Aquastaren
Silver
Ok! Klokt val ;-)
Stort lycka till och jag ska följa dig frånen solstol lagom bakis efter kräftskiva ikväll!
Kör hårt!!!
-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
Löpning. Nu riktigt OT
- Trådstartare Anders Svensson
- Start datum
Stort lycka till och jag ska följa dig frånen solstol lagom bakis efter kräftskiva ikväll!
Kör hårt!!!
@Mattias Hedlin Lycka till imorgon, kör hårt och kämpa på! Nästa år är jag själv sugen på att stå på startlinjen!
Säger samma sak till dig:
Vi ses nästa år!
Aquastaren
Silver
Mäktige Jonas Buud gick i mål som etta på 5h 45 min. 3:48 i snittempo. Helt makalöst.
Mattias kämpar på. Han väntas in i Hökberg när som. Bra jobbat!
Mattias kämpar på. Han väntas in i Hökberg när som. Bra jobbat!
Heja @Mattias Hedlin kämpa på!
Aquastaren
Silver
Han kämpar på bra!
7:16 tempo på senaste sträckan.
Tappar tempot lite, kanske börjar bli trött ;-)
Aquastaren
Silver
Ja det är kan man tänkas sig att man börja bli trött efter ca 70km.Den sträckan har ju ganska många långa och jobbiga backar. Imponerande att springa så långt och länge
Mm nu gick det tungt för Mattias till Eldris. Nere på 10:21 tempo. Han har säkert fått stanna.
Kämpa på nu in i mål!!!
Aquastaren
Silver
Nu står det tyvärr att KS hopp Mattias brutit :-(
Antar att vi får en race report.
Antar att vi får en race report.
Ah, trist men väl kämpat. Att bara starta och avverka 70+km är en bedrift i sig!
Absolut det är en jätte bra bedrift! @Mattias Hedlin du är en kämpe i mina ögon!
Jag har gjort min första Ultra 45km idag och eftersom man hänger på KS räcker det ju inte med en pulsklocka...fick ta min SINN på högerarmen o testa den på denna strapats...
2 pigga löpare innan start
Klockorna:
SINN efter målgång....saltig o härlig
Det blir gott med middag ikväll!
2 pigga löpare innan start
Klockorna:
SINN efter målgång....saltig o härlig
Det blir gott med middag ikväll!
Bra jobbat! Kul upplevelse för er! Riktigt skönt väder!Jag har gjort min första Ultra 45km idag och eftersom man hänger på KS räcker det ju inte med en pulsklocka...fick ta min SINN på högerarmen o testa den på denna strapats...
2 pigga löpare innan start
Klockorna:
SINN efter målgång....saltig o härlig
Det blir gott med middag ikväll!
Stort grattiS bra jobbatJag har gjort min första Ultra 45km idag och eftersom man hänger på KS räcker det ju inte med en pulsklocka...fick ta min SINN på högerarmen o testa den på denna strapats...
2 pigga löpare innan start
Klockorna:
SINN efter målgång....saltig o härlig
Det blir gott med middag ikväll!
Men en gång är ingen gång
Aquastaren
Silver
Bra jobbat killar!Jag har gjort min första Ultra 45km idag och eftersom man hänger på KS räcker det ju inte med en pulsklocka...fick ta min SINN på högerarmen o testa den på denna strapats...
2 pigga löpare innan start
Klockorna:
SINN efter målgång....saltig o härlig
Det blir gott med middag ikväll!
Och vad visade klockorna när ni gick i mål?
Tack för alla glada tillrop! Det värmer så här i efterhand!
Träningen har gått väldigt bra och tiderna det sista året har kapats rejält. Jag har inte heller varit sjuk på ca två år. Tills nu...
Jag började riktigt bra och hade ett tempo som lovade väldigt gott. Gott och väl under 8:30 i mål var tanken och det höll jag i några mil. Men redan före Evertsberg som är halvvägs så kände jag att något inte stod rätt till. Jag började krampa i benen trots att jag varit duktig och både druckit och ätit salttabletter. Som om det inte vore nog så började känna av lite halsont plus att den onda tån började göra sig påmind. Allt var verkligen bara skit! Kroppen tog inteåt sig vare sig vatten eller salt.
I Hökberg insåg jag att det var slutsprunget. Vattenflickan nämnde att jag var het och att det ångade om mig. Jag tackade och sa att "det säger alla brudar" men insåg allvaret i det hon sa och förstod här att jag hade feber. Jag tog mig till Eldris men hela kroppen gjorde ont och varenda steg var en kamp för överlevnad. Så ska det inte vara. Är man med på Ultravasan så ska man springa och inte kravla.
Jag tog ett väldigt klokt beslut att gå av. Hur som helst så ville jag verkligen inte ha den där tischan man får vid målet. Tanken var att slå förra årets tid på 9:19 med råge. Det officiella målet från min sida var att komma in under nio timmar. Målet jag hade för mig själv och som jag inte nämnde för någon var 8:30.
Nästa år då J#%LAR!
För de som är intresserade klipper jag in den långa versionen av berättelsen här:
Sedan april förra året har jag så gott som oavbrutet sprungit sju mil i veckan. Jag har gått upp tidigt på helgmorgnar och även vardagar för att kunna tillryggalägga de mil som krävs för att klara av de nio milen mellan Sälen och Mora. De tidiga morgnarna har även gjort att jag "byggt pannben" som man säger. Tanken är att man ska bli lite envis och inte tjura ihop när det går tungt.
Träningen har... gått väldigt bra och toppats av ett par tävlingar som gått riktigt bra. I midsomras var jag, Jens Andersson och hans dotter Tova till Surahammar och sprang upp och ned för slalombacken. 23 varv pallade jag med under en timme vilket var helt ok.
Därefter var det Engelbrektsloppet i början på juli. Jag hade konsekvent och envist försökt att undvika detta lopp på endast fem kilometer. Anna-Lena Henrysson, Helena Frisk, Sanna Frisk, Marit HB och jag själv ingick i laget efter att några gamla deltagare fått uppskov pga av bröllop och annat. Ping Mattias Pålsson Smiley wink
Strax innan start ska jag sätta på mig de nyinköpta löparskorna. Detta var det femte paret av samma modell så det skulle inte vara några som helst problem att springa i nya skor. När jag kränger på mig skorna upptäcker jag till min fasa att de är för små! Jag tjurar till och bestämmer mig för att det får lov att fungera ändå. Kroppen känns lite trött efter vinterns hårda träning och huvudet är inte alls med. När jag står på startlinjen så tänker jag att jag iaf ska ta mig runt under 25 minuter.
Efter en kilometer så upptäcker jag snittiden 3:52! Det går fort som 17 och benen svarar otroligt bra! Sluttiden blev ca 20:32 vilket jag är nöjd med.
Den 18 juli var det dags för Ultraintervaller med jogg.se. Tanken är att man ska springa en mil var tredje timme under ett helt dygn. Även denna tävling gick jättebra och jag snittade ca 4:50min/km de första fem milen. Det blev en femteplats och jag är otroligt nöjd och stolt över den prestationen! Den åttonde och sista milen fick jag hjälp av Jens och Tova att ta mig runt och trots väldigt stela ben och trötthet så snittade jag 5:12. Nu kommer Ultranatt gå galant!!
Lagom till helgens Ultravasa så var formen god. Någon vecka innan så hade jag i vanlig ordning känt av lite halsont och stelhet. Detta brukar vara rena nojor och dumheter som kan få för sig när det börjar närma sig tävlingsdags.
Väl framme i Mora kändes allt jättebra och till och med de nya skorna passade perfekt. Maria sov inne i Mora och jag tillbringade natten i en gammal skola med löparkompisen Mattias Hallman. 01:30 ringer väckarklockan och jag har fått några timmars sömn vilket får anses vara helt ok i sammanhanget! Vi åker in till Mora och sätter oss på bussen som ankommer Sälen klockan fyra på morgonen. Jag värmer upp väldigt kort strax innan start klockan fem och känner att kroppen är i bättre form än någonsin! Jag ser Åsa och Senad som är på plats i starten som åskådare redan klockan fem på morgonen. Vilket intresse!
Hallman och jag bestämde oss för att göra den första klättringen uppför de tuffa första kilometrarna tillsammans. Jag tror vi höll ihop ett par mil innan Hallman bestämde sig för att släppa. Jag som var pigg som en mört ökade litegrann och löpsteget var bättre än någonsin över alla stenar och rötter i skogen. Någon lustigkurre i ledet nämnde att han skulle kräva rotavdrag till nästa år
Efter tre mil så känner jag att det börjar rycka lite i vänster baksida lår. Krampkänning redan nu kan ju inte stämma? Jag drick rejält med vatten och tar en salttablett för att få bort kramperna. Detta fungerar och jag känner hur de begynnande kramperna släpper efter. Istället känner jag nu att jag fått in en hel del barr och småstenar i skorna som ligger och skaver. Mina fötter lever normalt ett väldigt hårt liv så jag bekymrar mig inte så mycket över detta.
Halvvägs i loppet kommer man till Evertsberg. Där börjar jag känna av kramperna igen så jag stannar en kort stund och äter det som finns och dricker naturligtvis så mycket jag kan. Strax efter mig kommer den Avestabo som Pålsson pratade om. Jag tänker att jag borde kunna hålla honom bakom mig. Ungefär här känner jag att det är lite ansträngt i halsen.
I utkanten av Evertsberg ser jag Åsa Bergman och Senad som sitter och hejar. Det något sviktande humöret ökar och jag hör hur Åsa säger att jag att jag inte får glömma att dricka och äta salt. Under loppet har jag varit duktig på just den biten så jag känner att jag gjort rätt hittills.
Efter bara några kilometer känner jag att jag börjar bli varm. Jag dricker så mycket det bara går i den heta solen. Detta hjälper inte så mycket. Jag dricker och dricker men jag är fortfarande lika varm. Jag har ständigt en salttablett i munnen men inte heller detta hjälper. Jag tittar på klockan och den tidigare så fina snittiden på 5:30min/km börjar sakta men säkert gå upp mot 5:40. Jag bestämmer mig att lyssna på kroppen och tänker att jag i alla fall ska klara loppet under de nio timmar som jag bestämt mig för tidigare.
De kommande två milen blir hemska! Stenarna och barren i skorna har gjort att jag fått fruktansvärt ont under fotsulorna och jag tänker att det kommer bli Stockholms blodbad när jag tar av mig skorna. Värmen i kroppen är också kvar trots det myckna vattendrickandet.
Nu börjar det gå riktigt sakta och framme vid Hökberg så är det promenadtempo. Några damer hejar vid sidan och säger att jag ska lyfta upp huvudet så att kamerorna ser mig. Jag höjer symboliskt ett långfinger så den som nu ser detta ska förstå hur jäkla ont det gör i snubben som kravlar förbi.
Vid vattenhålet i Hökberg säger vattenflickan att jag ser het ut och att det riktigt ångar om mig.
- Det säger alla brudar! hasplar jag ur mig men inser sedan allvaret i det hon säger. Jag har feber!
Mattias Hallman har kommit in strax efter mig till Hökberg och vi sammanstrålar och bestämmer oss för att ta oss till mål gemensamt och hjälpa varandra i backarna som är kvar.
Tempot är en bra bit över 6min/km men skamgränsen på 9 timmar och trettio minuter borde vi i alla fall klara.
Vi lufsar på men jag tänker att det kanske är oklokt och att springa om man har feber.
Efter bara några kilometer så känner jag att jag inte klarar av det modesta tempot. Jag halkar efter trots det långsamma tempot!
När skylten som säger att det är 15 kilometer kvar av loppet bestämmer jag mig för att börja gå.
Jag går de fem kilometrarna till Eldris som är sista anhalten innan mål. Under tiden som jag går så funderar jag på om det är värt att gå alla femton kilometer in i mål. Man ställer upp på Ultravasan för att man ska SPRINGA hela vägen in i mål. Visst är det klokt att gå i de tuffaste backarna men är man så pass dålig att man inte pallar att springa ens i nedförsbackarna då är man inte förtjänt av den där t-shirten man får vid målet.
En kvinna kommer ifatt mig gåendes och hon säger att hon ska bryta vid Eldris pga av hennes löparknä. Jag ber henne vänta på mig i Eldris så att jag får åka med i skambussen till Mora.
Efter långt om länge så linkar jag in till Eldris och går direkt till sjukvårdarna som tar chippet och ringer efter bilen som ska ta oss till mål. Jag är nöjd att ha tagit det väldigt kloka beslutet att gå av och bryta.
Det spelar ingen roll att träningen under året gått bra och att jag fått upp farten på alla pass och tävlingar. ÄR MAN SJUK SÅ KAN MAN INTE SPRINGA!
Idag måndag är jag hemma med halsont och feber.
Har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra nästa år. Jag vill ju gärna ha revansch och visa att jag är bättre än så här. Samtidigt så kanske det skulle vara kul att satsa på kortare distanser typ Maraton? I slutet av september är det anmälan till nästa års Ultravasa och jag kommer till dess att bestämma mig hur jag ska göra. Är väl ingenting som säger att det är just löpning man ska hålla på med heller? Knyppling anyone? Visa mer
Träningen har gått väldigt bra och tiderna det sista året har kapats rejält. Jag har inte heller varit sjuk på ca två år. Tills nu...
Jag började riktigt bra och hade ett tempo som lovade väldigt gott. Gott och väl under 8:30 i mål var tanken och det höll jag i några mil. Men redan före Evertsberg som är halvvägs så kände jag att något inte stod rätt till. Jag började krampa i benen trots att jag varit duktig och både druckit och ätit salttabletter. Som om det inte vore nog så började känna av lite halsont plus att den onda tån började göra sig påmind. Allt var verkligen bara skit! Kroppen tog inteåt sig vare sig vatten eller salt.
I Hökberg insåg jag att det var slutsprunget. Vattenflickan nämnde att jag var het och att det ångade om mig. Jag tackade och sa att "det säger alla brudar" men insåg allvaret i det hon sa och förstod här att jag hade feber. Jag tog mig till Eldris men hela kroppen gjorde ont och varenda steg var en kamp för överlevnad. Så ska det inte vara. Är man med på Ultravasan så ska man springa och inte kravla.
Jag tog ett väldigt klokt beslut att gå av. Hur som helst så ville jag verkligen inte ha den där tischan man får vid målet. Tanken var att slå förra årets tid på 9:19 med råge. Det officiella målet från min sida var att komma in under nio timmar. Målet jag hade för mig själv och som jag inte nämnde för någon var 8:30.
Nästa år då J#%LAR!
För de som är intresserade klipper jag in den långa versionen av berättelsen här:
Sedan april förra året har jag så gott som oavbrutet sprungit sju mil i veckan. Jag har gått upp tidigt på helgmorgnar och även vardagar för att kunna tillryggalägga de mil som krävs för att klara av de nio milen mellan Sälen och Mora. De tidiga morgnarna har även gjort att jag "byggt pannben" som man säger. Tanken är att man ska bli lite envis och inte tjura ihop när det går tungt.
Träningen har... gått väldigt bra och toppats av ett par tävlingar som gått riktigt bra. I midsomras var jag, Jens Andersson och hans dotter Tova till Surahammar och sprang upp och ned för slalombacken. 23 varv pallade jag med under en timme vilket var helt ok.
Därefter var det Engelbrektsloppet i början på juli. Jag hade konsekvent och envist försökt att undvika detta lopp på endast fem kilometer. Anna-Lena Henrysson, Helena Frisk, Sanna Frisk, Marit HB och jag själv ingick i laget efter att några gamla deltagare fått uppskov pga av bröllop och annat. Ping Mattias Pålsson Smiley wink
Strax innan start ska jag sätta på mig de nyinköpta löparskorna. Detta var det femte paret av samma modell så det skulle inte vara några som helst problem att springa i nya skor. När jag kränger på mig skorna upptäcker jag till min fasa att de är för små! Jag tjurar till och bestämmer mig för att det får lov att fungera ändå. Kroppen känns lite trött efter vinterns hårda träning och huvudet är inte alls med. När jag står på startlinjen så tänker jag att jag iaf ska ta mig runt under 25 minuter.
Efter en kilometer så upptäcker jag snittiden 3:52! Det går fort som 17 och benen svarar otroligt bra! Sluttiden blev ca 20:32 vilket jag är nöjd med.
Den 18 juli var det dags för Ultraintervaller med jogg.se. Tanken är att man ska springa en mil var tredje timme under ett helt dygn. Även denna tävling gick jättebra och jag snittade ca 4:50min/km de första fem milen. Det blev en femteplats och jag är otroligt nöjd och stolt över den prestationen! Den åttonde och sista milen fick jag hjälp av Jens och Tova att ta mig runt och trots väldigt stela ben och trötthet så snittade jag 5:12. Nu kommer Ultranatt gå galant!!
Lagom till helgens Ultravasa så var formen god. Någon vecka innan så hade jag i vanlig ordning känt av lite halsont och stelhet. Detta brukar vara rena nojor och dumheter som kan få för sig när det börjar närma sig tävlingsdags.
Väl framme i Mora kändes allt jättebra och till och med de nya skorna passade perfekt. Maria sov inne i Mora och jag tillbringade natten i en gammal skola med löparkompisen Mattias Hallman. 01:30 ringer väckarklockan och jag har fått några timmars sömn vilket får anses vara helt ok i sammanhanget! Vi åker in till Mora och sätter oss på bussen som ankommer Sälen klockan fyra på morgonen. Jag värmer upp väldigt kort strax innan start klockan fem och känner att kroppen är i bättre form än någonsin! Jag ser Åsa och Senad som är på plats i starten som åskådare redan klockan fem på morgonen. Vilket intresse!
Hallman och jag bestämde oss för att göra den första klättringen uppför de tuffa första kilometrarna tillsammans. Jag tror vi höll ihop ett par mil innan Hallman bestämde sig för att släppa. Jag som var pigg som en mört ökade litegrann och löpsteget var bättre än någonsin över alla stenar och rötter i skogen. Någon lustigkurre i ledet nämnde att han skulle kräva rotavdrag till nästa år
Efter tre mil så känner jag att det börjar rycka lite i vänster baksida lår. Krampkänning redan nu kan ju inte stämma? Jag drick rejält med vatten och tar en salttablett för att få bort kramperna. Detta fungerar och jag känner hur de begynnande kramperna släpper efter. Istället känner jag nu att jag fått in en hel del barr och småstenar i skorna som ligger och skaver. Mina fötter lever normalt ett väldigt hårt liv så jag bekymrar mig inte så mycket över detta.
Halvvägs i loppet kommer man till Evertsberg. Där börjar jag känna av kramperna igen så jag stannar en kort stund och äter det som finns och dricker naturligtvis så mycket jag kan. Strax efter mig kommer den Avestabo som Pålsson pratade om. Jag tänker att jag borde kunna hålla honom bakom mig. Ungefär här känner jag att det är lite ansträngt i halsen.
I utkanten av Evertsberg ser jag Åsa Bergman och Senad som sitter och hejar. Det något sviktande humöret ökar och jag hör hur Åsa säger att jag att jag inte får glömma att dricka och äta salt. Under loppet har jag varit duktig på just den biten så jag känner att jag gjort rätt hittills.
Efter bara några kilometer känner jag att jag börjar bli varm. Jag dricker så mycket det bara går i den heta solen. Detta hjälper inte så mycket. Jag dricker och dricker men jag är fortfarande lika varm. Jag har ständigt en salttablett i munnen men inte heller detta hjälper. Jag tittar på klockan och den tidigare så fina snittiden på 5:30min/km börjar sakta men säkert gå upp mot 5:40. Jag bestämmer mig att lyssna på kroppen och tänker att jag i alla fall ska klara loppet under de nio timmar som jag bestämt mig för tidigare.
De kommande två milen blir hemska! Stenarna och barren i skorna har gjort att jag fått fruktansvärt ont under fotsulorna och jag tänker att det kommer bli Stockholms blodbad när jag tar av mig skorna. Värmen i kroppen är också kvar trots det myckna vattendrickandet.
Nu börjar det gå riktigt sakta och framme vid Hökberg så är det promenadtempo. Några damer hejar vid sidan och säger att jag ska lyfta upp huvudet så att kamerorna ser mig. Jag höjer symboliskt ett långfinger så den som nu ser detta ska förstå hur jäkla ont det gör i snubben som kravlar förbi.
Vid vattenhålet i Hökberg säger vattenflickan att jag ser het ut och att det riktigt ångar om mig.
- Det säger alla brudar! hasplar jag ur mig men inser sedan allvaret i det hon säger. Jag har feber!
Mattias Hallman har kommit in strax efter mig till Hökberg och vi sammanstrålar och bestämmer oss för att ta oss till mål gemensamt och hjälpa varandra i backarna som är kvar.
Tempot är en bra bit över 6min/km men skamgränsen på 9 timmar och trettio minuter borde vi i alla fall klara.
Vi lufsar på men jag tänker att det kanske är oklokt och att springa om man har feber.
Efter bara några kilometer så känner jag att jag inte klarar av det modesta tempot. Jag halkar efter trots det långsamma tempot!
När skylten som säger att det är 15 kilometer kvar av loppet bestämmer jag mig för att börja gå.
Jag går de fem kilometrarna till Eldris som är sista anhalten innan mål. Under tiden som jag går så funderar jag på om det är värt att gå alla femton kilometer in i mål. Man ställer upp på Ultravasan för att man ska SPRINGA hela vägen in i mål. Visst är det klokt att gå i de tuffaste backarna men är man så pass dålig att man inte pallar att springa ens i nedförsbackarna då är man inte förtjänt av den där t-shirten man får vid målet.
En kvinna kommer ifatt mig gåendes och hon säger att hon ska bryta vid Eldris pga av hennes löparknä. Jag ber henne vänta på mig i Eldris så att jag får åka med i skambussen till Mora.
Efter långt om länge så linkar jag in till Eldris och går direkt till sjukvårdarna som tar chippet och ringer efter bilen som ska ta oss till mål. Jag är nöjd att ha tagit det väldigt kloka beslutet att gå av och bryta.
Det spelar ingen roll att träningen under året gått bra och att jag fått upp farten på alla pass och tävlingar. ÄR MAN SJUK SÅ KAN MAN INTE SPRINGA!
Idag måndag är jag hemma med halsont och feber.
Har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra nästa år. Jag vill ju gärna ha revansch och visa att jag är bättre än så här. Samtidigt så kanske det skulle vara kul att satsa på kortare distanser typ Maraton? I slutet av september är det anmälan till nästa års Ultravasa och jag kommer till dess att bestämma mig hur jag ska göra. Är väl ingenting som säger att det är just löpning man ska hålla på med heller? Knyppling anyone? Visa mer
Tack för postningen, jag tycker om att läsa den här typen av reflektioner. Låter nog som om du gjorde rätt i att stoppa. Inte göra samma misstag som jag pinsamt gjort gånger där jag skadat/tagit ut mig så mycket att jag inte kunnat springa på månader.
Aquastaren
Silver
Ah, finns inget värre än att starta ett lopp och upptäcka att man inte är frisk. Bra brutet och hoppas det inte blir värre än det verkar vara nu. Klart du ska springa nästa år! Du är ju bevisligen kapabel för det om du är frisk! Kanske du får sällskap ;-)
Haha! Du är ju en festlig prick! Bara vita legobitar i sandlådan?
Bra där! Tränar du inför något speciellt?
Oew
Guld
Ska köra NYC maraton i höst!
Ok, nu är jag jäkligt avundsjuk
Var till Ney York i våras utan att springa men att både åka dit på semester OCH springa den berömda maran är ju en dröm!
första gången eller?
Oew
Guld
Ja det ska bli riktigt kul! Växte upp där så staden betyder mycket för mig! Nej det är mitt tredje mara, och andra gången i NYC!Ok, nu är jag jäkligt avundsjuk
Var till Ney York i våras utan att springa men att både åka dit på semester OCH springa den berömda maran är ju en dröm!
första gången eller?
Tack för en jätte bra race report! Du gjorde ett klokt val! Nästa är så kanske det är mer KS löpare som står på linjen.