Destination:
Luftrummet ovanför Åreskutan
Datum/tidsperiod:
24, 26, 28 Juli 2019
Målet med äventyret:
Delmål 1: Att säkert lyfta-flyga-landa och äta middag oskadd varje dag.
Delmål 2: Att fånga uppåtvindar och hang för att nå målet för varje skärmflygare: att själv bestämma hur och när man flyger ner.
Bakgrund:
Ända sedan jag var liten har jag velat flyga. Sedan blev jag för lång för att bli jaktpilot och för lat för att bli astronaut, till slut insåg jag att jag är för hemmakär för att bli trafikpilot. När jag var 17 fick jag ett tandemflyg i present av min far, nio år senare tog jag till slut min flyglicens som skärmflygare. Åren därefter har pga arbete och familjesituation inte medgett så mycket tid i luften, skärmflygning är en sådan sport där det krävs tid för att bottna göre man kan gå vidare och jag hade avstannat i utvecklingen. Hela förra säsongen ”brann bort” då mina flygveckor istället fick spenderas med en brandslang i handen kring Kårböle-branden.
Iår är det annorlunda. Lillpojken är större och jag hade ordentligt med samlad semester. Landet gav tusan i att brinna och jag hade gjort mina förnyelseflyg redan i påskas. Nu jävlar.
Kort om äventyret:
24/7
Första flygdagen sammanföll med att en mindre kallfront drog in över Åredalen. Start 0700 blev 0800 för ett enklare avrostningsflyg från Hummeln. Härligt att skaka av dammet från skärm och skalle med lite coachning från SkySports instruktörer.
Därefter blev det lift upp till 1250m för start i molnbas. Dessvärre var molnbanken något under 1200m så efter en halvtimmes parawaiting fick man traska ner till en lägre start. Att flyga i dimma är dåligt, att flyga i moln är förbjudet, att flyga i dimma/moln i bergsmiljö är dessutom livsfarligt. Efter en avbruten start pga stentrassel i linorna (mer om det senare) kom man iväg för ett väldigt mjukt och fint nedflyg med lite lyft på ca 800msl. Roligt att flyga, titta på renar och vinka åt folk som fikar.
Efter ytterligare en liftfärd upptäcker jag på start att en av mina bärlinor gått av, troligtvis pga tidigare nämnda stenproblematik. En provisorisk lagning fick ner mig från berget men när de andra piloterna fick njuta av de fina förhållanden hade jag blicken fäst i skärmens mitt och en halv hand på bromsen för att kunna motverka eventuella inslag. Allt gick utmärkt men skärmen behövde gå in på rep. Flygförbud till dag 3.
Tidig start kräver socker och mer socker.
Om man är snäll får man lifta upp på berget med nybörjarkursen! Lycka till nu småmåsar!
Landningen (Draklanda) är precis där bukten vänder vänster i bild.
Landad och packad. Kruka från OpsCore, packsäck från CrossCountry, dinka från Råleks.
Fotmarsch till start 1 i molnbas.
”Ska vi skita i det här och gå ner till 1200?”
Trevligare startväder.
Finn felet - vinn en landningsöl.
26/7
Skärmen är lagad med ett par fräscha linor och jag har lärt mig läxan om stenar och dyneema/nylon ännu en gång. Dagen började bra med ett fint flyg från Skutans topp med lite hangkänn, mersmak direkt! Dessutom satt starten som en fläskläpp, rutinen börjar sätta sig! Speciellt skönt var det att starten satt IOM att det var förhållanden som ställde sina krav på noggrannhet. Kursen med småmåsar fick snöpligt nog åka lift ner igen - 6-8 meter/sekund-vindar ställer krav på piloten i startögonblicket, fuckar man upp det och försöker lyfta i vindar över sin förmåga kan det sluta illa. Dessvärre fick jag se vad som kan hända senare på dagen.Efter landning var det bara att konstatera att det inte var flygbart för mig längre, vinden var för stark.
Framåt eftermiddagen började det mojna så på ren spekulation var vi fyra piloter som begav oss till toppen. Dessvärre blåste det vad som med en fackterm brukar kallas ”åt helvete för mycket” och trots en längre tids väntan fick vi fatta beslutet att offra 400m höjd och gå ner till Hummeln. Avgörande för beslutet var, förutom den upplevda vinden, att det rakt ovanför oss svävade en riktigt vass pilot i en riktigt vass skärm som var som fäst i luften. Om han inte rör sig framåt blåser det 10-11m/s - inget att lyfta i.
Tragiskt nog gick vi förbi en privat tandemskärm där piloten och passageraren blivit draggade under start. Vi fick senare reda på att passageraren brutit handleden och piloten var rätt uppskrapad. Vi hjälpte piloten trassla ur skärmen och var väldigt nöjda med vårt val att avbryta före vi ens lade ut skärmarna. Vägen ner till Hummeln var brant och rätt jobbig, de flesta av oss hade tagit lättviktssäckarna som inte riktigt är byggda för att vara bekväma att bära. Dessutom var det varmt som satan.
På Hummeln blåser det starkt men det är flygbart. Starten sitter lika bra som på morgonen och direkt efter att vingen kommit upp lyfter jag som en kork i vatten. Vinden studsar på berget och hjälper mig hålla höjden i både en och två vändor ovanför det som vintertid är Pelikanbrantens puckelpist. Efter dagens strapatser och speciellt den obehagliga olyckan känner jag inte för att pressa gränserna utan flyger ner relativt snabbt. Dagen efter blåser bort, ingen kan flyga i förhållandena som rådde (hård vind).
Trångt och varmt i väntan på första liften.
Småmåsarna får en duvning i när man inte ska starta trots att det ser fint ut. SkySports kurser rekommenderas väldigt varmt av undertecknad.
Trots en halvtimmes väntan mojnar det inte, vi går ner.
Början av vad som skulle ta närmare en timme. Svettigt i flygkläder och 27 grader!
Landad och packad efter ett fint flyg. För några år sedan hade jag varit sur över att ha missat ett toppflyg, nu mest tacksam för att jag får komma ner till världens bästa landningsvärd.
28/7
Dagen D. Idag känner jag mig stark och trygg, har aldrig varit o bättre flygtrim. Jag har sovit gott och förhållandena är perfekta för hang i ravinen. Bussen till Hummeln skakar och hoppar. ”Det här är fan det farligaste med att flyga” säger Marre i baksätet medan vi kör uppför skidbackar med vad som känns som för lite tillgodo. Väl på start håller ett par piloter på att packa ihop; de är inte ordentligt avrostade för startförhållandena och väljer därför att avbryta. De visar gott omdöme och självkännedom, precis vad en bra pilot ska göra.
Jag lägger ut, startar och lyfter åter igen som en kork. Jag styr upp i ravinen och lägger mig för första gången ordentligt på hang. Jag kryssar fram och tillbaka på jakt efter uppåtvindar med liften som bortre hållpunkt. Fram och tillbaka, fram och tillbaka utan att förlora en meter. Jag flyger inte ner, jag flyger runt. En snabb koll på klockan visar att jag varit i luften i 20 minuter men jag börjar behöva uppsöka toaletten. Dessutom vet jag att jag hinner med en till buss till den här starten om jag skyndar mig på. Sagt och gjort flyger jag ner, packar skärmen, tömmer blåsan och raggar skjuts upp ännu en gång. Flyg 2 börjar lika bra och fortsätter ännu bättre - den här gången vinner jag i min trötta gamla skärm ca 80-100 meter när jag kom som högst. Luften är turbulent och det både skakar och prasslar när jag flyger in i elaka små termikbubblor. Allt är nytt och spännande men i de stunder jag hinner andas konstaterar jag kallt allt det som hade fått mig att göra i brallan för två år sedan nu inte är mer än ett ”ojsan, då får jag pumpa höger broms och ta den lite längre vägen”. När jag tittar på explorern har jag varit uppe i 15, 25, 35 minuter och jag har ännu inte tappt hanget. Efter trekvart börjar jag ta slut i skallen, det är för mycket för hjärnan att tänka på i ett luftrum som dessutom innehåller andra piloter. Efter en sista sväng inser jag att jag tappat 20 meter och släpper hanget för ett nedflyg. Väl nere dröjer jag kvar på klubben för ett par koppar kaffe och lite snack med andra piloter om det jag kände och gjorde. Leendet satt kvar till jag gick och lade mig.
På asfalt beter den sig men på gruset tas det inga bilder utan det greppas fast i något.
Hummel Öst och Pelikan har de underbaraste starterna i Åre. Gräs, mjukt och fina lut.
Jag kan ha suttit kvar i bilen en kvart innan jag gick in till familjen. Stor dag för den lilla piloten!
Måluppfyllnad:
Jag är en tryggare och säkrare pilot. Jag har under äventyret konsekvent fattat det bättre och säkrare beslutet även om det dragit till i flygtarmen. Jag har inte bara lyckats förlänga mina flyg utan jag har också själv beslutat mig för när och hur jag ska avbryta dem. Jag anser mina mål(n) nådda.
Addendum:
Skärmflygning är en säker sport förutsatt att man riskbedömer ordentligt. Det är lätt att luras av sitt ego, sina förväntningar eller sin otålighet. Speciellt svårt blir det när man ser vingar i luften men själv inte kan/får/bör lyfta. Riskerna finns dock alltid, speciellt i start- och landningsögonblicken. Utöver olyckan jag beskrev dag 2 hände detta idag; den erfarna piloten har helt missbedömt landningsvinden och därför blivit draggad in i järnvägens ledningar. Inga personskador men vi kan nog alla räkna ut vad som kunde ha hänt.
