Inte i detta fallet.
Dom hade ett gäng klockor som inte var till salu, men också ett antal som var det.
Har mycket svårt att tänka mig att säljaren såg mig som en priokund när jag stod med två odrägliga ungar i hasorna.
På flygplatser är det väl svårt för gemene man att vara priokund eller bygga upp någon relation.
Hade Arlanda, Oslo eller CPH haft Rolexbutik så hade jag nog tillhört den mest frekventa besökaren. Inte för att mitt Rolexintresse är så fruktansvärt stort, men jag befinner mig oftast på någon skandinavisk flygplats.
Tidigare hade Thune en butik på OSL men det var mest ”tråkiga” klockor i den butiken. Mycket Lady och det var mest för utländska turister som kunde köpa momsfritt direkt i butiken.
Nu hade jag kanske lite flyt med mitt senaste köp, men jag kanske inte har sagt hela sanningen heller. Mestadels var det en reflektion över åsikten att man måste vara ”någon” för att få sig en klocka.
Det är inte så att jag var helt utan historik och andra smådetaljer är väl kanske utelämnade, men jag skulle aldrig köpa något som jag inte gillar och det samma gäller frun.
Nästan duger inte. Att man kan vela mellan konfigureringar är en annan sak och att köpa en av varje lär inte hända mig.
Har haft en del väntetid hos ”min” handlare, men då tar man som regel inte det som erbjuds.
Ett ”Nej tack” till fel klocka är nog även det en vettig relationsbyggnad och känns lite seriösare än att man tar det man får.
Med det urvalet som fanns på LHR så hade inte jag heller köpt något även om man hade kunnat vara en av de ”lyckligt lottade”, eller känna sig som en. Det är liksom inte bara ett märke man köper och är nöjd med det, även om en del gör så.
Man får beställa det man vill ha och ta straffet och vänta och inte köpa något substitut.
Om det endast är Daytona som hägrar så blir det nog en lång väntan.
Nu är det väl ingen generell fakta jag presenterar, utan det är mer tråkig filosofering där jag ligger i en underdimensionerad lägenhet och har tråkigt efter jobbet.