Så hände det, att döden trängde sig på och störde i min vardag. Pockade på min uppmärksamhet och krävde av mig att jag ruckade på mina rutiner. Att jag stannade upp och reflekterade, mindes och sörjde.
Det var vid tvåtiden inatt som hjärtstilleståndet inträffade. Lika plötsligt som oväntat. Jag hade ingen tanke på att tiden kunde vara slagen, att det redan skulle vara dags. Jag lade genast upp henne på bordet och öppnade upp henne för att se om allt tycktes stå rätt till. Allt ser tack och lov normalt ut, så förhoppningsvis löser det sig med en enkel batteritransplantation och lite TLC för att få henne att ticka igen. För den här gången.
”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”