Klocksnack Explorers Club

[Kapten Baines]

Destination: Gregers backar (en av de högsta punkterna på Kullaberg).
Datum: 24 juli 2024
Mål med äventyret: Att vandra delar av Skåneleden (där den är som vackrast) och att besöka minnesmärket på toppen av Gregers backar, över de fyra flygvapenpiloter som omkom när deras Vampire-plan kraschade i berget en dimmig marsdag 1956.
Måluppfyllnad: Ja, i båda fallen.

Så snart morgonens regn har upphört lämnar vi Skäret, en liten fiskeby (numera framför allt semestertillhåll) mellan Svanshall och Arild. Mest känt är Skäret för Flickorna Lundgrens kafé och bageri, som lockar till sig busslaster av fikasugna alla sommardagar oavsett väder. Tvärsöver Skälderviken ligger Torekov, längre in, utom synhåll från skäret, Ängelholm. Vi har med oss lunch, kaffe och så klart en Rolex Explorer (114270).

Vi vandrar västerut mot Arild, passerar sommarbetande kor och lamm, bunkrar från andra världskriget och bronsåldersgravarna vid Nabben. Det blåser lätt från väst och solen gömmer sig bakom grådiset. Snart siktas Arild och Kullaberg.

Strax väster om Arild börjar stigningen uppåt mot Kullaberg. Det är som att gå genom en grön portal till ett alldeles eget landskap: högvuxna bokskogar, hagmark och spektakulära klippformationer. Två tredjedelar av Sveriges alla växter finns på Kullaberg. Vi ser blåklockor och johannesört i dikesrenen, vildkaprifol och murgröna i skogen. I norr stupar klipporna brant mot havet. Vi passerar gården Himmelstorp med anor från 1500-talet (känd från tv-serien Kullamannen för den som är tillräckligt gammal för att minnas den).

Vi slår in på den blå leden, som går längs med halvöns nordsida, och passerar stigar som leder nedför branten till konstnären Lars Vilks mest kända verk Nimis. Vi går över Sadeln men rundar Håkull (187 möh) på en omärkt men synnerligen naturskön stig på norrsidan.

Efter ytterligare en och halv kilometer kommer vi fram till Gregers backar, 177 möh. Därifrån har man en storslagen utsikt ut mot Kullens spets och fyren, som varnat sjöfarare i 450 år. Minnesmärket över flygkraschen är inte så enkelt att hitta, det sitter på en sten där toppen stupar nedåt i norr. Ingraverat är piloternas namn och det karaktäristiska Vampire-planet.

Fyra brittisktillverkade Vampire, eller J28 som planet kallades i Sverige, lyfte från flottiljen F14 i Halmstad söndagen den 4 mars 1956. De skulle delta i en övning som pågick på Revingehed utanför Lund. Det var vårvinter, isen låg delvis kvar i Skälderviken. Strax före start kom rapporter om dimma. Piloterna flög lågt och snabbt (600 km/h). Två olika kartor användes för navigering, en för anflygningen och en mer detaljerad för anfallsmålet. Vid planeringen hade skalorna blandats ihop, vilket innebar att piloterna ändrade kurs för sent. När man är på platsen är det lätt att föreställa sig den panik som piloterna måste ha känt när bergväggen plötsligt rusade mot dem i dimman. Troligen försökte de desperat undvika en kollision genom att flyga över åsen. Att skjuta ut sig var inte att tänka på – Vampire-planen saknade katapultstol. Vi står en stund vid minnesmärket och begrundar de unga piloternas öde. Vampire var ett farligt plan att flyga. 126 av totalt 425 svenska Vampire-plan havererade. 42 personer miste livet.

Vi lunchar ett stycke nedanför toppen. Solen tittar fram. Vandrare passerar åt båda hållen. Vi väljer en annan väg tillbaka och går tvärsöver Kullaberg i sydlig riktning tills vi når den röda leden. Den som går västerut mynnar ut vid vackra Mölle. Den avstickaren hinner vi inte med idag utan väljer andra hållet: tillbaka till Arild och Skäret. Det finns kall öl i kylen hemma.

 

[NiklasF]

Ikväll får Klocksnack Explorers Club sin 42:a medlem genom @Kapten Baines. Gratulerar, och tack för en välskriven reserapport!

 

[Tactical trader]

Jag har muggen, men jag undrar när jag ska bli medlem

 

[NiklasF]

Jag har muggen, men jag undrar när jag ska bli medlem

Det undrar vi med

 

[Tactical trader]

Det undrar vi med

Jag har 2000 fält dygn, jag är trött

 

[Jesborn]

Tack @Vinterdykarn för ett trevligt avsnitt hos @Amorell Och fint talat för klubben Blev sugen på att ta mig an Island med ett pytonläder. Kanske kan göra ett med KS Explorers Club-logga @NiklasF ?

 

[NiklasF]

Tack @Vinterdykarn för ett trevligt avsnitt hos @Amorell Och fint talat för klubben Blev sugen på att ta mig an Island med ett pytonläder. Kanske kan göra ett med KS Explorers Club-logga @NiklasF ?

Det tycker jag absolut!

Edit:
Men först ska jag försöka hålla ihop ett gruppköp av detta band.

 

[Jesborn]

Det tycker jag absolut!

Edit:
Men först ska jag försöka hålla ihop ett gruppköp av detta band.

 

[Vevaren]

Äldsta grabbens första riktiga utenatt.

 

[NiklasF]

Äldsta grabbens första riktiga utenatt.

Fantastiskt!

 

[aginor]

Det blev en spontan endagars i Åsnens Naturreservat medan barnen fortfarande har sommarlov.

Utsikt från tältplatsen

Solnedgång i riset

Soppa till kvällsmat

 

[Kapten Baines]

Klubbmärket har kommit. Tack @NiklasF Det får hedersplatsen bredvid min morfars Alpina från 1930-talet.

 

[Suktinis]

Så var det då dags för ett inlägg här igen!

Den här gången gick turen till Sæbø vid Hjørundfjorden i Norge. Målet var att förhoppningsvis komma upp till ett vrak från kriget, men det hela var så klart lite osäkert eftersom det enligt uppgift ligger kvar under snötäcket hyfsat länge.
Nu var ju detta min sista semester för sommare, och ingen minns ju en fegis, så det var ju bara att köra på!

För de av er som inte känner till detta ställe så är det ett litet samhälle som ligger en bit avsides, men i ordets bästa bemärkelse. Det är befriande fritt ifrån kryssningsturister, och utsikten utöver fjorden är något utöver det vanliga (även för att vara i dessa trakter)

Saksa, Slogen och Stålberghornet
Turen gick upöver dalgången, och sen började det stiga ordentligt. Inte så upphetsande egentligen, utan som vilken uppförsbacke i vilken skog som helst. Men snart så öppnade det upp sig, och man kunde börja se att man faktiskt kommit en bit!

Man gick på en rygg som var duktigt brant, men gott och väl hanterbar.

Nu började äventyret. Hitta en väg upp till målområdet, som var fluffigt beskrivet som "rätt under toppen", "ca 1200m" och "kanske under snön".
Nu är det minst 150 höjdmeter kvar att samla på mig. Den ledde mig upp till en vik i snötäcket. Ivrigt spejande efter något annat än sten.

Jag kom ända till barmarken slutade, och toppen var gott och väl inom räckhåll. Ja, förrutom ett förrädiskt brant snöfält, och en lodrät vägg upp till den dramatiska toppen.

Det är svårt att fånga känslan av hur brant det verkligen är här, men bara fötterna räcker inte till för att komma upp här!
Nu till historien. Den 16:e februari 1945 hade de allierade fått nys om att stödfartyget M/S Dithmarschen låg för ankare inne i Norangfjorden, och skulle om möjligt sänkas. Man skickade så dit en anfallstyrka. Man lyckades inte sänka Dithmarschen (faktum är att den efter kriget hamnade i amerikanska flottan och seglade på i minst tio år till i amerikanska flottan, och gav amerikanarna lite nya ideer om hur man kan understöda fartyg till havs)

Desto sämre gick det för tyska jaktflyget den dagen, där förrutom vårat turmål ytterligare tre tyska plan blev nerskjutna.

Planet vi letar efter flögs av 19-årige Georg Ecke, och hans unga ålder speglar det problemet tyska flygvapnet hade mot slutet av kriget. Man var tvungen att korta ner utbildningarna, med väntat resultat. Att sedan planen var märkta av både den råvarubrist och de problem som den inte alltid frivilliga arbetskraften innebar, bidrog nog till att göra varje flygning riktigt spännande...

Nutida flygande plan av samma typ
Georg fick sitt plan så pass illa skadat att han beslutade sig för att lämna det. Det normala förfarande att kasta bort huven och sedan på ett eller annat sätt kravla sig ur fungerade inte. Samtidigt som han insåg detta kom rimligen marken/berget/fjorden i vindrutan större och större. Han lyckas på något sätt kravla sig runt så kan kommer åt att ta spjärn/sparka loss huven, varpå efter man kan förmoda att han skyndsamt lämnar flygplanet. Han landar hel och ren i sin fallskärm (med undantag för den ena stöveln som råkar följt med i vinddraget. Han lindar då in foten, blåser upp sin räddningsflotte och åker pulka på den nerför fjället.
Nu ver jag inte riktigt exakt vart han landade, men jag tror att den åkturen nog var minst lika adrenalinpumpande den...

Efter att ha muttrat lite över att det runt 1200 meter var totalt avsökt så var det inte annat och göra än att vända hemåt.
Det enda som återstod nu var att på nervägen söka av den relativt breda området med barmark som jag tagit mig upp för, och hoppas på att hitta någn liten plåtbit åtminstone. Det borde ju vara relativt spritt med delar med tanke på att det verkar ha varit en så kallad punktlandning.

Så händer det, jag tycker mig se en sten i form av en Daimler-Benz DB605 inverterad V12:a, och jodå, mycket riktigt, det var precis vad jag hoppades på; vraket var funnet!

Allt eftersom jag närmar mig så blir det mer och mer plåtbitar som ligger lite här och där. det mesta så smått att det inte går att identifiera vid en snabb anblick, men också saker som gör det; tex en kulsprutelänk

Höger huvudställ och främre sidorutram tillsammans med diverse strukturdelar. Observera hur landstället är uppenbart plundrat på bromsdetaljer och hjul med mera.
Det var tydligen av nöden påtvingat dels att tyskarna plockade vraken (om möjligt) på så många användbara delar som möjligt, och i en tid av ransoneringar och allmän brist tog lokalbefolkningen resten av det som kunde vara användbart. Enligt uppgift var tex bränsletankarna i gummiduk ett bra råmaterial att göra galoscher av! Fallskärmen ska ha blivit en brudklänning...

Man blir lätt lite ödmjuk när man kommer så nära inpå historien. Som en liten epilog kan nämnas att Georg's förlorade stövel återfanns 2014 av Terje Stokke. Han hade varit och besökt vraket, och på tillbakavägen fann de en stövel tillverkat av Orginal Wilop, som försåg bland annat Luftwaffes pilotetr med skodon under kriget.
Även om det inte fanns någon namnlapp fick de bekräftat via lokala hembygdsföreningen att det med tanke på fyndplatsen, modell av sko och så vidare inte kan vara något annat än just Georg's stövel.

DB-605, inverterad V12 på 35,7l och ca 1500 hästkrafter. Kompressorladdad, fyrventilsteknik, direktinsprutad och gick på 87-oktanig bensin kokad på brunkol! Om man tittar noga ser man att det inte finns något separat topplock. Man föredrog att gjuta cylinderblock och topp i en och samma enhet, för att absolut inte behöva bekymra sig för en eventuellt trasig topplockspackning!

Observera hur vevstackarna inte ligger förskjutna utan den ena är som en gaffel. Detta möjliggjorde att cylindrarna kunde ligga helt i linje jämfört med andra cylinderbanken, och som resultat, en lite kompaktare och lättare motor

Den här kuggkransen skruvas fast i cylinderfodret, som i sin tur skruvas fast i blocket/toppen. Detta fäster man sedan i vevhuset som delas av de båda cylinderbankarna. Nu behöver man inte ha några långa bultar som stjäl plats inne i blocket från kylkanaler eller annat nödvändigt.

Här ser man dels hålet i botten av V:et, där det ofta var monterat en automatkanon som skjöt ut genom propellernavet. Detta möjliggjorde en väldigt hög pricksäkerhet då man dels inte hade eventuellt flex i vingarna (där de kraftigare vapnen oftast satt), eller eventuella effekter som rekylen kunde orsaka. I V:et satt också bränsleinsprutningspumpen.

Kylare. I aluminium, med visst renoveringsbehov.

Wohoo! Snart kvällsmat!

Konevatnet. Runt och kristallklart

Längst till vänstervid snötäcket längst till vänster ligger vraket. Fingerborgsblomma i förgrunden.

29-årige Wolgang Kindt från Österrike var med i samma strid, men hade inte samma tur. Han fick sin sista vila på kyrkogården i Sæbø. Ett av propellerbladen blev hans gravsten.

 

[Jesborn]

Så var det då dags för ett inlägg här igen!

Den här gången gick turen till Sæbø vid Hjørundfjorden i Norge. Målet var att förhoppningsvis komma upp till ett vrak från kriget, men det hela var så klart lite osäkert eftersom det enligt uppgift ligger kvar under snötäcket hyfsat länge.
Nu var ju detta min sista semester för sommare, och ingen minns ju en fegis, så det var ju bara att köra på!

För de av er som inte känner till detta ställe så är det ett litet samhälle som ligger en bit avsides, men i ordets bästa bemärkelse. Det är befriande fritt ifrån kryssningsturister, och utsikten utöver fjorden är något utöver det vanliga (även för att vara i dessa trakter)

Saksa, Slogen och Stålberghornet
Turen gick upöver dalgången, och sen började det stiga ordentligt. Inte så upphetsande egentligen, utan som vilken uppförsbacke i vilken skog som helst. Men snart så öppnade det upp sig, och man kunde börja se att man faktiskt kommit en bit!

Man gick på en rygg som var duktigt brant, men gott och väl hanterbar.

Nu började äventyret. Hitta en väg upp till målområdet, som var fluffigt beskrivet som "rätt under toppen", "ca 1200m" och "kanske under snön".
Nu är det minst 150 höjdmeter kvar att samla på mig. Den ledde mig upp till en vik i snötäcket. Ivrigt spejande efter något annat än sten.

Jag kom ända till barmarken slutade, och toppen var gott och väl inom räckhåll. Ja, förrutom ett förrädiskt brant snöfält, och en lodrät vägg upp till den dramatiska toppen.

Det är svårt att fånga känslan av hur brant det verkligen är här, men bara fötterna räcker inte till för att komma upp här!
Nu till historien. Den 16:e februari 1945 hade de allierade fått nys om att stödfartyget M/S Dithmarschen låg för ankare inne i Norangfjorden, och skulle om möjligt sänkas. Man skickade så dit en anfallstyrka. Man lyckades inte sänka Dithmarschen (faktum är att den efter kriget hamnade i amerikanska flottan och seglade på i minst tio år till i amerikanska flottan, och gav amerikanarna lite nya ideer om hur man kan understöda fartyg till havs)

Desto sämre gick det för tyska jaktflyget den dagen, där förrutom vårat turmål ytterligare tre tyska plan blev nerskjutna.

Planet vi letar efter flögs av 19-årige Georg Ecke, och hans unga ålder speglar det problemet tyska flygvapnet hade mot slutet av kriget. Man var tvungen att korta ner utbildningarna, med väntat resultat. Att sedan planen var märkta av både den råvarubrist och de problem som den inte alltid frivilliga arbetskraften innebar, bidrog nog till att göra varje flygning riktigt spännande...

Nutida flygande plan av samma typ
Georg fick sitt plan så pass illa skadat att han beslutade sig för att lämna det. Det normala förfarande att kasta bort huven och sedan på ett eller annat sätt kravla sig ur fungerade inte. Samtidigt som han insåg detta kom rimligen marken/berget/fjorden i vindrutan större och större. Han lyckas på något sätt kravla sig runt så kan kommer åt att ta spjärn/sparka loss huven, varpå efter man kan förmoda att han skyndsamt lämnar flygplanet. Han landar hel och ren i sin fallskärm (med undantag för den ena stöveln som råkar följt med i vinddraget. Han lindar då in foten, blåser upp sin räddningsflotte och åker pulka på den nerför fjället.
Nu ver jag inte riktigt exakt vart han landade, men jag tror att den åkturen nog var minst lika adrenalinpumpande den...

Efter att ha muttrat lite över att det runt 1200 meter var totalt avsökt så var det inte annat och göra än att vända hemåt.
Det enda som återstod nu var att på nervägen söka av den relativt breda området med barmark som jag tagit mig upp för, och hoppas på att hitta någn liten plåtbit åtminstone. Det borde ju vara relativt spritt med delar med tanke på att det verkar ha varit en så kallad punktlandning.

Så händer det, jag tycker mig se en sten i form av en Daimler-Benz DB605 inverterad V12:a, och jodå, mycket riktigt, det var precis vad jag hoppades på; vraket var funnet!

Allt eftersom jag närmar mig så blir det mer och mer plåtbitar som ligger lite här och där. det mesta så smått att det inte går att identifiera vid en snabb anblick, men också saker som gör det; tex en kulsprutelänk

Höger huvudställ och främre sidorutram tillsammans med diverse strukturdelar. Observera hur landstället är uppenbart plundrat på bromsdetaljer och hjul med mera.
Det var tydligen av nöden påtvingat dels att tyskarna plockade vraken (om möjligt) på så många användbara delar som möjligt, och i en tid av ransoneringar och allmän brist tog lokalbefolkningen resten av det som kunde vara användbart. Enligt uppgift var tex bränsletankarna i gummiduk ett bra råmaterial att göra galoscher av! Fallskärmen ska ha blivit en brudklänning...

Man blir lätt lite ödmjuk när man kommer så nära inpå historien. Som en liten epilog kan nämnas att Georg's förlorade stövel återfanns 2014 av Terje Stokke. Han hade varit och besökt vraket, och på tillbakavägen fann de en stövel tillverkat av Orginal Wilop, som försåg bland annat Luftwaffes pilotetr med skodon under kriget.
Även om det inte fanns någon namnlapp fick de bekräftat via lokala hembygdsföreningen att det med tanke på fyndplatsen, modell av sko och så vidare inte kan vara något annat än just Georg's stövel.

DB-605, inverterad V12 på 35,7l och ca 1500 hästkrafter. Kompressorladdad, fyrventilsteknik, direktinsprutad och gick på 87-oktanig bensin kokad på brunkol! Om man tittar noga ser man att det inte finns något separat topplock. Man föredrog att gjuta cylinderblock och topp i en och samma enhet, för att absolut inte behöva bekymra sig för en eventuellt trasig topplockspackning!

Observera hur vevstackarna inte ligger förskjutna utan den ena är som en gaffel. Detta möjliggjorde att cylindrarna kunde ligga helt i linje jämfört med andra cylinderbanken, och som resultat, en lite kompaktare och lättare motor

Den här kuggkransen skruvas fast i cylinderfodret, som i sin tur skruvas fast i blocket/toppen. Detta fäster man sedan i vevhuset som delas av de båda cylinderbankarna. Nu behöver man inte ha några långa bultar som stjäl plats inne i blocket från kylkanaler eller annat nödvändigt.

Här ser man dels hålet i botten av V:et, där det ofta var monterat en automatkanon som skjöt ut genom propellernavet. Detta möjliggjorde en väldigt hög pricksäkerhet då man dels inte hade eventuellt flex i vingarna (där de kraftigare vapnen oftast satt), eller eventuella effekter som rekylen kunde orsaka. I V:et satt också bränsleinsprutningspumpen.

Kylare. I aluminium, med visst renoveringsbehov.

Wohoo! Snart kvällsmat!

Konevatnet. Runt och kristallklart

Längst till vänstervid snötäcket längst till vänster ligger vraket. Fingerborgsblomma i förgrunden.

29-årige Wolgang Kindt från Österrike var med i samma strid, men hade inte samma tur. Han fick sin sista vila på kyrkogården i Sæbø. Ett av propellerbladen blev hans gravsten.

Oj vad trevligt!!!!

 

[NiklasF]

Inte illa @Suktinis. Tack för att du delar med dig.

 

[NiklasF]

Klocksnack Explorers Club fem år!

​

Klocksnack Explorers Club har fyllt fem år och med det vill vi göra er uppmärksamma på ett par saker. Men först - ett stort tack till alla er som har bidragit med bilder och berättelser i tråden! Utan er hade det här projektet dött för länge sedan.

- Klubben har i skrivande stund 42 medlemmar. I dagsläget finns det ca tio märken kvar för blivande medlemmar. Efter det kommer vi behöva beställa fler märken om efterfrågan fortfarande finns.

- Av dessa 42 medlemmar har ett litet antal även tilldelats klubbens jetong. Ni vet vilka ni är och ni väljer själva om ni vill gå ut med det här i tråden.

- Det finns lösa planer på en framtida GTG. Formerna är inte satta, men vist vore det roligt om vi kunde ses någon gång i framtiden?

- Sist men absolut inte minst vill vi nu undersöka om det finns intresse för ett gruppköp av nytt klubb-band. Läs vidare nedan.

Gruppköp​

Den som har varit uppmärksam har sett mig posta bilder på ett nytt band för klubben. Bandet kommer från Weltmann Munich och är en handgjord replika av de band som bars av NASAs astronauter under Apollo-uppdragen. Detta är ett verkligt premiumband när det kommer till kardborreband!

Weltmann säljer sina band för ca 900kr, men vi har fått ett erbjudande om att köpa dessa, med eget tryck, för ca 600kr styck. Detta förutsatt att vi beställer minst 40 band. Jag har personligen inte möjlighet att lägga ut för detta så vi ser om vi kan få ihop tillräckligt många intressenter för ett gruppköp.

Det du som är intresserad ska göra nu är att trycka för att markera att du är intresserad av att vara med i gruppköpet. Detta är inte bindande. Blir vi tillräckligt många så bjuder jag in till en särskild pm-tråd för bindande anmälan och instruktioner för betalning.

-o0o-​

Med det sagt önskar jag alla en trevlig fortsättning på sommaren.

Med vänlig hälsning,
Niklas

 

[Jesborn]

Klocksnack Explorers Club fem år!

​

Klocksnack Explorers Club har fyllt fem år och med det vill vi göra er uppmärksamma på ett par saker. Men först - ett stort tack till alla er som har bidragit med bilder och berättelser i tråden! Utan er hade det här projektet dött för länge sedan.

- Klubben har i skrivande stund 42 medlemmar. I dagsläget finns det ca tio märken kvar för blivande medlemmar. Efter det kommer vi behöva beställa fler märken om efterfrågan fortfarande finns.

- Av dessa 42 medlemmar har ett litet antal även tilldelats klubbens jetong. Ni vet vilka ni är och ni väljer själva om ni vill gå ut med det här i tråden.

- Det finns lösa planer på en framtida GTG. Formerna är inte satta, men vist vore det roligt om vi kunde ses någon gång i framtiden?

- Sist men absolut inte minst vill vi nu undersöka om det finns intresse för ett gruppköp av nytt klubb-band. Läs vidare nedan.

Gruppköp​

Den som har varit uppmärksam har sett mig posta bilder på ett nytt band för klubben. Bandet kommer från Weltmann Munich och är en handgjord replika av de band som bars av NASAs astronauter under Apollo-uppdragen. Detta är ett verkligt premiumband när det kommer till kardborreband!

Weltmann säljer sina band för ca 900kr, men vi har fått ett erbjudande om att köpa dessa, med eget tryck, för ca 600kr styck. Detta förutsatt att vi beställer minst 40 band. Jag har personligen inte möjlighet att lägga ut för detta så vi ser om vi kan få ihop tillräckligt många intressenter för ett gruppköp.

Det du som är intresserad ska göra nu är att trycka för att markera att du är intresserad av att vara med i gruppköpet. Detta är inte bindande. Blir vi tillräckligt många så bjuder jag in till en särskild pm-tråd för bindande anmälan och instruktioner för betalning.

-o0o-​

Med det sagt önskar jag alla en trevlig fortsättning på sommaren.

Med vänlig hälsning,
Niklas

Underbart @NiklasF Stort tack tillbaka till dig för att du utgör navet i denna tråd! Du är grym!

(Tycker både gruppköp och GTG låter som fenomenala idéer).

 

[qalvin]

Destination
Funäsdalen & Helagsfjället

Datum
15e Juli – 19e Juli

Deltagare
Jag och min flickvän.

Mål med äventyret​

Det huvudsakliga målet med äventyret var att utforska mer av vad Sverige har att erbjuda när det kommer till mysiga samhällen och naturupplevelser. Vanligtvis drar kursen mot sydligare breddgrader, där meningar ofta inleds med ”una” och avslutas med ”por favor”, men denna säsong var det norrut som gällde.

Jag är dessutom nybliven explorer-ägare och detta i samband med en större händelse i mitt liv. Jag hade innan detta, i flera månader gått runt och spekulerat kring vilken klocka som skulle få symbolisera denna händelse. Jag kom fram till att mina krav var att den skulle ha en rik historia, en tidlös design och en byggkvalitet som kunde motstå tidens tand. Väl vid dessa kriterier blev valet inte särskilt svårt. Och att den skulle med på detta äventyr rådde det definitivt inget tvivel kring.

Målen kan därmed sammanfattas som följande:

• Upptäcka mer av Sverige
• Bestiga Helags topp (1797 m ö.h)
• Skapa nya repor/minnen

Äventyret i sig​

Dag 1 – 15e juli
Första dagen blev till stor del en resdag. Tidigt på morgonen begav vi oss från Göteborg med gps:en inställd på Funäsdalen. 9 timmars körning låg framför oss men med inställningen ”resan är en del av äventyret” blev denna resa mycket bekymmersfri. För visso med undantag för de två gånger renhjordar dykt upp bakom två skarpa kurvor, något som en stadsråtta som jag, inte var helt beredd på. Tur att man är van vid att väja för elsparkcyklar.

Dag 2 – 16e juli
Andra dagen bjöd på sightseeing. På de smala grusvägarna smög vi fram med bilen och gjorde allt vi kunde för att undvika de slumpmässigt placerade håligheterna som låg utspridda längs med (något man till slut fick riktigt känsla för). Några gånger var vi rejält oroliga över bilens tillstånd, efter att vi störtdykt ner i några av håligheterna.

Att varje sväng bjöd på en ny fantastisk vy gjorde inte heller att vi kom fram något fortare. Då var det i med handbromsen, ner med rutan och fram med kameran. Det fick ta den tid det tog.

Till slut nådde vi Flatruet, Sveriges högsta allmänna väg, och vid detta lag hade vi för första gången passerat trädgränsen, även om detta var något som vi senare under resan även skulle få prova på att göra till fots.

Kvällen bjöd sedan på fiskelycka. Första kastet, abborre!

Dag 3 – 17e juli
Tredje dagen beskrivs bäst med följande bild:

Lika rogivande som fiske kan vara, precis lika frustrerande kan det också vara. Regnet hade uppvisat sin närvaro, från sekunden vi steg ut ur stugan, till dess att vi kom tillbaka. Vi hade inte upplevt minsta hugg på spöt och efter att ha kastat bort drag för 600 spänn bestämde vi oss för att det blir nog inte roligare än såhär.

Dag 4 – 18e juli
Den fjärde dagen blev en uppvärmning för morgondagens stora prövning och spenderades med mer sightseeing och fiske.

Dag 5 – 19e juli
Den femte dagen var den stora finalen. Vi skulle bestiga Helags topp (1797 m ö.h) och dessutom lyckas klara av det på samma dag. Vi städade ur stugan och begav oss mot Kläppen där vi skulle parkera bilen.

Jag noterade klockslag och att vi nu skulle påbörja en vandring på 12 km för att ta oss Helags Fjällstation. ”12 km är typ en mil så det är inga konstigheter”. Varken jag eller min flickvän kunde vid detta läge förställa oss vad vi precis gett oss in på.

Vandringen påbörjades och vi blev konstant överösta med fantastisk natur. Vi gick genom blöt björkskog tills vi fick vår första skymt av vad som komma skulle.

Vid detta viktiga delmål fick vi nya lite krafter och fortsatte vandringen ovanför trädgränsen mot Helags fjällstation. Nu var det inte långt kvar tänkte vi. Med tydliga markeringar och toppen hela tiden framför oss var det svårt att gå fel men successivt börjar en stor stress byggas upp hos oss. Vi håller ett högt tempo då vi är medvetna om att bestiga berget på samma dag är en kamp mot klockan. Men trots vårt höga tempo verkar vi inte komma något närmare toppen. Den blir bara större och större framför oss.

Efter 3 timmars vandring kan vi äntligen skymta Helags fjällstation och vi insåg nu att vi kommer klara det.

Efter lite näringspåfyllnad helt enligt tallriksmodellen tar vi första steget mot toppbestigningen, en vandring som vi räknade med skulle ta 5 timmar. Vandringen började snällt med jordstigar som då och då skars av, av en och annan bäck. Vi nådde en sjö som avslöjade källan till allt rinnande vatten och även bergets glaciär. Terrängen blev allt tuffare och brantare och det vi tidigare kände som stig hade vi nu lämnat bakom oss.

Efter flera stopp för att undersöka bra ljussättning för wristshots nådde vi toppen och fick äntligen avkastning för vår prestation. Milslånga vyer, i 360 graders vinkel. Samtidigt som vi kände oss långt hemifrån kunde vi ändå inte förstå att Göteborg bara låg 10 timmar bort.

Därefter begav vi oss tillbaka ner mot fjällstationen och sedermera parkeringen. Vid detta lag var benen rejält möra och vi bestämde oss för att inte slarva och gå för fort. Nu hade vi klarat toppen så nu var det nedförsbacke resten av vägen, bokstavligt talat.

Vi tar oss ner till fjällstationen där vi möts av en läktare av vandrare som vi stött på längs med vägen, både till fjällstationen och även gått bredvid upp för berget. De sitter på stationens uteservering med fatöl i frostade glas och vi inser nu att vi är de enda som inte ska bo över på fjällstationen inatt.

Istället för ”after hike” fyllde vi på våra vattenflaskor, vände ryggen till fjällstationen och påbörjade vår vandring tillbaka. Efter ett tag börjar vi bli påminda om hur lång denna vandring var men allt går ändå relativt bra tills vi lämnar trädgränsen bakom oss går in i skogen. Vid detta lag har solen lagt sig och en ny typ av hinder hade vaknat till liv. Målsökande mygg, stora som harkrankar, som lyckades bita igenom våra vindkläder. Att leta rätt på myggmedlet som strategiskt placerats i botten av ryggsäcken var inte ett alternativ. Det började nu landa varför de andra vandrarna log så mycket när de såg oss gå tillbaka till bilen samma kväll.

Till slut ser vi äntligen parkeringen igen. Vi tar varandra i handen, springer de sista 10 metrarna och passerar ”Helags 12 km”-skylten vi passerat 12,5 timmar tidigare. Stegmätaren visade 55 000 steg, 36 km. Dags för äventyrets sista wristshot.

Måluppfyllnad​

Upptäcka mer av Sverige (✔)
Bestiga Helags topp (1797 m ö.h) (✔)
Skapa nya repor/minnen (✔)

Avslutande kommentar​

Detta äventyr är något jag med säkerhet kan säga att jag kommer komma ihåg för resten av livet. Även om jag fortfarande lockas av solsemestern och dess bekvämligheter, har jag fått ett betydligt bredare perspektiv kring vad det innebär att vara på semester.

Om det sedan var explorern som fick mig att bestämma mig för att ge mig ut på detta äventyr låter jag vara osagt. Att både inköp av klocka och bokning av resa skedde inom loppet av timmar var dock något som med säkerhet inträffade. Ser fram emot många kommande utmaningar. Detta är definitivt bara början!

 

[NiklasF]

Idag välkomnar vi @qalvin som medlem #43 i Klocksnack Explorers Club!

 

[McNulty]

Klocksnack Explorers Club fem år!

​

Klocksnack Explorers Club har fyllt fem år och med det vill vi göra er uppmärksamma på ett par saker. Men först - ett stort tack till alla er som har bidragit med bilder och berättelser i tråden! Utan er hade det här projektet dött för länge sedan.

- Klubben har i skrivande stund 42 medlemmar. I dagsläget finns det ca tio märken kvar för blivande medlemmar. Efter det kommer vi behöva beställa fler märken om efterfrågan fortfarande finns.

- Av dessa 42 medlemmar har ett litet antal även tilldelats klubbens jetong. Ni vet vilka ni är och ni väljer själva om ni vill gå ut med det här i tråden.

- Det finns lösa planer på en framtida GTG. Formerna är inte satta, men vist vore det roligt om vi kunde ses någon gång i framtiden?

- Sist men absolut inte minst vill vi nu undersöka om det finns intresse för ett gruppköp av nytt klubb-band. Läs vidare nedan.

Gruppköp​

Den som har varit uppmärksam har sett mig posta bilder på ett nytt band för klubben. Bandet kommer från Weltmann Munich och är en handgjord replika av de band som bars av NASAs astronauter under Apollo-uppdragen. Detta är ett verkligt premiumband när det kommer till kardborreband!

Weltmann säljer sina band för ca 900kr, men vi har fått ett erbjudande om att köpa dessa, med eget tryck, för ca 600kr styck. Detta förutsatt att vi beställer minst 40 band. Jag har personligen inte möjlighet att lägga ut för detta så vi ser om vi kan få ihop tillräckligt många intressenter för ett gruppköp.

Det du som är intresserad ska göra nu är att trycka för att markera att du är intresserad av att vara med i gruppköpet. Detta är inte bindande. Blir vi tillräckligt många så bjuder jag in till en särskild pm-tråd för bindande anmälan och instruktioner för betalning.

-o0o-​

Med det sagt önskar jag alla en trevlig fortsättning på sommaren.

Med vänlig hälsning,
Niklas

Fantastiskt! Och stort tack till dig/er @NiklasF för allt arbete med att ha dragit igång klubben och allt hitintills, med allt vad det innebär.

Låter som mycket bra och trevliga planer!

Passar även på att säga välkommen till @qalvin

 

[NiklasF]

Angående gruppköpet

Jag har förstått att vissa användare inte kan välja som like-symbol. Skicka ett pm till mig så fall så lägger jag till er på listan med intressenter.

/Niklas

 

[qalvin]

Idag trillade märket in. Superkul!
Är i valet och kvalet om det ska sys på en ryggsäck eller få pryda klocklådan.

Just nu ligger det väldigt bra där, men det ska ju också användas. Tar gärna emot tips på hur ni andra har gjort .

 

[NiklasF]

Idag trillade märket in. Superkul!
Är i valet och kvalet om det ska sys på en ryggsäck eller få pryda klocklådan.

Just nu ligger det väldigt bra där, men det ska ju också användas. Tar gärna emot tips på hur ni andra har gjort .

Mitt märke brukar ofta sitta på den ryggsäck jag har med mig på äventyren. Annars har jag en lite större kardborrepanel där jag sätter upp andra märken jag har fått genom åren.

 

[Vinterdykarn]

På tal om märken på ryggan…
Precis hemkommen från en tur i fjällen med märket på ryggan. Denna gång från Fjällräven Classic, ett vandringsevent som jag verkligen kan rekommendera.
En kompis från USA lät meddela för 2v sedan att han skulle delta men….har en spökande menisk. Jag lyckades övertala honom att starta genom att jaga rätt på en biljett på andrahandsmarknaden och lova att hänga med. Jag kände på mig att han skulle ta det som ett nederlag om han inte försökte åtminstone.

Sagt och gjort. Min 7:e Fjällräven Classic påbörjades tillsammans med min amerikanske kompis. Sträckningen är Nikkaluokta-Abisko (Kungsleden)

Redan efter några km fick vi ihållande regn. Dum som man är så tänkte jag att regnet skulle ge sig så jag skippade skalplagg. 5 timmar senare, som en dränkt katt, svalde jag min stolthet och vi svidade om.

Regnet höll i de första 3 dagarna så även spökerierna med min kompis menisk. Vi hankade oss fram med en snitthastighet av 2km/timma. Jag kan meddela att det var betydligt svårare än jag trodde att hålla borta frustration över att det gick så förbenat långsamt. Vi hade ju trots allt 110km att tillryggalägga.

Det finns, som bekant, lösningar på det mesta. Frustration över tempot löste sig med en duktig muskelbristning i höger vad (i stigningen i Tjätkapasset) så från och med mitten på dag 3 så var jag inte fullt så snabb, även om jag inte var riktigt lika långsam som kompisen. Check på den.
3:e kvällen bjöd på uppehåll så projekt torkning kunde påbörjas. Check på den också.

Dag 4 bjöd på lite växlande väder och vartefter altituden minskade ersattes de eländiga kråkbären av mer smakliga kusiner. Vi hittade till och med några nävar mogna hjortron när vi slog läger. Bästa lägerplatsen på denna vandring. Hjortron- och glaciärutsikt. Redan under dag 3 hade vi stött på ett amerikanskt par där mannen hade knäproblem. Dag 4 så pallade inte frugan takten utan schappade så vi adopterade denna numera 3:e medlem i vårt halta och lytta team.

Dag 5 blev en varm historia, till en början lite jobbigt då nykläckta myggen vägrade fatta vinken med myggmedel och passade på att flyga in i munnen så fort man öppnade den. Skalplagg och myggnät värmen till trots eftersom det var mer eller mindre vindstilla i dalen vi slagit läger i. När vi kommit runt hörnet in i nästa dal var problemet ur världen och vi kunde återgå till T-shirt.

Natten till sista dagen slog vi läger vid STFs fjällstation Abiskojaure. Vi passade även på att bada i sjön, vilket var välbehövligt.
En liten ren hade haft vänligheten att dö där jag skulle slå upp mitt tält så jag fick flytta lite på kranium och bäcken.
Dag 6 började vi gå vid 07.00 så att vi skulle komma in till strax efter lunch till Abisko, där Fjällräven riggat med stora party-tipis liveband och annat smått och gott.
Efter tvagning och bastu fick det bli några pilsner och suovaswraps.
Igen vill jag understryka min rekommendation. Hika i vår vackra vildmark,barn och djurvänligt, träffa likasinnade från hela världen, passar bra som introduktion till mer avancerad vandring men erbjuder även bra utbyte för rutinerade vandrare.

Slutet gott allting gott.

 

[Vinterdykarn]

På tal om märket på ryggan…
Precis hemkommen från en tur i fjällen med märket på ryggan. Denna gång från Fjällräven Classic, ett vandringsevent som jag verkligen kan rekommendera.
En kompis från USA lät meddela för 2v sedan att han skulle delta men….har en spökande menisk. Jag lyckades övertala honom att starta genom att jaga rätt på en biljett på andrahandsmarknaden och lova att hänga med. Jag kände på mig att han skulle ta det som ett nederlag om han inte försökte åtminstone.

Sagt och gjort. Min 7:e Fjällräven Classic påbörjades tillsammans med min amerikanske kompis. Sträckningen är Nikkaluokta-Abisko (Kungsleden)

Redan efter några km fick vi ihållande regn. Dum som man är så tänkte jag att regnet skulle ge sig så jag skippade skalplagg. 5 timmar senare, som en dränkt katt, svalde jag min stolthet och vi svidade om.

Regnet höll i de första 3 dagarna så även spökerierna med min kompis menisk. Vi hankade oss fram med en snitthastighet av 2km/timma. Jag kan meddela att det var betydligt svårare än jag trodde att hålla borta frustration över att det gick så förbenat långsamt. Vi hade ju trots allt 110km att tillryggalägga.

Det finns, som bekant, lösningar på det mesta. Frustration över tempot löste sig med en duktig muskelbristning i höger vad (i stigningen i Tjätkapasset) så från och med mitten på dag 3 så var jag inte fullt så snabb, även om jag inte var riktigt lika långsam som kompisen. Check på den.
3:e kvällen bjöd på uppehåll så projekt torkning kunde påbörjas. Check på den också.

Dag 4 bjöd på lite växlande väder och vartefter altituden minskade ersattes de eländiga kråkbären av mer smakliga kusiner. Vi hittade till och med några nävar mogna hjortron när vi slog läger. Bästa lägerplatsen på denna vandring. Hjortron- och glaciärutsikt. Redan under dag 3 hade vi stött på ett amerikanskt par där mannen hade knäproblem. Dag 4 så pallade inte frugan takten utan schappade så vi adopterade denna numera 3:e medlem i vårt halta och lytta team.

Dag 5 blev en varm historia, till en början lite jobbigt då nykläckta myggen vägrade fatta vinken med myggmedel och passade på att flyga in i munnen så fort man öppnade den. Skalplagg och myggnät värmen till trots eftersom det var mer eller mindre vindstilla i dalen vi slagit läger i. När vi kommit runt hörnet in i nästa dal var problemet ur världen och vi kunde återgå till T-shirt.

Natten till sista dagen slog vi läger vid STFs fjällstation Abiskojaure. Vi passade även på att bada i sjön, vilket var välbehövligt.
En liten ren hade haft vänligheten att dö där jag skulle slå upp mitt tält så jag fick flytta lite på kranium och bäcken.
Dag 6 började vi gå vid 07.00 så att vi skulle komma in till strax efter lunch till Abisko, där Fjällräven riggat med stora party-tipis liveband och annat smått och gott.
Efter tvagning och bastu fick det bli några pilsner och suovaswraps.
Slutet gott allting gott.

Lite jämförelsetal:
Snabbaste tid 11tim 53min

 

[Vinterdykarn]

På tal om märket på ryggan…
Precis hemkommen från en tur i fjällen med märket på ryggan. Denna gång från Fjällräven Classic, ett vandringsevent som jag verkligen kan rekommendera.
En kompis från USA lät meddela för 2v sedan att han skulle delta men….har en spökande menisk. Jag lyckades övertala honom att starta genom att jaga rätt på en biljett på andrahandsmarknaden och lova att hänga med. Jag kände på mig att han skulle ta det som ett nederlag om han inte försökte åtminstone.

Sagt och gjort. Min 7:e Fjällräven Classic påbörjades tillsammans med min amerikanske kompis. Sträckningen är Nikkaluokta-Abisko (Kungsleden)

Redan efter några km fick vi ihållande regn. Dum som man är så tänkte jag att regnet skulle ge sig så jag skippade skalplagg. 5 timmar senare, som en dränkt katt, svalde jag min stolthet och vi svidade om.

Regnet höll i de första 3 dagarna så även spökerierna med min kompis menisk. Vi hankade oss fram med en snitthastighet av 2km/timma. Jag kan meddela att det var betydligt svårare än jag trodde att hålla borta frustration över att det gick så förbenat långsamt. Vi hade ju trots allt 110km att tillryggalägga.

Det finns, som bekant, lösningar på det mesta. Frustration över tempot löste sig med en duktig muskelbristning i höger vad (i stigningen i Tjätkapasset) så från och med mitten på dag 3 så var jag inte fullt så snabb, även om jag inte var riktigt lika långsam som kompisen. Check på den.
3:e kvällen bjöd på uppehåll så projekt torkning kunde påbörjas. Check på den också.

Dag 4 bjöd på lite växlande väder och vartefter altituden minskade ersattes de eländiga kråkbären av mer smakliga kusiner. Vi hittade till och med några nävar mogna hjortron när vi slog läger. Bästa lägerplatsen på denna vandring. Hjortron- och glaciärutsikt. Redan under dag 3 hade vi stött på ett amerikanskt par där mannen hade knäproblem. Dag 4 så pallade inte frugan takten utan schappade så vi adopterade denna numera 3:e medlem i vårt halta och lytta team.

Dag 5 blev en varm historia, till en början lite jobbigt då nykläckta myggen vägrade fatta vinken med myggmedel och passade på att flyga in i munnen så fort man öppnade den. Skalplagg och myggnät värmen till trots eftersom det var mer eller mindre vindstilla i dalen vi slagit läger i. När vi kommit runt hörnet in i nästa dal var problemet ur världen och vi kunde återgå till T-shirt.

Natten till sista dagen slog vi läger vid STFs fjällstation Abiskojaure. Vi passade även på att bada i sjön, vilket var välbehövligt.
En liten ren hade haft vänligheten att dö där jag skulle slå upp mitt tält så jag fick flytta lite på kranium och bäcken.
Dag 6 började vi gå vid 07.00 så att vi skulle komma in till strax efter lunch till Abisko, där Fjällräven riggat med stora party-tipis liveband och annat smått och gott.
Efter tvagning och bastu fick det bli några pilsner och suovaswraps.
Slutet gott allting gott.

Lite jämförelsetal:
Snabbaste tid 11tim 53min

Ursäkta dubbelpostningen. Det blev ngt knas när jag skulle redigera texten och nu när jag försöker redigera igen får jag bara felmeddelanden
Kanske admin / moderator kan hjälpa till att ta bort post nr 2

 

[NiklasF]

Föredömligt @Vinterdykarn. Själv har jag inte gått Fjällräven Classic, än. Jag blir inte mindre taggad av ditt inlägg.

 

[Jesborn]

På tal om märket på ryggan…
Precis hemkommen från en tur i fjällen med märket på ryggan. Denna gång från Fjällräven Classic, ett vandringsevent som jag verkligen kan rekommendera.
En kompis från USA lät meddela för 2v sedan att han skulle delta men….har en spökande menisk. Jag lyckades övertala honom att starta genom att jaga rätt på en biljett på andrahandsmarknaden och lova att hänga med. Jag kände på mig att han skulle ta det som ett nederlag om han inte försökte åtminstone.

Sagt och gjort. Min 7:e Fjällräven Classic påbörjades tillsammans med min amerikanske kompis. Sträckningen är Nikkaluokta-Abisko (Kungsleden)

Redan efter några km fick vi ihållande regn. Dum som man är så tänkte jag att regnet skulle ge sig så jag skippade skalplagg. 5 timmar senare, som en dränkt katt, svalde jag min stolthet och vi svidade om.

Regnet höll i de första 3 dagarna så även spökerierna med min kompis menisk. Vi hankade oss fram med en snitthastighet av 2km/timma. Jag kan meddela att det var betydligt svårare än jag trodde att hålla borta frustration över att det gick så förbenat långsamt. Vi hade ju trots allt 110km att tillryggalägga.

Det finns, som bekant, lösningar på det mesta. Frustration över tempot löste sig med en duktig muskelbristning i höger vad (i stigningen i Tjätkapasset) så från och med mitten på dag 3 så var jag inte fullt så snabb, även om jag inte var riktigt lika långsam som kompisen. Check på den.
3:e kvällen bjöd på uppehåll så projekt torkning kunde påbörjas. Check på den också.

Dag 4 bjöd på lite växlande väder och vartefter altituden minskade ersattes de eländiga kråkbären av mer smakliga kusiner. Vi hittade till och med några nävar mogna hjortron när vi slog läger. Bästa lägerplatsen på denna vandring. Hjortron- och glaciärutsikt. Redan under dag 3 hade vi stött på ett amerikanskt par där mannen hade knäproblem. Dag 4 så pallade inte frugan takten utan schappade så vi adopterade denna numera 3:e medlem i vårt halta och lytta team.

Dag 5 blev en varm historia, till en början lite jobbigt då nykläckta myggen vägrade fatta vinken med myggmedel och passade på att flyga in i munnen så fort man öppnade den. Skalplagg och myggnät värmen till trots eftersom det var mer eller mindre vindstilla i dalen vi slagit läger i. När vi kommit runt hörnet in i nästa dal var problemet ur världen och vi kunde återgå till T-shirt.

Natten till sista dagen slog vi läger vid STFs fjällstation Abiskojaure. Vi passade även på att bada i sjön, vilket var välbehövligt.
En liten ren hade haft vänligheten att dö där jag skulle slå upp mitt tält så jag fick flytta lite på kranium och bäcken.
Dag 6 började vi gå vid 07.00 så att vi skulle komma in till strax efter lunch till Abisko, där Fjällräven riggat med stora party-tipis liveband och annat smått och gott.
Efter tvagning och bastu fick det bli några pilsner och suovaswraps.
Slutet gott allting gott.

Lite jämförelsetal:
Snabbaste tid 11tim 53min

Underbart!!

 

[NiklasF]

Gruppköp

Nu är en pm-tråd upprättade för gruppköp av banden. Om du inte är med i tråden men vill köpa ett band meddelar du mig på enklste sätt.

 

[Sats Mundin]

På tal om märket på ryggan…
Precis hemkommen från en tur i fjällen med märket på ryggan. Denna gång från Fjällräven Classic, ett vandringsevent som jag verkligen kan rekommendera.
En kompis från USA lät meddela för 2v sedan att han skulle delta men….har en spökande menisk. Jag lyckades övertala honom att starta genom att jaga rätt på en biljett på andrahandsmarknaden och lova att hänga med. Jag kände på mig att han skulle ta det som ett nederlag om han inte försökte åtminstone.

Sagt och gjort. Min 7:e Fjällräven Classic påbörjades tillsammans med min amerikanske kompis. Sträckningen är Nikkaluokta-Abisko (Kungsleden)

Redan efter några km fick vi ihållande regn. Dum som man är så tänkte jag att regnet skulle ge sig så jag skippade skalplagg. 5 timmar senare, som en dränkt katt, svalde jag min stolthet och vi svidade om.

Regnet höll i de första 3 dagarna så även spökerierna med min kompis menisk. Vi hankade oss fram med en snitthastighet av 2km/timma. Jag kan meddela att det var betydligt svårare än jag trodde att hålla borta frustration över att det gick så förbenat långsamt. Vi hade ju trots allt 110km att tillryggalägga.

Det finns, som bekant, lösningar på det mesta. Frustration över tempot löste sig med en duktig muskelbristning i höger vad (i stigningen i Tjätkapasset) så från och med mitten på dag 3 så var jag inte fullt så snabb, även om jag inte var riktigt lika långsam som kompisen. Check på den.
3:e kvällen bjöd på uppehåll så projekt torkning kunde påbörjas. Check på den också.

Dag 4 bjöd på lite växlande väder och vartefter altituden minskade ersattes de eländiga kråkbären av mer smakliga kusiner. Vi hittade till och med några nävar mogna hjortron när vi slog läger. Bästa lägerplatsen på denna vandring. Hjortron- och glaciärutsikt. Redan under dag 3 hade vi stött på ett amerikanskt par där mannen hade knäproblem. Dag 4 så pallade inte frugan takten utan schappade så vi adopterade denna numera 3:e medlem i vårt halta och lytta team.

Dag 5 blev en varm historia, till en början lite jobbigt då nykläckta myggen vägrade fatta vinken med myggmedel och passade på att flyga in i munnen så fort man öppnade den. Skalplagg och myggnät värmen till trots eftersom det var mer eller mindre vindstilla i dalen vi slagit läger i. När vi kommit runt hörnet in i nästa dal var problemet ur världen och vi kunde återgå till T-shirt.

Natten till sista dagen slog vi läger vid STFs fjällstation Abiskojaure. Vi passade även på att bada i sjön, vilket var välbehövligt.
En liten ren hade haft vänligheten att dö där jag skulle slå upp mitt tält så jag fick flytta lite på kranium och bäcken.
Dag 6 började vi gå vid 07.00 så att vi skulle komma in till strax efter lunch till Abisko, där Fjällräven riggat med stora party-tipis liveband och annat smått och gott.
Efter tvagning och bastu fick det bli några pilsner och suovaswraps.
Slutet gott allting gott.

Lite jämförelsetal:
Snabbaste tid 11tim 53min

Även jag deltog i Fjällräven classic i år. Dock utan lämplig mekanisk klocka. Det blev Apple Watch för denna gång. Tror minsann jag känner igen er från både Kieron, bussen till Kiruna samt bagagebandet på Arlanda.

Det var första gången jag (och frugan) gick en så pass lång sträcka. Vi är nog båda fortfarande i ”aldrig mer”-träsket men jag vet rätt säkert att det där kommer ändras med tid (när fötterna är återställda). Otroligt välarrangerat och trevligt på alla vis. Vädret till trots.