laketwig's numera sporadiska skivtips ...

[laketwig]

2019-07-09
Lite ont om tid pga en mycket trevlig helg i Helsingborg och en hel del annat att stå i igår, så jag gör det enkelt för mig med en liveskiva idag igen ...

UFO - Strangers in the Night (1979)

UFO har ju varit med tidigare*) så dom behöver ingen introduktion. Dagens tips anses av många, både fans och kritiker, som en av dom bästa hårdrockliveskivorna någonsin. Inspelad 1978 under en turné i USA när bandet stod på toppen av sin karriär. Här radar dom upp dom flesta av sina mest kända låtar i riktigt bra versioner. Min remastrade utgåva är från 1999 och innehåller även två bonusspår. Det som också gör skivan intressant är att det är den sista inspelningen med Michael Schenker på gitarr. Som jag sa i mitt tidigare UFO-tips hade framgångarna gjort honom opålitlig, så för att kunna slutföra turnén ersattes han av Paul Chapman som hade varit med i bandet tidigare under en kortare period.

Bara att vrida upp volymen, luta sig tillbaka och njuta ...

*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-3#post-2210054

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/0zzLh6v9YS3mITft7rCHAf

 

[laketwig]

2019-07-16
Ett till band som närmar sig 50-årsjubileum och fortfarande är aktiva. Inte nog med det, dom låter bättre än någonsin ...

Doobie Brothers - Live from the Beacon Theatre (2019)

Bandet bildades 1970 i Kalifornien. I början bytte man frekvent namn på bandet tills en kompis föreslog Doobie Brothers: "Why don't you call yourself the Doobie Brothers because you're always smoking" pot?". En "doobie" är tydligen ett annat namn på en joint. Efter att under något år förfinat soundet med dubbla sologitarrer och trestämmig sång under mängder med uppskattade konserter, fick man 1971 ett skivkontrakt. Samma år kom deras första skiva som bara hade bandets namn. Jämfört med deras intensiva och rockiga liveshower innehöll skivan mestadels akustisk musik som drog åt country. Inte helt oväntat blev den ingen framgång. In med en ny producent och ett par nya medlemmar så hittade man tillbaka till det som hade gjort dom så populära som liveband. Det resulterade i fyra riktigt bra skivor på raken:

• Toulouse Street (1972)
• The Captain and Me (1973)
• What Were Once Vices are Now Habits (1974)
• Stampede (1975)

Här hittar vi låtar som Listen to the Music, Jesus is Just Alright, Long Train Runnin', China Grove med flera massiva singelhits.

I början på 1975 drabbades gitarristen och den huvudsakliga sångaren/låtskrivaren Tom Johnston av ett blödande magsår och fick lov att avbryta en pågående turné. Han ersattes av Michael McDonald från Steely Dan, som ganska snart tog över den ledande rollen i bandet och ändrade deras tidigare rockiga musikstil till mera soft pop och soul. Även när Johnston återvände efter en tids konvalescens var hans inflytande över musiken inte det samma som tidigare. Efterföljande skivor kom med något enstaka undantag inte i närheten av dom tidigare skivornas framgångar. Trots detta har man till dags datum sålt imponerande 40 miljoner album.

Vilket för oss fram till dagens nyligen släppta skivtips. Inspelad under två kvällar i november förra året på klassiska Beacon Theatre i New York City. Tre av dom ursprungliga medlemmarna, inklusive Johnston, kompletteras med ett antal andra riktigt duktiga musiker. Man levererar grymma versioner av samtliga låtar från skivorna Toulouse Street och The Captain and Me, samt lite andra hits som avslutning. Tveksamt om bandet någonsin har låtit bättre och rockigare än såhär. När liveljudet dessutom är perfekt platsar skivan lätt bland det bästa som givits ut i år ...

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/4yMCP7luwPcVplJdFmfOgj

 

[laketwig]

2019-07-23
Sorry @Stroboman, Phil Lynott var en lysande musiker som lämnade oss alltför tidigt, även om jag föredrar Thin Lizzys skivor före hans soloskivor. Du hade rätt förnamn i alla fall.

Med en karriär som började redan 1966 tog det över 50 år innan hans första soloskiva gavs ut.

Phil Lanzon - If You Think I'm Crazy! (2017)

Efter att ha blivit tvingad att lära sig piano som 9-åring är antalet band som Phil Lanzon varit inblandad i, både som keyboardkille och som låtskrivare, imponerande. Utöver kortare eller längre perioder som medlem i många band har han även gjort mängder med studiojobb åt andra band eller artister. Sen 1986 är han väl mest känd som permanent på keyboard i Uriah Heep. Samma år tog Bernie Shaw, hans kompis sen ett tidigare band (Grand Prix), också över sångmikrofonen i Uriah Heep. Detta blev nystarten för ett band som hade varit på dekis under hela 80-talet. Sakta men säkert började bandet återfå sin popularitet, inte minst på grund av låtar skrivna av Lanzon. Bandet är fortfarande verksamt, men Lanzon har även hunnit med ett antal sidoprojekt, där dagens skivtips är ett lysande exempel.

Man kan tycka att det inte borde få ta över 50 år för en artist av Lanzons kaliber innan han får ge ut en egen skiva. Keyboardvirtuos, driven låtskrivare och inte minst en mycket duktig och skolad arrangör av musik. Till slut har det i alla fall resulterat i en mycket trevlig soloskiva i facket Classic Rock, med en nypa prog inslängt för att hålla intresset uppe. Efter en så lång tid i branschen har han givetvis även ett imponerande kontaktnät, vilket genererat gästspel från ett antal andra namnkunniga artister. Låt oss nu bara hoppas att det inte dröjer ytterligare 50 år innan han släpper en uppföljare ...

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/49nufgxSSugOXJtY5h1BLI

 

[Husse]

2019-07-23
Sorry @Stroboman, Phil Lynott var en lysande musiker som lämnade oss alltför tidigt, även om jag föredrar Thin Lizzys skivor före hans soloskivor. Du hade rätt förnamn i alla fall.

Med en karriär som började redan 1966 tog det över 50 år innan hans första soloskiva gavs ut.

Phil Lanzon - If You Think I'm Crazy! (2017)

Efter att ha blivit tvingad att lära sig piano som 9-åring är antalet band som Phil Lanzon varit inblandad i, både som keyboardkille och som låtskrivare, imponerande. Utöver kortare eller längre perioder som medlem i många band har han även gjort mängder med studiojobb åt andra band eller artister. Sen 1986 är han väl mest känd som permanent på keyboard i Uriah Heep. Samma år tog Bernie Shaw, hans kompis sen ett tidigare band (Grand Prix), också över sångmikrofonen i Uriah Heep. Detta blev nystarten för ett band som hade varit på dekis under hela 80-talet. Sakta men säkert började bandet återfå sin popularitet, inte minst på grund av låtar skrivna av Lanzon. Bandet är fortfarande verksamt, men Lanzon har även hunnit med ett antal sidoprojekt, där dagens skivtips är ett lysande exempel.

Man kan tycka att det inte borde få ta över 50 år för en artist av Lanzons kaliber innan han får ge ut en egen skiva. Keyboardvirtuos, driven låtskrivare och inte minst en mycket duktig och skolad arrangör av musik. Till slut har det i alla fall resulterat i en mycket trevlig soloskiva i facket Classic Rock, med en nypa prog inslängt för att hålla intresset uppe. Efter en så lång tid i branschen har han givetvis även ett imponerande kontaktnät, vilket genererat gästspel från ett antal andra namnkunniga artister. Låt oss nu bara hoppas att det inte dröjer ytterligare 50 år innan han släpper en uppföljare ...

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/49nufgxSSugOXJtY5h1BLI

Satt och gick igenom alla musiker jag lyssnade på under -80 talet, en del jättekonstiga men oerhört skickliga musiker och även grupper dök upp!
Phil Lynott, tänkte inte på hans tidiga bortgång...
Pat Methany, otroligt skicklig gitarrist!
Komplicerade synkoper men behagligt aktiv lyssning!
Joe Satriani, skaplig gitarrist!
Koionia med Abraham Laboriel på bas och Alex Acunia på percussion, Gruppen spelade live i Sverige flera gånger. Härlig fusionjazz med ett jäkla drag!
Jonas Hellborg, så duktig att han ersatt Noel Redding i efterhand, då Redding var så hög att han inte spelade speciellt bra i studion!
Finns fler, men dessa är väl de mest speciella som passerade mina trumhinnor.
Har faktiskt lyssnat lite på dom igen nu, bra musik/ musiker tröttnar man inte på!
Ha det fint min vän!

 

[laketwig]

2019-07-30
Hade lite mycket med att uppdatera min "klockresetråd" igår, så jag gör det enkelt för mig idag igen med en livskiva från en artist som har varit med tidigare.

John Illsley - Live in London (2014)

Jag har alltid varit förtjust i bra inspelade liveskivor då dom är mycket ärligare än studioskivor, där man kan trixa rätt mycket med resultatet. Det är dessutom det bästa alternativet om du själv inte har möjligheten att se artisten eller bandet live. Det är bara att dra upp volymen, blunda och förställa dig att du är med bland publiken.

Som jag sa i mitt tidigare tips om Illsley*) så påminner hans musik mycket om Dire Straits, om än lite mera nedtonat. Inte så konstigt kanske efter att under så många år ha spelat tillsammans med Mark Knopfler. Dagens tips innehåller en trevlig blandning av hans egna låtar och dom mest kända från Dire Straits-tiden, samt ett par covers från andra artister. Han är väl ingen stor skönsångare precis, men med ett antal riktigt duktiga musiker runt omkring sig blir det bra gung i musiken.

*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-6#post-2835331

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/7ED1AYlUkj9xJrrs6A8Lfz

 

[laketwig]

2019-08-06
Dags för lite engelsk folkrock idag tror jag:

Strawbs - Bursting at the Seams (1973)

Bandet bildades redan 1964 av låtskrivaren, gitarristen och sångaren Dave Cousins. I början spelade man andras bluegrasslåtar men ganska snart började man ta in mer och mer av Cousins egenskrivna låtar. Medlemmarna runt Cousins varierade över åren med kortare eller längre inhopp av t ex Sandy Denny (senare i Fairport Convention) och Rick Wakeman (senare i Yes). 1968 lyckades man få ett skivkontrakt som gav oss ett antal album som inte sålde så bra. Det var först 1972 när Dave Lambert (gitarr, sång) kom med i bandet som det började hända saker på riktigt. Den ganska snälla folkrocken blev helt plötsligt lite tuffare och den första skivan med Lambert (dagens tips) blev en stor framgång, mycket tack vare singlar som Lay Down, Part of the Union och Stormy Down. Bytet av medlemmar fortsatte men nu med Cousins och Lambert som fast punkt. 1974 kom albumet Hero and Heroine och året efter Ghosts, som båda blev stora framgångar. Inte helt enkelt att välja en av dessa klassiska Strawbsskivor, då alla tre är riktigt bra. Till slut fick det bli den första, då den representerar deras internationella genombrott.

Bandet har gett ut otaliga studio- och liveskivor sen dess, men få kommer i närheten av dom tre jag nämnde ovan. Över 50 år senare är man fortfarande verksamma och man är just nu ute på en turné i USA.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/1qEiYH6MnhGJRBidGcmpE0

 

[laketwig]

2019-08-13
Ibland är det självklart vilken skiva jag ska välja av ett band och ibland är det hopplöst. Som idag t ex, så det fick bli två. Dagens dubbel, som @Enfant Terrible brukar säga i fredagstråden ...

Crosby, Stills & Nash - Crosby, Stills & Nash (1969)

Crosby, Stills, Nash & Young - Déjà Vu (1970)

Jag har ju nämnt det här gänget i mina tidigare tips om soloskivor med Stephen Stills och Neil Young men nu är det dags för helheten. På grund av inre stridigheter sparkades David Crosby från The Byrds och Stephen Stills blev "arbetslös" när Buffalo Springfield upplöstes. Dom två hade träffats och börjat jamma och skriva lite musik tillsammans. Graham Nash från The Hollies hade lärt känna Crosby när The Byrds var ute på en turné i England. När sen Hollies var på en turné i USA råkade dom hamna på samma fest, där även Stills var med. Crosby och Stills spelade en ny låt dom skrivit och när Nash bad dom spela den igen lade han på en tredje sångstämma och en supergrupp var född. Efter att ha blivit nekad ett skivkontrakt med Beatles skivbolag Apple lyckades man med istället med Atlantic Records, där Stills redan hade ett kontrakt sen tiden med Buffalo Springfield.

Deras första skiva, som bara hade deras efternamn som titel, blev en omedelbar framgång. Uppbackad av singlar som Suite: Judy Blue Eyes och Marrakesh Express har den sålts i över 4 miljoner exemplar. Det finns dock flertalet andra guldkorn på skivan, stämsången på Helplessly Hoping t ex. Framgångarna ledde dock till ett problem. Efterfrågan på konserter var enorm men svåra att genomföra, då Stephen Stills i princip hade spelat alla instrumenten utom trummor på skivan. Att hitta en bassist var inte så svårt men lite knepigare att hitta någon som kunde växla mellan gitarr och keyboard precis som Stills. Förstahandsvalet var Steve Winwood men han hade precis inlett ett samarbete med Eric Clapton i Blind Faith, en annan (kortlivad) supergrupp. Lösningen blev Stills gamla kompis från Buffalo Springfield, dvs Neil Young.

Man kunde nu ge sig ut på en efterlängtad turné där den andra spelningen var på Woodstockfestivalen. Det framträdandet kombinerat med filmen och skivan med soundtracket gav dom enorm publicitet, vilket ökade kravet på ett album till. Resultatet blev Déjà Vu som kom året efter. Med Nash-låtarna Teach Your Children och Our House samt Stills version av Joni Mitchells låt Woodstock blev skivan en ännu större framgång. Den har hittills sålts i över 8 miljoner exemplar och är den största framgången som någon av dom inblandade herrarna har haft. Helt rättvist då den inte har ett dåligt spår, även om titellåten är lite udda jämfört med resten ...

Dom här fyra herrarna har gett ut massor av skivor sen dess, som soloartister eller i nästan alla tänkbara kombinationer av dom fyra. Många är riktigt bra men det var med dom här två skivorna som det hela började. Vilken som är bäst överlåter jag till er att avgöra ...

Spotify shortcut powered by @Träff: https://open.spotify.com/album/6vUWpE8qciYHOhf7mgaGny

Spotify shortcut powered by @Träff: https://open.spotify.com/album/5bHkK1X4WEOzNvRhehvOcb

 

[laketwig]

2019-08-20
Ni fick ju två skivor förra tisdagen, så då är det inte mer än rätt att jag får göra det lite enkelt för mig idag igen.

Supertramp - Paris (1980)

Snyggt gissat @Tuktuk ...

Det här gänget har varit med tidigare, då med den fantastiska genombrottsskivan Crime of the Century (1974). Därefter radade man upp tre riktiga höjdare till:

• Crisis, What Crisis? (1975)
• Even in the Quitests Moments ... (1977)
• Breakfast in America (1979)

Även om man inte visste det just då stod man nu på toppen av sin karriär och efterfrågan på konserter var enorm. Ett perfekt läge för en liveskiva med andra ord. Inspelad 1979 på Pavillon de Paris och utgiven året efter är dagens skivtips en av dom bästa livskivorna jag har i min omfattande samling. På den här dubbel-CD'n blandas dom bästa låtarna från dom fyra album jag nämnde ovan, även om tyngdpunkten ligger på Crime of the Century och ganska naturligt den senaste, dvs Breakfast in America. Perfekta versioner av låtarna, perfekt ljud och en entusiastisk publik. Vad mer kan man begära av en riktigt bra liveskiva ...?

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/0LnGhdkTo5SEoIosiydUaR

 

[laketwig]

2019-08-27
Ibland kan slumpen ge oanade resultat ...

Traveling Wilburys - Vol. 1 (1988)

Poäng till @Stefan S och @Dr Hochblume som båda hade rätt. Den sistnämnda får dock ett litet avdrag för att han uppenbarligen sorterar in Tom Petty under T ...

Jeff Lynne var i Los Angeles för att hjälpa till med Roy Orbisons nya skiva. George Harrison råkade också vara där och en kväll åt dom tre middag tillsammans. George berättade att han lite snabbt behövde spela in en låt till baksidan på en singel från hans senaste album, Cloud Nine (1987). Jeff, som redan hade jobbat med albumet, erbjöd sig att hjälpa till men hur skulle dom kunna hitta en ledig studio med så kort varsel? George chansade och ringde Bob Dylan för att fråga om dom kunde få låna hans garagestudio under morgondagen, vilket dom fick. Roy hade inget speciellt för sig så han ville hänga med också.

Dagen efter måste George svänga förbi Tom Petty på vägen till Bobs hus, då han behövde en gitarr han hade lämnat där tidigare. Det slutade givetvis med att Tom hängde med också när han fick höra vad som var på gång. George hade en ganska lös idé till en låt som var långt ifrån färdig. Bob kunde inte hålla sig borta heller så till slut satt dom alla fem i Bobs garagestudio och testade idéer till låten. Texten skrevs också gemensamt, utgående från titeln som togs från en kartong som stod i garaget, Handle with Care.

När George lite senare spelade upp låten för skivbolaget tyckte dom att den var för bra för att bli bortglömd på en baksida till en singel. Kunde dom inte försöka få ihop ett helt album istället? Då alla inblandade verkligen hade uppskattat dagen i Bobs garage var dom inte svårövertalade. Under en 10-dagarsperiod lade man grunden till dom övriga nio spåren som skulle ingå på skivan. Även om varje låt byggde på en idé från en person bidrog alla till det färdiga resultatet, både musik- och textmässigt. Därefter flög George och Jeff tillbaka till England för att i Georges studio färdigställa materialet tillsammans med bl a Jim Keltner på trummor.

Återstod att bestämma vad bandet och skivan skulle kallas. Då alla såg det hela mest som en kul grej kom man upp med idén om ett fiktivt band med fiktiva personer. George och Jeff hade myntat begreppet "willbury" för mindre misstag under inspelningar (will bury it behind all other sounds), vilket ledde fram till bandnamnet. Ingen framgick med sitt riktiga namn på skivan utan framställdes som halvbröder med Charles Truscott Wilbury Sr som gemensam far. George umgicks ofta med Monty Python-gänget och fick Michael Palin att skriva ihop en text om den fiktiva familjen Wilbury till skivans omslag. Till deras förvåning blev skivan en jättesuccé och vann flera utmärkelser.

Planer på en uppföljare fanns redan men parkerades då Roy Orbison dog av en hjärtattack i slutet av 1988. Det tog nästan två år innan dom kvarvarande fyra lyckades åstadkomma uppföljaren som hade den självklara titeln Vol. 3 (1990). Tyvärr var den inte alls lika bra som den första, varken i skivköparnas eller kritikernas öron, kanske beroende på att den inte tillkom lika spontant och slumpmässigt som den första.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/7K3OJcdtRxv7miXfQBzvbi

 

[Dr Hochblume]

2019-08-27
Ibland kan slumpen ge oanade resultat ...

Traveling Wilburys - Vol. 1 (1988)

Poäng till @Stefan S och @Dr Hochblume som båda hade rätt. Den sistnämnda får dock ett litet avdrag för att han uppenbarligen sorterar in Tom Petty under T ...

Jeff Lynne var i Los Angeles för att hjälpa till med Roy Orbisons nya skiva. George Harrison råkade också vara där och en kväll åt dom tre middag tillsammans. George berättade att han lite snabbt behövde spela in en låt till baksidan på en singel från hans senaste album, Cloud Nine (1987). Jeff, som redan hade jobbat med albumet, erbjöd sig att hjälpa till men hur skulle dom kunna hitta en ledig studio med så kort varsel? George chansade och ringde Bob Dylan för att fråga om dom kunde få låna hans garagestudio under morgondagen, vilket dom fick. Roy hade inget speciellt för sig så han ville hänga med också.

Dagen efter måste George svänga förbi Tom Petty på vägen till Bobs hus, då han behövde en gitarr han hade lämnat där tidigare. Det slutade givetvis med att Tom hängde med också när han fick höra vad som var på gång. George hade en ganska lös idé till en låt som var långt ifrån färdig. Bob kunde inte hålla sig borta heller så till slut satt dom alla fem i Bobs garagestudio och testade idéer till låten. Texten skrevs också gemensamt, utgående från titeln som togs från en kartong som stod i garaget, Handle with Care.

När George lite senare spelade upp låten för skivbolaget tyckte dom att den var för bra för att bli bortglömd på en baksida till en singel. Kunde dom inte försöka få ihop ett helt album istället? Då alla inblandade verkligen hade uppskattat dagen i Bobs garage var dom inte svårövertalade. Under en 10-dagarsperiod lade man grunden till dom övriga nio spåren som skulle ingå på skivan. Även om varje låt byggde på en idé från en person bidrog alla till det färdiga resultatet, både musik- och textmässigt. Därefter flög George och Jeff tillbaka till England för att i Georges studio färdigställa materialet tillsammans med bl a Jim Keltner på trummor.

Återstod att bestämma vad bandet och skivan skulle kallas. Då alla såg det hela mest som en kul grej kom man upp med idén om ett fiktivt band med fiktiva personer. George och Jeff hade myntat begreppet "willbury" för mindre misstag under inspelningar (will bury it behind all other sounds), vilket ledde fram till bandnamnet. Ingen framgick med sitt riktiga namn på skivan utan framställdes som halvbröder med Charles Truscott Wilbury Sr som gemensam far. George umgicks ofta med Monty Python-gänget och fick Michael Palin att skriva ihop en text om den fiktiva familjen Wilbury till skivans omslag. Till deras förvåning blev skivan en jättesuccé och vann flera utmärkelser.

Planer på en uppföljare fanns redan men parkerades då Roy Orbison dog av en hjärtattack i slutet av 1988. Det tog nästan två år innan dom kvarvarande fyra lyckades åstadkomma uppföljaren som hade den självklara titeln Vol. 3 (1990). Tyvärr var den inte alls lika bra som den första, varken i skivköparnas eller kritikernas öron, kanske beroende på att den inte tillkom lika spontant och slumpmässigt som den första.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/7K3OJcdtRxv7miXfQBzvbi

Bra skivtips, jag lyssnar till och från på Vol1! Farsan lyssnade ofta på ELO när jag var liten och jag fastnade för Jeffs körande som återfinns hos både Tom och George. Och jag accepterar med lätthet ett poängavdrag, när jag får bli omnämnd i ditt skivtips tillsammans med gissningsexperten @Stefan S
Jag insåg senare att det bara är jag som sorterar Petty på T

 

[Stefan S]

Bra skivtips, jag lyssnar till och från på Vol1! Farsan lyssnade ofta på ELO när jag var liten och jag fastnade för Jeffs körande som återfinns hos både Tom och George. Och jag accepterar med lätthet ett poängavdrag, när jag får bli omnämnd i ditt skivtips tillsammans med gissningsexperten @Stefan S
Jag insåg senare att det bara är jag som sorterar Petty på T

Jag gissade inte jag visste. Iaf denna gång. Men så många gånger är det faktiskt inte och det har då varit rätt lätta ledtrådar förutom kanske Jim Steinman som jag sätter en viss stolthet i att ha prickat in.

Nu har jag förvisso inte satt in Tom Petty under T i skivhyllorna men jag rippar alla CD i FLAC och laddar ner dom i en NAS som det snurrar en mediaserver i. Man stoppar in skivan i datorn, rippningsprogrammet hämtar per automatik all info (taggar) från internet och om man inte manuellt ändrar innan man startar rippningen så blir det ARTIST="Tom Petty ..." och inte "Petty, Tom ..." . Följdaktligen hittar jag mina CD av honom under "T" när jag skall spela dom Har väl en tanke att jag skall tagga om allt så att det blir rätt men orka... man lär ju sig var dom finns. Mediaservern grejar iaf "The ..." så att ex "The Beatles" hamnar under "B" och inte "T".

 

[laketwig]

2019-09-03
Det blev ju en halv roman förra tisdagen, så idag håller jag igen på texten lite (nåja ...) och kompenserar med ovanligt mycket musik ...

Rod Stewart - Reason to Believe: The Complete Mercury Studio Recordings (2002) [3 CD]

... and the winner is, not unusually, @Stefan S ...

"Rod the Mod" behöver väl knappast någon längre introduktion, men några hållpunkter kan vara bra att påminnas om:

• Han tillbringade merparten av 60-talet i diverse obskyra band, Steampacket t ex, med bara någon bortglömd singel som resultat.
• Vändningen kom 1967 när Jeff Beck, som just hade lämnat Yardbirds, rekryterade honom till sitt nya band. Förutom ett par världsturnéer sjöng han på två album, vilket gav honom tillräckligt med uppmärksamhet för att 1968 få ett eget skivkontrakt.
• 1969 lämnade hans kompis Ron Wood Jeff Becks band för att ersätta Steve Marriott i Small Faces. Rod följde med till vad som nu bara kallades Faces och samma år släppte han också sin första soloskiva.
• Fram till 1975 följde nu en rad med skivor, både skitig rock med Faces och lite mera åt folkrockhållet solo. Därefter upplöstes Faces när Ron Wood gick till Rolling Stones och Rod Stewart flyttade till USA.
• Hans första skiva efter flytten, Atlantic Crossing (1975), innehöll bl a hans största hit, dvs Sailing. Där någonstans tappade jag intresset ...

Mängder med mer eller mindre framgångsrika skivor har följt sen dess, men enligt mig var han som bäst mellan 1969 och 1974. Vilket för oss till dagens skivtips. Den här 3-CD-boxen med 56 spår samlar alla studioinspelningar som han gjorde under den här perioden. Utöver dom fem soloalbumen ingår även ett par udda singlar och ett par bonusspår från en Greatest Hits-skiva. Rubbet med andra ord. Bara att luta sig tillbaka och njuta av fantastiska spår som Gasoline Alley, Country Comforts, Maggie May, Mandolin Wind och många många fler ...

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/4ZQ1rlBQnP193DYAD0PMQq

 

[laketwig]

2019-09-10
För ovanlighetens skull ett band från Schweiz, vilket ju passar bra på ett klockforum, speciellt när bandnamnet är klockrelaterat*) ...

Clepsydra - More Grains of Sand (1994)

Veckans poäng går till @jabla för kreativt Googlande ...

Jag trodde att jag hade hört det sista av det här bandet redan år 2001 men som tur var hade jag fel. 18 år senare släppte man nu i månadsskiftet en ny skiva, vilket fick mig att återknyta bekantskapen med alla deras tidigare album.

Bandet bildades på 80-talet som en instrumentalgrupp under namnet Delta Prophecy. Man letade efter en lämplig sångare för att lättare kunna få ett skivkontrakt och 1990 hittade man det i form av Aluisio Maggini. Samtidigt bytte man namn till Clepsydra. Musiken är typisk lättlyssnad neoprog med mycket bra keyboard- och gitarrspel i samma stil som Marillion när Fish fortfarande stod för sången. Aluisio Magginis ljusa sångröst påminner dock snarare om sångaren i kanadensiska Mystery än om Fish. Man har med den nya skivan gett ut fem studioalbum men konstigt nog ingen live, förutom en DVD:

• Hologram (1991): Första försöket är lite rått och opolerat. Inte dålig men man hade inte riktigt hittat sitt sound och samspel ännu. Betyg: 2 Whiskyglas av 5.
• More Grains of Sand (1994): Betydligt bättre än första skivan, där både musiken och musikerna har utvecklats påtagligt till en helhet. Betyg: 4 Whiskyglas.
• Fears (1997): Marco Cerulli som ny gitarrist höjer gitarrspelet ännu ett snäpp med grymma solon typ David Gilmour, inte minst på titellåten (Fear). Betyg: 4 Whiskyglas.
• Alone (2001): Lite för mycket fokus på sången så musiken blir mest en (bra) bakgrund. Betyg: 3 Whiskyglas.
• The Gap (2019): Klart värd att vänta på. Minst lika bra som nummer två och tre, men då jag bara har hört den en gång är betyget preliminärt. Betyg: 4,5 Whiskyglas.

Den nya finns tyvärr inte på Spotify ännu så jag var tvungen att välja en annan av deras skivor till dagens tips. Då det var länge sen jag sist hörde dom och alla fyra finns på Spotify i remastrade och utökade versioner lyssnade jag igenom allihopa under helgen. Svårt val mellan den andra och den tredje, men till slut fick det bli More Grains of Sand. Gillar du den, kolla även upp Fears och håll koll på när The Gap dyker upp ...

*) Clepsydra = Water clock: https://en.wikipedia.org/wiki/Water_clock

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/6OZj4pp0m8c4UagwhFDQis

 

[laketwig]

2019-09-17
Har länge tänkt tipsa om den här killen men, precis som med förra veckans tips om Clepsydra, inte hört hans skivor på många år så det har varit svårt att välja skiva. Tog mig samman förra veckan och lyssnade igenom en bunt, vilket efter en hel del vånda resulterade i dagens tips:

Phideaux - Doomsday Afternoon (2007)

Mannen med det franskklingande namnet Phideaux Xavier är en mycket produktiv amerikansk multi-instrumentalist, kompositör och TV-serieregissör. Han var aktiv i diverser olika band under 80- och 90-talet men utan att få någon större uppmärksamhet. Det var först i början på 2000-talet som han gjorde ett seriöst försök att ge ut en skiva, vilket blev början på en lång rad skivor i raskt tempo:

• Fiendish (2003): Den lite ofokuserade debuten. För mycket material att välja på kanske?
• Ghost Story (2004): Med Fiendish i ryggen passade han sen på att slutföra ett tidigare men parkerat försök till en skiva.
• Chupacabras (2005): Baserad på ett spår avsett för Ghost Story som vidareutvecklades och kompletterades med flera andra ofullständiga långa spår från dom två föregående skivorna.
• 313 (2006): Inspelad orepeterad under den 13 mars 2004, därav titeln. Utgiven exakt två år senare och förbluffande bra med tanke på hur den tillkom.
• The Great Leap (2006): Första delen i en trilogi med ett tema runt auktoritära myndigheter och global uppvärmning. Han var långt före Greta ...
• Doomsday Afternoon (2007): Del två i trilogin med längre låtar och återkommande musikteman.
• Number Seven (2009): Konstigt nog inte del tre i trilogin utan en fristående skiva med i princip bara tre långa episka spår.
• Snowtorch (2011): Återigen en fristående skiva med bara ett fåtal långa spår.
• Infernal (2018): Kraftigt försenad jämfört med den ursprungliga planen kom här den sista delen i trilogin, tillsammans med en EP med tidiga versioner av en del av låtarna.

Musiken har under åren utvecklats från progressiv spacefolkrock till att bli mera symfonisk progressiv med längre låtar och återkommande teman. Dagens skivtips är ett bra exempel på det senare, med drag av Pink Floyd i vissa delar. Oavsett så är musiken mycket melodisk och lättlyssnad och han har god hjälp av ett antal mycket kompetenta musiker och vokalister, dom flesta barndomsvänner. Hade som sagt svårt att välja skiva igen då alla är bra, men Doomsday Afternoon anses av många inklusive Phideaux själv som hans bästa. Jag tror faktiskt att dom kan ha rätt ...

Note: Han håller inte bara på med musik utan han är också en mycket framgångsrik TV-serieregissör som har fått ett antal utmärkelser, bl a för sitt jobb med serien General Hospital.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/7bFLKkNR0wVV8SgIlgP8rX

 

[laketwig]

2019-09-24
All good things come to an end ...

Nja ..., fullt så illa är det inte, men med dagens tips har jag nu levererat ett skivtips varje tisdag under tre år. Har bara missat ett par tisdagar per år så vi pratar runt 150 skivor och nästan lika många band/artister. Trots att samlingen består av närmare 6.000 CD'n har det blivit allt svårare att hitta något jag vill skriva om. Dessutom har det här året varit ovanligt magert när det gäller nya skivor som passerat mitt nålsöga. Jag har därför kommit fram till att det är dags för en paus i mitt veckovisa skivtipsande. Det innebär inte att det är helt slut. Om det dyker upp något nytt värt att tipsa om eller om jag snubblar över något inspirerande i samlingen kommer det nya skivtips från mig, men troligen ganska sporadiskt och inte nödvändigtvis på en tisdag ...

Jag hoppas att ni har uppskattat tipsen under dom här tre åren och förhoppningsvis hittat något guldkorn ni annars skulle ha missat. Behöver ni något att lyssna på en dag så finns ju samtliga tips samlade i den här tråden.

Jag har i flera veckor grubblat på vilken skiva jag skulle avsluta dom här tre åren med. Till slut fick det bli den skiva som gav oss en försmak av musikstilen som skulle bli mycket framgångsrik under 70-talet, det årtionde då hårdrocken slog igenom.

Led Zeppelin - Led Zeppelin (1969)

@Stefan S har som vanligt bra koll och vi får tjafsa om vilken skiva som var viktigast över en öl nån gång ...

Det hela började 1966 med att Yardbirds rekryterade studiomusikern Jimmy Page som bassist efter att Paul Samwell-Smith hade slutat. Ganska snart bytte han till gitarr för att tillsammans med Jeff Beck lägga grunden till det som brukar kallas "twin lead guitars", något som t ex Wishbone Ash senare levde högt på. Det blev dock inte långlivat då Beck lämnade bandet och startade ett eget tillsammans med Rod Stewart och Ronnie Wood.

Yardbirds gjorde sin sista spelning i juli 1968 innan bandet upplöstes, men man hade redan innan åtagit sig en turné i Skandinavien. Page tilläts att använda bandnamnet med nytt folk omkring sig för att kunna slutföra åtagandet. Sångaren Robert Plant tillkom, som i sin tur rekommenderade trummisen från sitt gamla band, John Bonham. Den kvarvarande bassisten Chris Dreja hoppade av och ersattes av en annan gammal studioräv, John Paul Jones. Med den sättningen genomförde man nu turnén som New Yardbirds. Page hade bara tillfällig rätt till namnet för att kunna genomföra turnén, så man var tvungen att komma på ett nytt namn för att kunna fortsätta.

Det finns lite olika varianter på hur namnet Led Zeppelin tillkom, men troligen var det ungefär såhär. Tillfrågad om vad han trodde om bandets framtid svarade Keith Moon från The Who "You will go down like a lead balloon" (blyballong), ett uttryck för katastrof. Efter lite vridningar och vändningar hade man sitt nya namn och dessutom hade man säkerställt ett skivkontrakt som för ovanlighetens skull gav dom full kontroll, både över utgivning och marknadsföring. Man gjorde sin första spelning som Led Zeppelin i oktober 1968, vilket följdes upp av en turné i Nordamerika i slutet på samma år och början på 1969. Under turnén släpptes deras första skiva, dvs dagens skivtips.

Det var inte helt enkelt att välja skiva idag heller, då dom fyra första är grymt bra allihop. Ettan och trean, där den senare är lite mera akustisk och tillbakalutad, har alltid hört till mina favoriter. Till slut fick det bli den första, som blandar hårdrock med blues på ett vid den tiden unikt sätt. Kom ihåg att den här skivan och även Led Zeppelin II gavs ut ett år innan t ex Black Sabbath släppte sin debut och Deep Purple slog igenom med In Rock. Helt klart banade den väg för vad som skulle komma under 70-talet, där Led Zeppelin av många anses som lika viktiga som Beatles var under 60-talet. Dessutom var den början på den fantastiska framgångssaga som Led Zeppelin blev, med totalt mellan 200 och 300 miljoner sålda album och alltid utsålda konserter. Bandet fick dock ett hastigt och mindre lustigt slut hösten 1980, då en dyngrak John Bonham kvävdes i sina egna spyor. RIP!

Coda är ett musikbegrepp som avser en avslutande passage efter det huvudsakliga musikstycket. Det var också den passande titeln på Led Zeppelins sista skiva som gavs ut 1982 och som bara innehöll överblivet men tidigare outgivet material. Jag gör en coda också efter den här långa utläggningen, som lätt hade kunnat bli ännu längre ...

Sommaren 1969 var jag 15 år och ute på min sista semester tillsamans med mina föräldrar. Under några dagar hade vi ställt upp husvagnen vid Råå Vallars campingplats i södra utkanten av Helsingborg. Utöver en bra pool fanns där ett fik som hade en jukebox. Till min lycka hade dom singeln från Led Zeppelins debutalbum, dvs Good Times, Bad Times (lyssna på Bonhams trumspel ), som även är öppningsspåret på skivan. Man fick tre låtar för en krona, så jag körde Good Times, Bad Times tre gånger på raken till dom övriga gästernas förvirring. Vrid fram klockan 48 år till sommaren 2017, så står jag i sällskap med @jabla för första gången utanför samma fik igen med gåshud på armarna. Tack för rundturen @jabla och för att jag fick komma till min första Helsingborgs-GTG, som såhär långt har följts av två till lika trevliga.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/1J8QW9qsMLx3staWaHpQmU

 

[laketwig]

2019-10-01
I'm back ...

Fan, det går inte ens en vecka efter att jag skulle sluta med mina tips så snubblar jag över något riktigt bra igen.

Paul McCartney - Amoeba Gig (2019)

Inspelad 27'e juni 2007 inför knappt ettusen lyckliga fans (och Ringo) i den jättelika skivaffären Amoeba Music i Los Angeles:

Delar av konserten har sipprat ut under åren, men det är först nu som helheten finns tillgänglig:

• Inte långt efteråt släpptes fyra spår på en EP kallad Amoeba’s Secret.
• 2010 släpptes 12 av dom 21 spåren med titeln Live in Los Angeles – The Standard Edition i en reklamkampanj tillsammans med tidningarna The Mail on Sunday och Irish Sunday Mail.
• 2012 släpptes en tredje version med 14 av dom 21 spåren, kallad Live in Los Angeles – The Extended Set. Den var bara tillgänglig gratis via nedladdning under en kort tid för premiumkunder på Pauls hemsida.
• Nu i juli kom äntligen hela konserten, både på CD och LP, där LP-versionen dessutom innehåller ytterligare ett spår taget från soundchecken.

Som Sir Paul sa mellan ett par låtar i början: "This has to be the most surreal gig ever. The management has asked me to point out no shoplifting please." ...

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/74PVOCVy2XxplImpS3QRrL

 

[laketwig]

2019-10-08
Vi kan ju inte låta den här tråden glida ner till glömskans sida 17 så jag slänger väl in ett snabbt skivtips i alla fall då med min senaste anskaffning.

Robbie Robertson - Sinematic (2019)

Ny soloskiva från den tidigare gitarristen och huvudsakliga låtskrivaren i The Band. Inte så illa faktiskt med filmer som tema, baserat på hans samarbete med Martin Scorsese.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/7kZrpC2QvoRP8nn9eGc8Ev

 

[laketwig]

2019-10-15
Odugligt ljus nu på morgonen ...

Råkade snubbla (igen?) över en remastrad och utökad version av en rätt kul skiva. Den är väl mest intressant för oss som grundlade vårt musikintresse under andra halvan av 60-talet, men ni andra kan förhoppningsvis uppskatta den också ...

Arjen Anthony Lucassen - Strange Hobby (1996)

Den här holländska mannen är väl mest känd under artistnamnet Ayreon, som jag tipsat om tidigare. Den här gången har han dock plockat upp en rejäl bunt med mycket kända låtar från andra halvan av 60-talet och gett dom en dos av hans fetare och rockigare sound. En bagatell, visst, men en bra sådan. I alla fall för oss som var med när originalen gavs ut och spelades konstant på radio ...

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/0ReXX6OgmSI6Jrkg8Fr8QA

 

[Scaramanga]

2019-10-15
Odugligt ljus nu på morgonen ...

Råkade snubbla (igen?) över en remastrad och utökad version av en rätt kul skiva. Den är väl mest intressant för oss som grundlade vårt musikintresse under andra halvan av 60-talet, men ni andra kan förhoppningsvis uppskatta den också ...

Arjen Anthony Lucassen - Strange Hobby (1996)

Den här holländska mannen är väl mest känd under artistnamnet Ayreon, som jag tipsat om tidigare. Den här gången har han dock plockat upp en rejäl bunt med mycket kända låtar från andra halvan av 60-talet och gett dom en dos av hans fetare och rockigare sound. En bagatell, visst, men en bra sådan. I alla fall för oss som var med när originalen gavs ut och spelades konstant på radio ...

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/0ReXX6OgmSI6Jrkg8Fr8QA

Coolt! Blir dagens utmaning för min del

 

[Fixoflex]

Fantastiskt nörderi på högsta och bästa nivå! Tackar för alla poster @laketwig!

 

[laketwig]

2019-10-22
Konstigt nog verkar det enklare att hitta skivor att tipsa om sen jag sa att jag skulle sluta ...

Nytt in, delvis med den kille som mina skivtips började med för över tre år sedan.

The Allman Betts Band - Down to the River (2019)

Nästan som Allman Brothers Band generation II eller ...? Nja, men Devon Allman är Gregg Allmans son och Duane Betts är Dickey Betts son. När sen även Berry Oakley JR, dvs Berry Oakleys son, spelar bas på skivan börjar det närma sig i alla fall. Äpplena faller inte så långt från trädet när det gäller musikstilen heller. Dessutom sjunger Devon Allman så överjävligt bra. Oavsett om du gillade Allman Brothers Band eller inte är den här skivan väl värd att höra.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/0vRh64NUvFvd6RH0JhChrD

 

[laketwig]

2019-11-05
Fick lov att göra något åt att den här tråden hade hamnat på sidan 4 för första gången ...

Lite besviken faktiskt över att det dröjde så länge tills någon gjorde kopplingen till ordet "oförändrat" i gårdagens ledtråd.

Status Quo - Heavy Traffic (2002)

Det här bandet behöver väl knappast någon närmare introduktion efter att ha nött på samma tre ackord sen 1967. Det gick så långt att man 2007 gav ut en skiva med den passande titeln In Search of the Fourth Chord, vilket även var en passning till Moody Blues skiva In Search of the Lost Chord från 1968.

Som sagt, dom kan bli lite tjatiga, men det har inte hindrat dom från att bli mycket framgångrika med mängder av singlar på topplistorna och 33 album i ryggen. Utöver dagens tips har jag faktiskt bara en till, men den här är favoriten. Kan bero på att den mot all förmodan är lite mera varierad och innehåller ett antal riktigt bra låtar.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/7hpVMYwyQBpNB46pOUblwQ

Fotnot: Rick Parfitt var ju fram till sin död 2016 (RIP) en av frontfigurerna i Status Quo. Hans son, Rick Parfitt Jr, har ett eget band (RPJ Band) som bl a agerat "husband" på ett antal av IFS användarkonferenser, dvs där jag jobbade dom sista 25+ åren före min pension. Efter att ha sett honom flera gånger kan jag bekräfta att han i alla fall kan fler än tre ackord ...

Killen längst upp till höger (Boston 2015):

 

[laketwig]

2019-11-12
Insåg efter förra veckans tips att jag nämnt det här bandet flera gånger tidigare men dom har inte fått vara med själva. Dags nu med andra ord för bandet som gav mellotronen ett ansikte ...

Moody Blues - A Question of Balance (1970)

Fan vad snabb @Tuktuk var och även @LESA. Rätt generation antar jag ...

Bandet har existerat sen 1964 men fick sin slutliga bemanning 1966. Det första albumet gjorde inget väsen av sig, med undantag för singeln Go Now. Det var först med albumet Days of Future Passed (1967) som det började hända saker. Skivan var banbrytande i flera avseenden:

• Ett konceptalbum där dom olika låtarna i sekvens beskriver hur en dag fortskrider.
• Arrangerad som klassiska musikstycken och uppbackad av en symfoniorkester.
• Flitigt användande av mellotronen.

Dock var publiken inte riktigt mogen för dessa nymodigheter. Varken albumet eller singlarna Nights in White Satin och Tuesday Afternoon gick något vidare på topplistorna. Detta kom att ändras efter att efterföljande album blivit mycket framgångsrika. Efter en återutgivning 1972 hamnade både albumet och singlarna högt upp på listorna i USA och England.

Nu är det dock inte den skivan som är dagens tips. Mellan 1968 och 1972 följde sex album som alla sålde guld eller platina:

• In Search of the Lost Chord (1968) [nämndes i förra veckans tips]
• On the Threshold of a Dream (1969)
• To Our Children's Children's Children (1969)
• A Question of Balance (1970)
• Every Good Boy Deserves Favour (1971)
• Seventh Sojourn (1972)

Det finns ett par senare som också är helt OK, men det är dom här sex som räknas i min bok. Att välja ut en av dom är inte helt enkelt, då alla har något unikt som gör dom bra. Till slut fick det bli den som blev mest framgångsrik av alla deras skivor, men om du gillar vad du hör, kolla in dom andra ovan också! Som extra bonus med tanke på den tidens inspelningsteknik, fantastiskt ljud på alla skivorna ...

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/1TOvW3icPZmigoT9CrRav5

 

[laketwig]

2019-11-19
Det går tydligen inte att få stopp på mig, trots att jag försöker ...

Det här utmärkta polska bandet har varit med tidigare med en liveskiva*) men idag blir det en helt nysläppt studioskiva.

Millenium - The Web (2019)

Man har släppt en rejäl bunt skivor sen den första kom 1999. Tyvärr har dom senaste börjat kännas lite tjatiga och utslätade, så jag hade inga höga förväntningar när den här skivan damp ner hos mig förra veckan. Som tur var hade jag fel då dom är tillbaka i riktigt fin form. Ryszard Kramarski (keyboard) har som vanligt skrivit all musik och Lukasz Gall (sång) all text på detta konceptalbum. Det som dock imponerar mest på mig är Piotr Plonkas gitarr, som nog aldrig låtit såhär bra tidigare. Hela skivan är bra men dom två sista spåren närmar sig sanslöst bra ...

*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-4#post-2270654

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/6VgH1ZLKkdhWGIhpfnD2lY

 

[laketwig]

2019-12-03
Skyll inte på mig den här gången utan skyll på @jabla, som har tjatat så förbannat om det här hittepå-bandet.

The Monkees - The Definitive Monkees (2001)

Till deras försvar måste jag säga att dom förde med sig en bra sak i alla fall, då dom är den direkta orsaken till att en annan David Jones bytte namn till David Bowie för att undvika sammanblandning. Undrar hur musikvärlden hade sett ut om det inte hade hänt ...?

Kul att ha en skiva med dom i alla fall. Min fullt tillräckliga samlingsskiva om 29 spår fanns tyvärr inte på Spotify utan ni får stå ut med den utökade versionen med 57 spår ...

Spotify shortcut reluctantly powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/1mOeF3Ew1vdmJLbGOG2CuP

 

[laketwig]

2019-12-10
Ett litet skivtips enligt ett utmärkt önskemål från @Stefan S. För att den här gången undvika tjafs om vilken av deras studioskivor som är bäst tar jag en liveskiva ...

Mott the Hoople - Live (1974) [30th Anniversary Edition 2004]

Gruppen bildades 1966 och var aktiv under diverse olika namn fram till 1969. Man hade då fått ett skivkontrakt men skivbolaget insisterade på ett byte av sångare, vilket medförde att Ian Hunter tillkom på sång och keyboard, samt ett namnbyte till Mott the Hoople från titeln på en bok. Efter fyra mindre framgångsrika album var man 1971 färdig att ge upp. David Bowie, som alltid hade gillat bandet, övertygade dom om att fortsätta och gav dom låten All the Young Dudes. Det blev vändningen för bandet och man radade nu upp tre mycket framgångsrika album:

• All the Young Dudes (1972)
• Mott (1973)
• The Hoople (1974)

Men sen tog det slut. Grundaren Mick Ralphs (gitarr) hade redan 1973 lämnat bandet för att bilda Bad Company med sångaren Paul Rodgers från Free. Ett år senare lämnade även Ian Hunter bandet för att samarbeta med Bowies gitarrist Mick Ronson. För att krama ut det sista ur framgångarna gav skivbolaget snabbt ut den liveskiva som är dagens skivtips. Min utgåva är en 2-CD jubileumsversion med två hela konserter, en i USA och en i England. Originalskivan innehöll bara delar av dessa två konserter men, oavsett albumversion, här har ni deras bästa låtar i riktigt bra versioner från tiden då dom stod på toppen av den karriär som sen tvärdog.

Fotnot: Mick Ralphs ersattes 1973 av Luther Gosvenor från Spooky Tooth. På grund av kontraktsproblem var han tvungen att byta namn och Ian Hunter föreslog Arial Bender. Namnet kom från en incident i Tyskland där Mick Ralphs, i frustration efter en mindre lyckad konsert, hade böjt ett antal radioantenner på bilar parkerade utanför konserthallen ...

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/604GwYwHxhCOGX0R3KiuoV

 

[laketwig]

2019-12-17
Lite sydstatsbluesrockgospel såhär en vecka före julafton ...

Rossington - Take it on Faith (2016)

Gary Rossington (gitarr) är en av dom ursprungliga grundarna till Lynyrd Skynyrd, dessutom den enda av dom som är kvar i livet. Det kunde ha gått illa 1977 då han tillsammans med dom övriga i bandet kraschade med ett flygplan*) på väg till en spelning. Till skillnad mot Ronnie Van Zant (sång) och flera andra överlevde han med ett antal brutna ben, men olyckan blev slutet för den första versionen av Lynyrd Skynyrd.

Efter ett par år av återhämtning från olyckan och drogproblem pga alla smärtstillande tabletter, bildade han och Allen Collins (gitarr) 1980 Rossington Collins Band. Även Collins hade ett förflutet i Lynyrd Skynyrd och hade också överlevt flygolyckan med allvarliga skador. För att undvika att bli jämförda med deras tidigare band valde man att ha en kvinlig sångerska, nämligen Dale Krantz. När Collins fru dog 1982 orkade Collins inte fortsätta och bandet upplöstes.

Gary gifte sig med Dale samma år och tillsammans bildade dom nu The Rossington Band som släppte två skivor under andra halvan av 80-talet. När sen Lynyrd Skynyrd återuppstod 1987, nu med Ronnie Van Zants lillebror Johnny vid mikrofonen, ställde Gary upp igen och han är kvar där fortfarande. Det har dock inte hindrat honom från att 2016 tillsammans med frun släppa en egen skiva till, nu med bandnamnet kortat till enbart Rossington, vilket får bli dagens skivtips. En trevlig blandning av lite tuffare och lite lugnare låtar, men med ett omisskännligt sydstatsstuk över det hela. En småtrevlig skiva helt enkelt ...

*) https://en.wikipedia.org/wiki/1977_Mississippi_CV-240_crash

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/0PyjQWKwVk2wfns0VWccBF

 

[laketwig]

2019-12-31
Dags att avsluta det här musikåret med den bästa liveskivan från en av dom bästa artisterna som funnits:

David Bowie - David Live (1974)

Jag har varit nära att ta med en skiva av David Bowie (eller David Jones som han egentligen heter) flera gånger men har haft svårt att välja ut en av alla han gjort. Favoriterna är nog Hunky Dory (1971) och givetvis Ziggy Stardust (1972), men det finns flera som är bra och tyvärr även en bunt som är rätt dåliga. Smaksak givetvis och för att igen undvika diskussionen om vilken studioskiva som är bäst fick det bli en live.

Efter dom massiva framgångarna med Ziggy Stardust var det nog många fans som både blev förbryllade och ledsna när Bowie, under en konsert på Hammersmith Odeon den tredje juli 1973, förklarade att Ziggy skulle gå i pension. Albumet Aladdin Sane (A Lad Insane*) som kom tidigare samma år var ett litet steg bort från Ziggy-figuren, ett steg som togs fullt ut 1974 när Bowie flyttade till USA och gav ut albumet Diamond Dogs. Man kunde nu börja ana soul- och funkinfluenser, något som skulle blomma ut för fullt på dom två efterföljande albumen, dvs Young Americans (1975) och framför allt på Station to Station (1976). Där någonstans tappade jag intresset och den efterföljande Berlintrilogin gjorde det inte bättre.

Tur då att han åkte på en USA-turné för att backa upp Diamond Dogs och att den förevigades på dagens skivtips, som i mina öron är den bästa liveskiva han gett ut. Med ett helt nytt band bakom sig, där bl a gitarristen Earl Slick utmärker sig (lyssna på solot på Moonage Daytream), fick låtarna ett litet annat stuk än i original. En värdig dokumentation av den tid då Bowie ville bryta med bilden av honom som artist och ersätta den med något nytt, något han gjorde flera gånger till under sin karriär. RIP!

Gott Nytt Musikår på er! Det blir förhoppningsvis några nya tips på den andra sidan ...

*) Syftar på Bowies rädsla för att utveckla schizofreni, precis som sin halvbror Terry och flera andra i släkten. Kan förklara alla olika personas han skapade under sin karriär.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/57iVS4xHxJlKW3COk2AaIs

 

[laketwig]

2020-01-07
Öppnar året med en bortglömd men klart bra skiva:

Pavlov's Dog - Pampered Menial (1976)

Det här amerikanska bandet bildades 1972 i St. Louis, Missouri. Dagens tips, som är deras första skiva, gavs först ut på ett mindre bolag 1975 men plockades upp av Columbia Records året efter för större spridning. Efter diverse stök med medlemmar som kom och gick samt ett antal involverade gästmusiker kom albumet At the Sound of the Bell 1976. Ett tredje album färdigställdes 1977 men skivbolaget vägrade att ge ut det då dom två tidigare inte sålt något vidare*). Det ledde till att bandet splittrades men man har återförenats ett antal gånger och gett ut ett par studio- och liveskivor till, dock inget som kommer i närheten av dom två första.

Musiken kan väl klassas som en hybrid mellan prog och AOR, men det som gör dom lite speciella är sångaren David Surkamps röst och violinisten Siegfried Carver. Kan man bara leva med Surkamps röst och sätt att sjunga är det här en höjdarskiva. Efterföljaren är inte dålig heller men har färre spår som sticker ut.

*) Albumet dök upp som en bootleg under 80-talet men släpptes officiellt 2007 med titeln Has Anyone Here Seen Siegfried?. Den utgåvan innehöll även 10 bonusspår med tidigare outgivet material från 70-talet.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/3jUD1HDM2akjSJXhmxo5fh

 

[laketwig]

2020-01-14
Jag har redan tipsat om deras debutskiva Straw in the Wind*), som helt välförtjänt fick mycket uppskattning. Då är det inte mer än rätt att jag även tipsar om den minst lika bra uppföljaren som kom förra året:

Steel Woods - Old News (2019)

Om du gillade deras debut är uppföljaren ett måste. Precis som på den förra plattan levererar dom riktigt bra sydstatsrock med en gnutta country inslängt. Utöver en bunt nya egna låtar ger dom sig även på covers från Black Sabbath (Changes), Allman Brothers (Whipping Post), Tom Petty (Southern Accents) och några till. Sydstatsrock kan inte bli mycket bättre än såhär ...

*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-2#post-1879200

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/2c0rPOPDO1JWtN1apC2ToY