Klocksnack Explorers Club

[Berns]

Mitt första äventyr för i år blev i luften (kompletterar med mer text senare)

 

[NiklasF]

Nu är det nog dags att du ger oss en förklaring till de fina bilderna @Berns

 

[slideruler]

Utrustningen är framplockad.
Packning av baggar och ryggsäck så smått påbörjad.
Om drygt tre veckor (4 april) med förhoppningsvis negativt PCR-test så är det dags för årets äventyr.

Två månaders gemensam expedition för att försöka bestiga Everest och Lhotse från Nepal.
Vi blir sju bergsklättrare, ett antal sherpas och bergsguider.
Fyra har som mål att bestiga Everest (8800 möh) och tre att bestiga tvillingtoppen Lhotse (8500 möh).
Vi klättrar samma led tillsammans upp till läger tre på ca 7500 m,
för att sedan på den sista dagen dela upp oss och klättra upp till var sitt toppläger på 8000 m,
varifrån toppförsöken utgår.

Jag satsar i första hand på Lhotse eftersom det kostar betydligt mindre och bjuder på mer teknisk klättring över 8000 m.
Den senaste svensken på Lhotse var Fredrik Sträng 2008 och dessförinnan Mikael Reutersvärd och Oskar Kihlborg 1996,
som ju också var första svenskar att bestiga Everest.

Tror att sannolikheten att nå toppen är mindre än 50% eftersom allt måste stämma med väderförhållanden
och att man inte påverkas alltför mycket fysiskt av den extrema höjden med den stränga kylan,
avsaknaden av syre och det låga lufttrycket vilket är det som kan oraka hjärn- och lungödem.

Men först blir det en veckas karantän i Kathmandu.
Lära känna resten av expeditionsmedlemmarna som kommer från USA och England.

Därifrån flyger vi till Lukla (Hillary and Tenzing Airport)
för att vandra en vecka upp till Everest basecamp på ca 5300 m,
där vi kommer att spendera den närmaste månaden med acklimatisering.

Vi kommer att långsamt ta oss högre upp på Everest, via camp1, camp2, camp3 och slutligen high camp på 8000m.
Varje gång går vi tillbaka ner till basecamp för återhämtning.
Tyvärr innebär det att vi behöver passera Khumbu icefall 10 ggr...

Jag tar med mig tre klockor på resan.

Två historiska armbandsur från tiden för de första expeditionerna.
Enicar Seapearl Sherpa Dive från 1958 - två år efter att Schweizarna som första expedition nådde toppen av Lhotse - 8516 möh.
Enicar sponsrade expeditionen, använde den i sin reklam och döpte om den till Enicar Sherpa.

Rolex Oyster Perpetual 1002 automatic från 1963 - relativt lik den som Sir Edmund Hillary och sherpa Tenzing bar 1953.

Sen tar jag med min Explorer 214270 från 2016, mest för att den är mest läsbar i mörker.

Min Sub 16610 T från 2004 får stanna hemma eftersom jag inte tycker att den passar i bergen

Retar mina två barn med att jag tar med några av mina dyrare klockor på den här expeditionen,
så att om jag bli kvar på berget så vet de att det kan var värt att bekosta en expedition
för att hitta kvarlevorna och platsen där klockorna kommer finnas ;-).

Återkommer i mitten av juni med en reseberättelse.

Everest (8849 möh) till vänster, Lhotse till höger (8516 möh) och Nuptse längst till höger (7860 möh).

Reseberättelse.


Hemma igen efter nästan 7 veckors expedition i Nepal.
Jag skriver en längre reseberättelse för intresserade.
För andra kommer här en kort sammanfattning.


Ett fantastiskt 7 veckors äventyr med mängder av oförutsedda omständigheter.
Det blev ingen toppbestigning men jag nådde Everest camp3 på ca 7200 möh Beläget på en uthackad hylla högt upp på Lhotse face branta blå isvägg.


Jag hade inte räknat med att förlora så mycket kroppsvikt och därmed energi och styrka.
Syrebristen tvingar fram en vilopuls på nästan 120 mot min normala under 60 slag per minut.

Kroppen går på högvarv för att bibehålla kroppstemperaturen i den extrema kylan. Tillsammans med 6-8h hård klättring varje dag där man hela tiden flämtar efter luft.

Kroppsvikten rasar vilket jag inte hade råd med som väldigt smal redan innan.
Utmattad tvingades jag avbryta och ta mig ned igen.
Lärdomen blir att man behöver äta upp sig före och ha ordentlig marginal för att kunna arbeta hårt på den extrema höjden och i den kylan.

Av 11 medlemmar blev vi bara 3 kvar till slut.
4 tvingades evakuera med helikopter av hälsoskäl.
HACE - High Altitude Cerebral Eudema var allvarligast. Blake och Peter drabbades båda i Camp2 på 6400 m höjd.

En utmaning för helikopter att nå så högt. <se video>

Så sent som för drygt 10 år sedan var gränsen för helikopter ca 6000 höjdmeter.
Helikopterpiloten ville först göra en long line rescue, men vi lyckades ordna en provisorisk helipad.



*============================================

Längre berättelse:
Resan började och slutade i Kathmandu .
När vi kom dit den 4e april var det samma myllrande, kaotiska plats som alltid.
När vi reste hem en nästan öde stad i lockdown med utegångsförbud förutom 2h varje dag.

Efter några dagar där hade alla medlemmar samlats och vi hade provianterat och kompletterat vår utrustning.
Vi flög så till Lukla som är en minst sagt spännande flygplats.
Hillary and Tensing Airport är så nära Everest det går att flyga på ca 2700m höjd.
Rullbanan börjar vid ett brant stup och slutar med en bergvägg.
Piloten har bara ett försök på sig att landa, utan någon möjlighet till "go around".

Därifrån började vandringen uppåt och fram mot berget.
Det tog oss 10 dagar med långsam stigning och acklimatisering fram till Everest basecamp (EBC). Vi sov i tält redan från början vilket var behagligt på de relativt låga höjderna mellan 3000 och 4000 möh.


Lukla - Namche Bazaar - Pangboche - Tengboche -- Lobuche - Gorak shep.
Landskapet förändras långsamt från frodiga dalgångar längs med floden som vi korsar över en mängd hängbroar. Möten med karavaner av jakar som forslar utrustning upp till baslägret.
Nästan ödsligt jämfört med ett normalt år, då mängder av trekkers vandrar samma led för att få uppleva Everest basläger.
I år bara klättringsexpeditioner med sina medlemmar, bärare och sherpas.
Snart försvinner all grönska och kvar blir en karg marsliknande sten och bergsöken.
Den sista dagens vandring går vi på en snötäckt glaciär och nu faller temperaturen rejält.
Efter tio dagar är vi så framme i baslägret (EBC) på 5350 möh.
Vi installerar oss i våra tält och förbereder oss på att stanna här en dryg vecka innan den första klättringen uppför berget ska börja.


Baslägret är för det mesta snötäckt och temperaturskilnaden mellan dag och natt extrem.
Under dagtid uppåt +20 grader C och det blir olidligt varmt i tältet.
Men så fort solen försvinner så faller temperaturen på en halvtimme till -20 C.


Sover med dundräkten på i sovsäcken.
Syrebristen gör att vilopulsen redan här ligger på långt över 100 mot normala knappt 60 slag per minut.


Varje ansträngning framkallar häftig avhämtning.
Efter en tung acklimatiseringsklättring uppför berget Pumori till ca 5900 möh bestämmer sig två medlemmar för att avbryta expeditionen och återvända till Kathmandu med helikopter.
En tredje medlem börjar få svåra problem att andas och läkaren i baslägret konstaterar vatten i lungorna och HAPE (High Altitude Pulmonary Eudema).
Räddningshelikopter tillkallas och flyger snabbt ner Paul till lägre höjd.
Efter några dagars vård i Kathmandu får han resa hem till USA med stränga instruktioner att under längre tid undvika hög höjd.


Att sova i tält på glaciären är speciellt i början.
Det hörs hela tiden ljud innifrån den. Smällar och knarrande när isen rör sig.
Lägret ligger i en ravin omgiven av berg: Everest, Pumori och Nuptse.
Varje natt väcks vi av "Serac falls", delar av glaciären på bergssluttningarna som lossnar och drar med sig snölaviner längre ner.
I början kastar vi oss ur tälten för att se om vi är hotade. Senare lär vi oss att de inte når fram till baslägret.


Det snöar i baslägret och högre upp på berget vilket gör att leden upp genom isfallet, Khumbu icefall, måste inspekteras av de s.k icefall doctors varje dag och ledas om eller friläggas.

Så efter en dryg vecka öppnas ett fönster med bra väder och en stjärnklar natt väcks vi, tar på utrustningen: selar, hjälmar, stegjärn, isyxor etc och börjar klättra uppåt genom isfallet.
I år är leden svårare än normalt med bredare glaciärsprickor (crevasser) som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras ner i och upp igen på andra sidan. Det tar oss snabbaste nästan 8h mot normala mindre än 6. För våra långsammaste tar det hela natten och hela nästa dag att ta sig upp till camp1.


Isfallet är en hinderbana med väldiga isväggar och glaciärsprickor. Leden går oavbrutet uppåt i sicksack.
Vi säkrar oss i fasta rep som dragits av isdoktorerna men måste efter ca var 20e meter koppla ur oss och koppla i nästa sektion av leden.
Efter 7 och en halv timmes klättring nära målet är jag utmattad och råkar ut för en olycka. Jag står på en smal brygga mellan två väldiga glaciärsprickor och ska koppla in mig i nästa sektion då jag faller ner i den ena crevassen. Jag räddas av att jag inte hunnit koppla loss mig från repet. Blir hängande en bit ner i sprickan och får fram min isyxa för att försöka Klättra upp själv men får snart hjälp av två sherpas som kastar ner ett rep som jag fäster i selen så att de kan hjälpa mig upp.
Känner mig skärrad efteråt. Kunde gått mycket värre. Slingorna som vi säkrar med är tunna och vi använder enkla snabb-karbiner eftersom skruvkarbiner snabbt fryser igen i den stränga kylan.
Tänker på Göran Kropp vars karbin inte hade stängts ordentligt när han råkade ut för sin tragiska olycka.

Camp1 öppnar upp sig och vi stapplar äntligen in i tälten som våra sherpas har förberett.

Klättringen mellan camp1 till camp2 går genom Western CWM som är en relativt flack del av berget.

Men i år så tvingas vi passera ett antal breda ”crevasser” som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras nerför och upp igen på andra sidan.

Vi har två dagars ”rest day” i camp2 eftersom luften börjar bli så tunn, lufttrycket minskar och därmed syrehalten.

Varje ansträngning gör här att man flämtar häftigt.

På morgonen vaknar vi av upprörda röster.

Vi delar tält och rösten kommer från Jake och Blakes tält.

Jake har upptäckt att Blake pratar osammanhängande.

Flera enkla frågor, som var vi är, vilket år och var han bor kan han inte att svara på.

Don misstänker direkt HACE (High Altitude Cerebral Eudema) och ringer efter räddningshelikopter.

Vi sätter in syrgas och bevakar tillståndet medan vi väntar på räddningshelikoptern.

Det är molnigt och helikoptern tvingas vänta i baslägret på en lucka i molnen.

På den här höjden är alla moln under oss.

De vill helst göra en long line rescue, d v s fälla ner en lina med en sele medan helikoptern hovrar över camp2.

Vi intygar att vi har frigjort en heli-pad som går att landa på.

För drygt 20 år sedan på 1990-talet hade räddningshelikoptrar inte kunnat hämta på den här höjden (6400m). Då var gränsen för räddning vid camp1 på 6100m.

Blake hämtas upp och flygs direkt till Kathmandu där han får stanna på sjukhus innan han få återvända hem.

Vi har ingen möjlighet att kommunicera hem men på hemsidan för expeditionen meddelar man för andra gången att en medlem har evakuerats till ett sjukhus i Kathmandu.

Det är inte roligt för de som följer oss hemifrån och det ska inte heller bli sista gången.


Nästa etapp är tung klättring i tunn luft.

Camp2 till camp3 innebär isklättring uppför Lohtse face.

I år är Lhotse face en ren isvägg med ca 60 graders lutning.

Varje steg känns så tungt att man helst vill ge upp.

Ett steg upp, stanna och hänga i repet, och flämta efter andan...

Väl uppe i Camp3 sover vi natten på 7200 möh.bara


Vaknar och inser att mina krafter är helt slut.

Att ta mig ner igen från den här höjden blir en kraftansträngning.

Nere igen i baslägret vill vi alla bara ta oss ner på lägre höjd.

Jag, Jake, Peter och Eric går tillsammans ner till Lobuche på ca 4900 möh.

Vi stannar 4 dagar och vilar och äter så mycket vi orkar.

Pizza till lunch och middag och däremellan choklad – snickers.

Men jag märker att jag inte kan återhämta min normalvikt.

När jag efter 4 dagar går tillbaka upp till baslägret är jag fortfarande så mycket svagare att jag förstår att jag inte kommer att klara att klättra vidare uppför berget.

Tvingas inse att jag måste avbryta expeditionen.

Känslan är så tung – jag var den starkaste på vägen upp och fram till klättringen uppför isfallet.

Att inte ha sett till att ha byggt upp kroppens depåer inför en sån här exppedition är oförslåtligt…

Nu efter en dryg vecka hemma när två av mina expeditionsmedlemmar nått toppen av Everest börjar jag såklart planera för nästa försök att besegra berget.

 

[JonasGbg]

Reseberättelse.


Hemma igen efter nästan 7 veckors expedition i Nepal.
Jag skriver en längre reseberättelse för intresserade.
För andra kommer här en kort sammanfattning.


Ett fantastiskt 7 veckors äventyr med mängder av oförutsedda omständigheter.
Det blev ingen toppbestigning men jag nådde Everest camp3 på ca 7200 möh Beläget på en uthackad hylla högt upp på Lhotse face branta blå isvägg.


Jag hade inte räknat med att förlora så mycket kroppsvikt och därmed energi och styrka.
Syrebristen tvingar fram en vilopuls på nästan 120 mot min normala under 60 slag per minut.

Kroppen går på högvarv för att bibehålla kroppstemperaturen i den extrema kylan. Tillsammans med 6-8h hård klättring varje dag där man hela tiden flämtar efter luft.

Kroppsvikten rasar vilket jag inte hade råd med som väldigt smal redan innan.
Utmattad tvingades jag avbryta och ta mig ned igen.
Lärdomen blir att man behöver äta upp sig före och ha ordentlig marginal för att kunna arbeta hårt på den extrema höjden och i den kylan.

Av 11 medlemmar blev vi bara 3 kvar till slut.
4 tvingades evakuera med helikopter av hälsoskäl.
HACE - High Altitude Cerebral Eudema var allvarligast. Blake och Peter drabbades båda i Camp2 på 6400 m höjd.

En utmaning för helikopter att nå så högt. <se video>

Så sent som för drygt 10 år sedan var gränsen för helikopter ca 6000 höjdmeter.
Helikopterpiloten ville först göra en long line rescue, men vi lyckades ordna en provisorisk helipad.



*============================================

Längre berättelse:
Resan började och slutade i Kathmandu .
När vi kom dit den 4e april var det samma myllrande, kaotiska plats som alltid.
När vi reste hem en nästan öde stad i lockdown med utegångsförbud förutom 2h varje dag.

Efter några dagar där hade alla medlemmar samlats och vi hade provianterat och kompletterat vår utrustning.
Vi flög så till Lukla som är en minst sagt spännande flygplats.
Hillary and Tensing Airport är så nära Everest det går att flyga på ca 2700m höjd.
Rullbanan börjar vid ett brant stup och slutar med en bergvägg.
Piloten har bara ett försök på sig att landa, utan någon möjlighet till "go around".

Därifrån började vandringen uppåt och fram mot berget.
Det tog oss 10 dagar med långsam stigning och acklimatisering fram till Everest basecamp (EBC). Vi sov i tält redan från början vilket var behagligt på de relativt låga höjderna mellan 3000 och 4000 möh.


Lukla - Namche Bazaar - Pangboche - Tengboche -- Lobuche - Gorak shep.
Landskapet förändras långsamt från frodiga dalgångar längs med floden som vi korsar över en mängd hängbroar. Möten med karavaner av jakar som forslar utrustning upp till baslägret.
Nästan ödsligt jämfört med ett normalt år, då mängder av trekkers vandrar samma led för att få uppleva Everest basläger.
I år bara klättringsexpeditioner med sina medlemmar, bärare och sherpas.
Snart försvinner all grönska och kvar blir en karg marsliknande sten och bergsöken.
Den sista dagens vandring går vi på en snötäckt glaciär och nu faller temperaturen rejält.
Efter tio dagar är vi så framme i baslägret (EBC) på 5350 möh.
Vi installerar oss i våra tält och förbereder oss på att stanna här en dryg vecka innan den första klättringen uppför berget ska börja.


Baslägret är för det mesta snötäckt och temperaturskilnaden mellan dag och natt extrem.
Under dagtid uppåt +20 grader C och det blir olidligt varmt i tältet.
Men så fort solen försvinner så faller temperaturen på en halvtimme till -20 C.


Sover med dundräkten på i sovsäcken.
Syrebristen gör att vilopulsen redan här ligger på långt över 100 mot normala knappt 60 slag per minut.


Varje ansträngning framkallar häftig avhämtning.
Efter en tung acklimatiseringsklättring uppför berget Pumori till ca 5900 möh bestämmer sig två medlemmar för att avbryta expeditionen och återvända till Kathmandu med helikopter.
En tredje medlem börjar få svåra problem att andas och läkaren i baslägret konstaterar vatten i lungorna och HAPE (High Altitude Pulmonary Eudema).
Räddningshelikopter tillkallas och flyger snabbt ner Paul till lägre höjd.
Efter några dagars vård i Kathmandu får han resa hem till USA med stränga instruktioner att under längre tid undvika hög höjd.


Att sova i tält på glaciären är speciellt i början.
Det hörs hela tiden ljud innifrån den. Smällar och knarrande när isen rör sig.
Lägret ligger i en ravin omgiven av berg: Everest, Pumori och Nuptse.
Varje natt väcks vi av "Serac falls", delar av glaciären på bergssluttningarna som lossnar och drar med sig snölaviner längre ner.
I början kastar vi oss ur tälten för att se om vi är hotade. Senare lär vi oss att de inte når fram till baslägret.


Det snöar i baslägret och högre upp på berget vilket gör att leden upp genom isfallet, Khumbu icefall, måste inspekteras av de s.k icefall doctors varje dag och ledas om eller friläggas.

Så efter en dryg vecka öppnas ett fönster med bra väder och en stjärnklar natt väcks vi, tar på utrustningen: selar, hjälmar, stegjärn, isyxor etc och börjar klättra uppåt genom isfallet.
I år är leden svårare än normalt med bredare glaciärsprickor (crevasser) som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras ner i och upp igen på andra sidan. Det tar oss snabbaste nästan 8h mot normala mindre än 6. För våra långsammaste tar det hela natten och hela nästa dag att ta sig upp till camp1.


Isfallet är en hinderbana med väldiga isväggar och glaciärsprickor. Leden går oavbrutet uppåt i sicksack.
Vi säkrar oss i fasta rep som dragits av isdoktorerna men måste efter ca var 20e meter koppla ur oss och koppla i nästa sektion av leden.
Efter 7 och en halv timmes klättring nära målet är jag utmattad och råkar ut för en olycka. Jag står på en smal brygga mellan två väldiga glaciärsprickor och ska koppla in mig i nästa sektion då jag faller ner i den ena crevassen. Jag räddas av att jag inte hunnit koppla loss mig från repet. Blir hängande en bit ner i sprickan och får fram min isyxa för att försöka Klättra upp själv men får snart hjälp av två sherpas som kastar ner ett rep som jag fäster i selen så att de kan hjälpa mig upp.
Känner mig skärrad efteråt. Kunde gått mycket värre. Slingorna som vi säkrar med är tunna och vi använder enkla snabb-karbiner eftersom skruvkarbiner snabbt fryser igen i den stränga kylan.
Tänker på Göran Kropp vars karbin inte hade stängts ordentligt när han råkade ut för sin tragiska olycka.

Camp1 öppnar upp sig och vi stapplar äntligen in i tälten som våra sherpas har förberett.

Klättringen mellan camp1 till camp2 går genom Western CWM som är en relativt flack del av berget.

Men i år så tvingas vi passera ett antal breda ”crevasser” som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras nerför och upp igen på andra sidan.

Vi har två dagars ”rest day” i camp2 eftersom luften börjar bli så tunn, lufttrycket minskar och därmed syrehalten.

Varje ansträngning gör här att man flämtar häftigt.

På morgonen vaknar vi av upprörda röster.

Vi delar tält och rösten kommer från Jake och Blakes tält.

Jake har upptäckt att Blake pratar osammanhängande.

Flera enkla frågor, som var vi är, vilket år och var han bor kan han inte att svara på.

Don misstänker direkt HACE (High Altitude Cerebral Eudema) och ringer efter räddningshelikopter.

Vi sätter in syrgas och bevakar tillståndet medan vi väntar på räddningshelikoptern.

Det är molnigt och helikoptern tvingas vänta i baslägret på en lucka i molnen.

På den här höjden är alla moln under oss.

De vill helst göra en long line rescue, d v s fälla ner en lina med en sele medan helikoptern hovrar över camp2.

Vi intygar att vi har frigjort en heli-pad som går att landa på.

För drygt 20 år sedan på 1990-talet hade räddningshelikoptrar inte kunnat hämta på den här höjden (6400m). Då var gränsen för räddning vid camp1 på 6100m.

Blake hämtas upp och flygs direkt till Kathmandu där han får stanna på sjukhus innan han få återvända hem.

Vi har ingen möjlighet att kommunicera hem men på hemsidan för expeditionen meddelar man för andra gången att en medlem har evakuerats till ett sjukhus i Kathmandu.

Det är inte roligt för de som följer oss hemifrån och det ska inte heller bli sista gången.


Nästa etapp är tung klättring i tunn luft.

Camp2 till camp3 innebär isklättring uppför Lohtse face.

I år är Lhotse face en ren isvägg med ca 60 graders lutning.

Varje steg känns så tungt att man helst vill ge upp.

Ett steg upp, stanna och hänga i repet, och flämta efter andan...

Väl uppe i Camp3 sover vi natten på 7200 möh.bara


Vaknar och inser att mina krafter är helt slut.

Att ta mig ner igen från den här höjden blir en kraftansträngning.

Nere igen i baslägret vill vi alla bara ta oss ner på lägre höjd.

Jag, Jake, Peter och Eric går tillsammans ner till Lobuche på ca 4900 möh.

Vi stannar 4 dagar och vilar och äter så mycket vi orkar.

Pizza till lunch och middag och däremellan choklad – snickers.

Men jag märker att jag inte kan återhämta min normalvikt.

När jag efter 4 dagar går tillbaka upp till baslägret är jag fortfarande så mycket svagare att jag förstår att jag inte kommer att klara att klättra vidare uppför berget.

Tvingas inse att jag måste avbryta expeditionen.

Känslan är så tung – jag var den starkaste på vägen upp och fram till klättringen uppför isfallet.

Att inte ha sett till att ha byggt upp kroppens depåer inför en sån här exppedition är oförslåtligt…

Nu efter en dryg vecka hemma när två av mina expeditionsmedlemmar nått toppen av Everest börjar jag såklart planera för nästa försök att besegra berget.

Vilken resa, vilket äventyr och bilderna!
Grymt imponerad även om du inte tog dig hela vägen💪🏻🤩

 

[cjperry]

Reseberättelse.


Hemma igen efter nästan 7 veckors expedition i Nepal.
Jag skriver en längre reseberättelse för intresserade.
För andra kommer här en kort sammanfattning.


Ett fantastiskt 7 veckors äventyr med mängder av oförutsedda omständigheter.
Det blev ingen toppbestigning men jag nådde Everest camp3 på ca 7200 möh Beläget på en uthackad hylla högt upp på Lhotse face branta blå isvägg.


Jag hade inte räknat med att förlora så mycket kroppsvikt och därmed energi och styrka.
Syrebristen tvingar fram en vilopuls på nästan 120 mot min normala under 60 slag per minut.

Kroppen går på högvarv för att bibehålla kroppstemperaturen i den extrema kylan. Tillsammans med 6-8h hård klättring varje dag där man hela tiden flämtar efter luft.

Kroppsvikten rasar vilket jag inte hade råd med som väldigt smal redan innan.
Utmattad tvingades jag avbryta och ta mig ned igen.
Lärdomen blir att man behöver äta upp sig före och ha ordentlig marginal för att kunna arbeta hårt på den extrema höjden och i den kylan.

Av 11 medlemmar blev vi bara 3 kvar till slut.
4 tvingades evakuera med helikopter av hälsoskäl.
HACE - High Altitude Cerebral Eudema var allvarligast. Blake och Peter drabbades båda i Camp2 på 6400 m höjd.

En utmaning för helikopter att nå så högt. <se video>

Så sent som för drygt 10 år sedan var gränsen för helikopter ca 6000 höjdmeter.
Helikopterpiloten ville först göra en long line rescue, men vi lyckades ordna en provisorisk helipad.



*============================================

Längre berättelse:
Resan började och slutade i Kathmandu .
När vi kom dit den 4e april var det samma myllrande, kaotiska plats som alltid.
När vi reste hem en nästan öde stad i lockdown med utegångsförbud förutom 2h varje dag.

Efter några dagar där hade alla medlemmar samlats och vi hade provianterat och kompletterat vår utrustning.
Vi flög så till Lukla som är en minst sagt spännande flygplats.
Hillary and Tensing Airport är så nära Everest det går att flyga på ca 2700m höjd.
Rullbanan börjar vid ett brant stup och slutar med en bergvägg.
Piloten har bara ett försök på sig att landa, utan någon möjlighet till "go around".

Därifrån började vandringen uppåt och fram mot berget.
Det tog oss 10 dagar med långsam stigning och acklimatisering fram till Everest basecamp (EBC). Vi sov i tält redan från början vilket var behagligt på de relativt låga höjderna mellan 3000 och 4000 möh.


Lukla - Namche Bazaar - Pangboche - Tengboche -- Lobuche - Gorak shep.
Landskapet förändras långsamt från frodiga dalgångar längs med floden som vi korsar över en mängd hängbroar. Möten med karavaner av jakar som forslar utrustning upp till baslägret.
Nästan ödsligt jämfört med ett normalt år, då mängder av trekkers vandrar samma led för att få uppleva Everest basläger.
I år bara klättringsexpeditioner med sina medlemmar, bärare och sherpas.
Snart försvinner all grönska och kvar blir en karg marsliknande sten och bergsöken.
Den sista dagens vandring går vi på en snötäckt glaciär och nu faller temperaturen rejält.
Efter tio dagar är vi så framme i baslägret (EBC) på 5350 möh.
Vi installerar oss i våra tält och förbereder oss på att stanna här en dryg vecka innan den första klättringen uppför berget ska börja.


Baslägret är för det mesta snötäckt och temperaturskilnaden mellan dag och natt extrem.
Under dagtid uppåt +20 grader C och det blir olidligt varmt i tältet.
Men så fort solen försvinner så faller temperaturen på en halvtimme till -20 C.


Sover med dundräkten på i sovsäcken.
Syrebristen gör att vilopulsen redan här ligger på långt över 100 mot normala knappt 60 slag per minut.


Varje ansträngning framkallar häftig avhämtning.
Efter en tung acklimatiseringsklättring uppför berget Pumori till ca 5900 möh bestämmer sig två medlemmar för att avbryta expeditionen och återvända till Kathmandu med helikopter.
En tredje medlem börjar få svåra problem att andas och läkaren i baslägret konstaterar vatten i lungorna och HAPE (High Altitude Pulmonary Eudema).
Räddningshelikopter tillkallas och flyger snabbt ner Paul till lägre höjd.
Efter några dagars vård i Kathmandu får han resa hem till USA med stränga instruktioner att under längre tid undvika hög höjd.


Att sova i tält på glaciären är speciellt i början.
Det hörs hela tiden ljud innifrån den. Smällar och knarrande när isen rör sig.
Lägret ligger i en ravin omgiven av berg: Everest, Pumori och Nuptse.
Varje natt väcks vi av "Serac falls", delar av glaciären på bergssluttningarna som lossnar och drar med sig snölaviner längre ner.
I början kastar vi oss ur tälten för att se om vi är hotade. Senare lär vi oss att de inte når fram till baslägret.


Det snöar i baslägret och högre upp på berget vilket gör att leden upp genom isfallet, Khumbu icefall, måste inspekteras av de s.k icefall doctors varje dag och ledas om eller friläggas.

Så efter en dryg vecka öppnas ett fönster med bra väder och en stjärnklar natt väcks vi, tar på utrustningen: selar, hjälmar, stegjärn, isyxor etc och börjar klättra uppåt genom isfallet.
I år är leden svårare än normalt med bredare glaciärsprickor (crevasser) som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras ner i och upp igen på andra sidan. Det tar oss snabbaste nästan 8h mot normala mindre än 6. För våra långsammaste tar det hela natten och hela nästa dag att ta sig upp till camp1.


Isfallet är en hinderbana med väldiga isväggar och glaciärsprickor. Leden går oavbrutet uppåt i sicksack.
Vi säkrar oss i fasta rep som dragits av isdoktorerna men måste efter ca var 20e meter koppla ur oss och koppla i nästa sektion av leden.
Efter 7 och en halv timmes klättring nära målet är jag utmattad och råkar ut för en olycka. Jag står på en smal brygga mellan två väldiga glaciärsprickor och ska koppla in mig i nästa sektion då jag faller ner i den ena crevassen. Jag räddas av att jag inte hunnit koppla loss mig från repet. Blir hängande en bit ner i sprickan och får fram min isyxa för att försöka Klättra upp själv men får snart hjälp av två sherpas som kastar ner ett rep som jag fäster i selen så att de kan hjälpa mig upp.
Känner mig skärrad efteråt. Kunde gått mycket värre. Slingorna som vi säkrar med är tunna och vi använder enkla snabb-karbiner eftersom skruvkarbiner snabbt fryser igen i den stränga kylan.
Tänker på Göran Kropp vars karbin inte hade stängts ordentligt när han råkade ut för sin tragiska olycka.

Camp1 öppnar upp sig och vi stapplar äntligen in i tälten som våra sherpas har förberett.

Klättringen mellan camp1 till camp2 går genom Western CWM som är en relativt flack del av berget.

Men i år så tvingas vi passera ett antal breda ”crevasser” som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras nerför och upp igen på andra sidan.

Vi har två dagars ”rest day” i camp2 eftersom luften börjar bli så tunn, lufttrycket minskar och därmed syrehalten.

Varje ansträngning gör här att man flämtar häftigt.

På morgonen vaknar vi av upprörda röster.

Vi delar tält och rösten kommer från Jake och Blakes tält.

Jake har upptäckt att Blake pratar osammanhängande.

Flera enkla frågor, som var vi är, vilket år och var han bor kan han inte att svara på.

Don misstänker direkt HACE (High Altitude Cerebral Eudema) och ringer efter räddningshelikopter.

Vi sätter in syrgas och bevakar tillståndet medan vi väntar på räddningshelikoptern.

Det är molnigt och helikoptern tvingas vänta i baslägret på en lucka i molnen.

På den här höjden är alla moln under oss.

De vill helst göra en long line rescue, d v s fälla ner en lina med en sele medan helikoptern hovrar över camp2.

Vi intygar att vi har frigjort en heli-pad som går att landa på.

För drygt 20 år sedan på 1990-talet hade räddningshelikoptrar inte kunnat hämta på den här höjden (6400m). Då var gränsen för räddning vid camp1 på 6100m.

Blake hämtas upp och flygs direkt till Kathmandu där han får stanna på sjukhus innan han få återvända hem.

Vi har ingen möjlighet att kommunicera hem men på hemsidan för expeditionen meddelar man för andra gången att en medlem har evakuerats till ett sjukhus i Kathmandu.

Det är inte roligt för de som följer oss hemifrån och det ska inte heller bli sista gången.


Nästa etapp är tung klättring i tunn luft.

Camp2 till camp3 innebär isklättring uppför Lohtse face.

I år är Lhotse face en ren isvägg med ca 60 graders lutning.

Varje steg känns så tungt att man helst vill ge upp.

Ett steg upp, stanna och hänga i repet, och flämta efter andan...

Väl uppe i Camp3 sover vi natten på 7200 möh.bara


Vaknar och inser att mina krafter är helt slut.

Att ta mig ner igen från den här höjden blir en kraftansträngning.

Nere igen i baslägret vill vi alla bara ta oss ner på lägre höjd.

Jag, Jake, Peter och Eric går tillsammans ner till Lobuche på ca 4900 möh.

Vi stannar 4 dagar och vilar och äter så mycket vi orkar.

Pizza till lunch och middag och däremellan choklad – snickers.

Men jag märker att jag inte kan återhämta min normalvikt.

När jag efter 4 dagar går tillbaka upp till baslägret är jag fortfarande så mycket svagare att jag förstår att jag inte kommer att klara att klättra vidare uppför berget.

Tvingas inse att jag måste avbryta expeditionen.

Känslan är så tung – jag var den starkaste på vägen upp och fram till klättringen uppför isfallet.

Att inte ha sett till att ha byggt upp kroppens depåer inför en sån här exppedition är oförslåtligt…

Nu efter en dryg vecka hemma när två av mina expeditionsmedlemmar nått toppen av Everest börjar jag såklart planera för nästa försök att besegra berget.

Grymt jobbat och att göra rätt beslut är ibland det absolut svåraste. Nu vet du vad som måste göras nästa gång! Sjukt imponerad och lycka till med nästa försök

 

[Gäspande_Skorpan]

Reseberättelse.


Hemma igen efter nästan 7 veckors expedition i Nepal.
Jag skriver en längre reseberättelse för intresserade.
För andra kommer här en kort sammanfattning.


Ett fantastiskt 7 veckors äventyr med mängder av oförutsedda omständigheter.
Det blev ingen toppbestigning men jag nådde Everest camp3 på ca 7200 möh Beläget på en uthackad hylla högt upp på Lhotse face branta blå isvägg.


Jag hade inte räknat med att förlora så mycket kroppsvikt och därmed energi och styrka.
Syrebristen tvingar fram en vilopuls på nästan 120 mot min normala under 60 slag per minut.

Kroppen går på högvarv för att bibehålla kroppstemperaturen i den extrema kylan. Tillsammans med 6-8h hård klättring varje dag där man hela tiden flämtar efter luft.

Kroppsvikten rasar vilket jag inte hade råd med som väldigt smal redan innan.
Utmattad tvingades jag avbryta och ta mig ned igen.
Lärdomen blir att man behöver äta upp sig före och ha ordentlig marginal för att kunna arbeta hårt på den extrema höjden och i den kylan.

Av 11 medlemmar blev vi bara 3 kvar till slut.
4 tvingades evakuera med helikopter av hälsoskäl.
HACE - High Altitude Cerebral Eudema var allvarligast. Blake och Peter drabbades båda i Camp2 på 6400 m höjd.

En utmaning för helikopter att nå så högt. <se video>

Så sent som för drygt 10 år sedan var gränsen för helikopter ca 6000 höjdmeter.
Helikopterpiloten ville först göra en long line rescue, men vi lyckades ordna en provisorisk helipad.



*============================================

Längre berättelse:
Resan började och slutade i Kathmandu .
När vi kom dit den 4e april var det samma myllrande, kaotiska plats som alltid.
När vi reste hem en nästan öde stad i lockdown med utegångsförbud förutom 2h varje dag.

Efter några dagar där hade alla medlemmar samlats och vi hade provianterat och kompletterat vår utrustning.
Vi flög så till Lukla som är en minst sagt spännande flygplats.
Hillary and Tensing Airport är så nära Everest det går att flyga på ca 2700m höjd.
Rullbanan börjar vid ett brant stup och slutar med en bergvägg.
Piloten har bara ett försök på sig att landa, utan någon möjlighet till "go around".

Därifrån började vandringen uppåt och fram mot berget.
Det tog oss 10 dagar med långsam stigning och acklimatisering fram till Everest basecamp (EBC). Vi sov i tält redan från början vilket var behagligt på de relativt låga höjderna mellan 3000 och 4000 möh.


Lukla - Namche Bazaar - Pangboche - Tengboche -- Lobuche - Gorak shep.
Landskapet förändras långsamt från frodiga dalgångar längs med floden som vi korsar över en mängd hängbroar. Möten med karavaner av jakar som forslar utrustning upp till baslägret.
Nästan ödsligt jämfört med ett normalt år, då mängder av trekkers vandrar samma led för att få uppleva Everest basläger.
I år bara klättringsexpeditioner med sina medlemmar, bärare och sherpas.
Snart försvinner all grönska och kvar blir en karg marsliknande sten och bergsöken.
Den sista dagens vandring går vi på en snötäckt glaciär och nu faller temperaturen rejält.
Efter tio dagar är vi så framme i baslägret (EBC) på 5350 möh.
Vi installerar oss i våra tält och förbereder oss på att stanna här en dryg vecka innan den första klättringen uppför berget ska börja.


Baslägret är för det mesta snötäckt och temperaturskilnaden mellan dag och natt extrem.
Under dagtid uppåt +20 grader C och det blir olidligt varmt i tältet.
Men så fort solen försvinner så faller temperaturen på en halvtimme till -20 C.


Sover med dundräkten på i sovsäcken.
Syrebristen gör att vilopulsen redan här ligger på långt över 100 mot normala knappt 60 slag per minut.


Varje ansträngning framkallar häftig avhämtning.
Efter en tung acklimatiseringsklättring uppför berget Pumori till ca 5900 möh bestämmer sig två medlemmar för att avbryta expeditionen och återvända till Kathmandu med helikopter.
En tredje medlem börjar få svåra problem att andas och läkaren i baslägret konstaterar vatten i lungorna och HAPE (High Altitude Pulmonary Eudema).
Räddningshelikopter tillkallas och flyger snabbt ner Paul till lägre höjd.
Efter några dagars vård i Kathmandu får han resa hem till USA med stränga instruktioner att under längre tid undvika hög höjd.


Att sova i tält på glaciären är speciellt i början.
Det hörs hela tiden ljud innifrån den. Smällar och knarrande när isen rör sig.
Lägret ligger i en ravin omgiven av berg: Everest, Pumori och Nuptse.
Varje natt väcks vi av "Serac falls", delar av glaciären på bergssluttningarna som lossnar och drar med sig snölaviner längre ner.
I början kastar vi oss ur tälten för att se om vi är hotade. Senare lär vi oss att de inte når fram till baslägret.


Det snöar i baslägret och högre upp på berget vilket gör att leden upp genom isfallet, Khumbu icefall, måste inspekteras av de s.k icefall doctors varje dag och ledas om eller friläggas.

Så efter en dryg vecka öppnas ett fönster med bra väder och en stjärnklar natt väcks vi, tar på utrustningen: selar, hjälmar, stegjärn, isyxor etc och börjar klättra uppåt genom isfallet.
I år är leden svårare än normalt med bredare glaciärsprickor (crevasser) som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras ner i och upp igen på andra sidan. Det tar oss snabbaste nästan 8h mot normala mindre än 6. För våra långsammaste tar det hela natten och hela nästa dag att ta sig upp till camp1.


Isfallet är en hinderbana med väldiga isväggar och glaciärsprickor. Leden går oavbrutet uppåt i sicksack.
Vi säkrar oss i fasta rep som dragits av isdoktorerna men måste efter ca var 20e meter koppla ur oss och koppla i nästa sektion av leden.
Efter 7 och en halv timmes klättring nära målet är jag utmattad och råkar ut för en olycka. Jag står på en smal brygga mellan två väldiga glaciärsprickor och ska koppla in mig i nästa sektion då jag faller ner i den ena crevassen. Jag räddas av att jag inte hunnit koppla loss mig från repet. Blir hängande en bit ner i sprickan och får fram min isyxa för att försöka Klättra upp själv men får snart hjälp av två sherpas som kastar ner ett rep som jag fäster i selen så att de kan hjälpa mig upp.
Känner mig skärrad efteråt. Kunde gått mycket värre. Slingorna som vi säkrar med är tunna och vi använder enkla snabb-karbiner eftersom skruvkarbiner snabbt fryser igen i den stränga kylan.
Tänker på Göran Kropp vars karbin inte hade stängts ordentligt när han råkade ut för sin tragiska olycka.

Camp1 öppnar upp sig och vi stapplar äntligen in i tälten som våra sherpas har förberett.

Klättringen mellan camp1 till camp2 går genom Western CWM som är en relativt flack del av berget.

Men i år så tvingas vi passera ett antal breda ”crevasser” som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras nerför och upp igen på andra sidan.

Vi har två dagars ”rest day” i camp2 eftersom luften börjar bli så tunn, lufttrycket minskar och därmed syrehalten.

Varje ansträngning gör här att man flämtar häftigt.

På morgonen vaknar vi av upprörda röster.

Vi delar tält och rösten kommer från Jake och Blakes tält.

Jake har upptäckt att Blake pratar osammanhängande.

Flera enkla frågor, som var vi är, vilket år och var han bor kan han inte att svara på.

Don misstänker direkt HACE (High Altitude Cerebral Eudema) och ringer efter räddningshelikopter.

Vi sätter in syrgas och bevakar tillståndet medan vi väntar på räddningshelikoptern.

Det är molnigt och helikoptern tvingas vänta i baslägret på en lucka i molnen.

På den här höjden är alla moln under oss.

De vill helst göra en long line rescue, d v s fälla ner en lina med en sele medan helikoptern hovrar över camp2.

Vi intygar att vi har frigjort en heli-pad som går att landa på.

För drygt 20 år sedan på 1990-talet hade räddningshelikoptrar inte kunnat hämta på den här höjden (6400m). Då var gränsen för räddning vid camp1 på 6100m.

Blake hämtas upp och flygs direkt till Kathmandu där han får stanna på sjukhus innan han få återvända hem.

Vi har ingen möjlighet att kommunicera hem men på hemsidan för expeditionen meddelar man för andra gången att en medlem har evakuerats till ett sjukhus i Kathmandu.

Det är inte roligt för de som följer oss hemifrån och det ska inte heller bli sista gången.


Nästa etapp är tung klättring i tunn luft.

Camp2 till camp3 innebär isklättring uppför Lohtse face.

I år är Lhotse face en ren isvägg med ca 60 graders lutning.

Varje steg känns så tungt att man helst vill ge upp.

Ett steg upp, stanna och hänga i repet, och flämta efter andan...

Väl uppe i Camp3 sover vi natten på 7200 möh.bara


Vaknar och inser att mina krafter är helt slut.

Att ta mig ner igen från den här höjden blir en kraftansträngning.

Nere igen i baslägret vill vi alla bara ta oss ner på lägre höjd.

Jag, Jake, Peter och Eric går tillsammans ner till Lobuche på ca 4900 möh.

Vi stannar 4 dagar och vilar och äter så mycket vi orkar.

Pizza till lunch och middag och däremellan choklad – snickers.

Men jag märker att jag inte kan återhämta min normalvikt.

När jag efter 4 dagar går tillbaka upp till baslägret är jag fortfarande så mycket svagare att jag förstår att jag inte kommer att klara att klättra vidare uppför berget.

Tvingas inse att jag måste avbryta expeditionen.

Känslan är så tung – jag var den starkaste på vägen upp och fram till klättringen uppför isfallet.

Att inte ha sett till att ha byggt upp kroppens depåer inför en sån här exppedition är oförslåtligt…

Nu efter en dryg vecka hemma när två av mina expeditionsmedlemmar nått toppen av Everest börjar jag såklart planera för nästa försök att besegra berget.

Tack för berättelsen och skönt att du kom ner ordentligt. Med full förståelse för anledningen måste jag erkänna att jag ryser vid tanken på att lita till snabbkarbiner i skarpt läge. Huvvahuvva.

 

[jamesfranco]

Grym resa! Tack för att du delar med dig!
Hade gärna läst en ännu längre 🙏

Nästa gång!

 

[NiklasF]

Då har jag det stora nöjet att välkomna @slideruler som Klocksnack Explorers Club 21:a medlem!

Riktigt spännande läsning, och fantastiska bilder!

 

[Staafen]

Reseberättelse.


Hemma igen efter nästan 7 veckors expedition i Nepal.
Jag skriver en längre reseberättelse för intresserade.
För andra kommer här en kort sammanfattning.


Ett fantastiskt 7 veckors äventyr med mängder av oförutsedda omständigheter.
Det blev ingen toppbestigning men jag nådde Everest camp3 på ca 7200 möh Beläget på en uthackad hylla högt upp på Lhotse face branta blå isvägg.


Jag hade inte räknat med att förlora så mycket kroppsvikt och därmed energi och styrka.
Syrebristen tvingar fram en vilopuls på nästan 120 mot min normala under 60 slag per minut.

Kroppen går på högvarv för att bibehålla kroppstemperaturen i den extrema kylan. Tillsammans med 6-8h hård klättring varje dag där man hela tiden flämtar efter luft.

Kroppsvikten rasar vilket jag inte hade råd med som väldigt smal redan innan.
Utmattad tvingades jag avbryta och ta mig ned igen.
Lärdomen blir att man behöver äta upp sig före och ha ordentlig marginal för att kunna arbeta hårt på den extrema höjden och i den kylan.

Av 11 medlemmar blev vi bara 3 kvar till slut.
4 tvingades evakuera med helikopter av hälsoskäl.
HACE - High Altitude Cerebral Eudema var allvarligast. Blake och Peter drabbades båda i Camp2 på 6400 m höjd.

En utmaning för helikopter att nå så högt. <se video>

Så sent som för drygt 10 år sedan var gränsen för helikopter ca 6000 höjdmeter.
Helikopterpiloten ville först göra en long line rescue, men vi lyckades ordna en provisorisk helipad.



*============================================

Längre berättelse:
Resan började och slutade i Kathmandu .
När vi kom dit den 4e april var det samma myllrande, kaotiska plats som alltid.
När vi reste hem en nästan öde stad i lockdown med utegångsförbud förutom 2h varje dag.

Efter några dagar där hade alla medlemmar samlats och vi hade provianterat och kompletterat vår utrustning.
Vi flög så till Lukla som är en minst sagt spännande flygplats.
Hillary and Tensing Airport är så nära Everest det går att flyga på ca 2700m höjd.
Rullbanan börjar vid ett brant stup och slutar med en bergvägg.
Piloten har bara ett försök på sig att landa, utan någon möjlighet till "go around".

Därifrån började vandringen uppåt och fram mot berget.
Det tog oss 10 dagar med långsam stigning och acklimatisering fram till Everest basecamp (EBC). Vi sov i tält redan från början vilket var behagligt på de relativt låga höjderna mellan 3000 och 4000 möh.


Lukla - Namche Bazaar - Pangboche - Tengboche -- Lobuche - Gorak shep.
Landskapet förändras långsamt från frodiga dalgångar längs med floden som vi korsar över en mängd hängbroar. Möten med karavaner av jakar som forslar utrustning upp till baslägret.
Nästan ödsligt jämfört med ett normalt år, då mängder av trekkers vandrar samma led för att få uppleva Everest basläger.
I år bara klättringsexpeditioner med sina medlemmar, bärare och sherpas.
Snart försvinner all grönska och kvar blir en karg marsliknande sten och bergsöken.
Den sista dagens vandring går vi på en snötäckt glaciär och nu faller temperaturen rejält.
Efter tio dagar är vi så framme i baslägret (EBC) på 5350 möh.
Vi installerar oss i våra tält och förbereder oss på att stanna här en dryg vecka innan den första klättringen uppför berget ska börja.


Baslägret är för det mesta snötäckt och temperaturskilnaden mellan dag och natt extrem.
Under dagtid uppåt +20 grader C och det blir olidligt varmt i tältet.
Men så fort solen försvinner så faller temperaturen på en halvtimme till -20 C.


Sover med dundräkten på i sovsäcken.
Syrebristen gör att vilopulsen redan här ligger på långt över 100 mot normala knappt 60 slag per minut.


Varje ansträngning framkallar häftig avhämtning.
Efter en tung acklimatiseringsklättring uppför berget Pumori till ca 5900 möh bestämmer sig två medlemmar för att avbryta expeditionen och återvända till Kathmandu med helikopter.
En tredje medlem börjar få svåra problem att andas och läkaren i baslägret konstaterar vatten i lungorna och HAPE (High Altitude Pulmonary Eudema).
Räddningshelikopter tillkallas och flyger snabbt ner Paul till lägre höjd.
Efter några dagars vård i Kathmandu får han resa hem till USA med stränga instruktioner att under längre tid undvika hög höjd.


Att sova i tält på glaciären är speciellt i början.
Det hörs hela tiden ljud innifrån den. Smällar och knarrande när isen rör sig.
Lägret ligger i en ravin omgiven av berg: Everest, Pumori och Nuptse.
Varje natt väcks vi av "Serac falls", delar av glaciären på bergssluttningarna som lossnar och drar med sig snölaviner längre ner.
I början kastar vi oss ur tälten för att se om vi är hotade. Senare lär vi oss att de inte når fram till baslägret.


Det snöar i baslägret och högre upp på berget vilket gör att leden upp genom isfallet, Khumbu icefall, måste inspekteras av de s.k icefall doctors varje dag och ledas om eller friläggas.

Så efter en dryg vecka öppnas ett fönster med bra väder och en stjärnklar natt väcks vi, tar på utrustningen: selar, hjälmar, stegjärn, isyxor etc och börjar klättra uppåt genom isfallet.
I år är leden svårare än normalt med bredare glaciärsprickor (crevasser) som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras ner i och upp igen på andra sidan. Det tar oss snabbaste nästan 8h mot normala mindre än 6. För våra långsammaste tar det hela natten och hela nästa dag att ta sig upp till camp1.


Isfallet är en hinderbana med väldiga isväggar och glaciärsprickor. Leden går oavbrutet uppåt i sicksack.
Vi säkrar oss i fasta rep som dragits av isdoktorerna men måste efter ca var 20e meter koppla ur oss och koppla i nästa sektion av leden.
Efter 7 och en halv timmes klättring nära målet är jag utmattad och råkar ut för en olycka. Jag står på en smal brygga mellan två väldiga glaciärsprickor och ska koppla in mig i nästa sektion då jag faller ner i den ena crevassen. Jag räddas av att jag inte hunnit koppla loss mig från repet. Blir hängande en bit ner i sprickan och får fram min isyxa för att försöka Klättra upp själv men får snart hjälp av två sherpas som kastar ner ett rep som jag fäster i selen så att de kan hjälpa mig upp.
Känner mig skärrad efteråt. Kunde gått mycket värre. Slingorna som vi säkrar med är tunna och vi använder enkla snabb-karbiner eftersom skruvkarbiner snabbt fryser igen i den stränga kylan.
Tänker på Göran Kropp vars karbin inte hade stängts ordentligt när han råkade ut för sin tragiska olycka.

Camp1 öppnar upp sig och vi stapplar äntligen in i tälten som våra sherpas har förberett.

Klättringen mellan camp1 till camp2 går genom Western CWM som är en relativt flack del av berget.

Men i år så tvingas vi passera ett antal breda ”crevasser” som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras nerför och upp igen på andra sidan.

Vi har två dagars ”rest day” i camp2 eftersom luften börjar bli så tunn, lufttrycket minskar och därmed syrehalten.

Varje ansträngning gör här att man flämtar häftigt.

På morgonen vaknar vi av upprörda röster.

Vi delar tält och rösten kommer från Jake och Blakes tält.

Jake har upptäckt att Blake pratar osammanhängande.

Flera enkla frågor, som var vi är, vilket år och var han bor kan han inte att svara på.

Don misstänker direkt HACE (High Altitude Cerebral Eudema) och ringer efter räddningshelikopter.

Vi sätter in syrgas och bevakar tillståndet medan vi väntar på räddningshelikoptern.

Det är molnigt och helikoptern tvingas vänta i baslägret på en lucka i molnen.

På den här höjden är alla moln under oss.

De vill helst göra en long line rescue, d v s fälla ner en lina med en sele medan helikoptern hovrar över camp2.

Vi intygar att vi har frigjort en heli-pad som går att landa på.

För drygt 20 år sedan på 1990-talet hade räddningshelikoptrar inte kunnat hämta på den här höjden (6400m). Då var gränsen för räddning vid camp1 på 6100m.

Blake hämtas upp och flygs direkt till Kathmandu där han får stanna på sjukhus innan han få återvända hem.

Vi har ingen möjlighet att kommunicera hem men på hemsidan för expeditionen meddelar man för andra gången att en medlem har evakuerats till ett sjukhus i Kathmandu.

Det är inte roligt för de som följer oss hemifrån och det ska inte heller bli sista gången.


Nästa etapp är tung klättring i tunn luft.

Camp2 till camp3 innebär isklättring uppför Lohtse face.

I år är Lhotse face en ren isvägg med ca 60 graders lutning.

Varje steg känns så tungt att man helst vill ge upp.

Ett steg upp, stanna och hänga i repet, och flämta efter andan...

Väl uppe i Camp3 sover vi natten på 7200 möh.bara


Vaknar och inser att mina krafter är helt slut.

Att ta mig ner igen från den här höjden blir en kraftansträngning.

Nere igen i baslägret vill vi alla bara ta oss ner på lägre höjd.

Jag, Jake, Peter och Eric går tillsammans ner till Lobuche på ca 4900 möh.

Vi stannar 4 dagar och vilar och äter så mycket vi orkar.

Pizza till lunch och middag och däremellan choklad – snickers.

Men jag märker att jag inte kan återhämta min normalvikt.

När jag efter 4 dagar går tillbaka upp till baslägret är jag fortfarande så mycket svagare att jag förstår att jag inte kommer att klara att klättra vidare uppför berget.

Tvingas inse att jag måste avbryta expeditionen.

Känslan är så tung – jag var den starkaste på vägen upp och fram till klättringen uppför isfallet.

Att inte ha sett till att ha byggt upp kroppens depåer inför en sån här exppedition är oförslåtligt…

Nu efter en dryg vecka hemma när två av mina expeditionsmedlemmar nått toppen av Everest börjar jag såklart planera för nästa försök att besegra berget.

Väldigt trevlig läsning om något som varit en dröm för mig i många år och lär tyvärr så förbli. Nästa gång tar du det! 👊🏼

 

[Deskdiversthlm]

Reseberättelse.


Hemma igen efter nästan 7 veckors expedition i Nepal.
Jag skriver en längre reseberättelse för intresserade.
För andra kommer här en kort sammanfattning.


Ett fantastiskt 7 veckors äventyr med mängder av oförutsedda omständigheter.
Det blev ingen toppbestigning men jag nådde Everest camp3 på ca 7200 möh Beläget på en uthackad hylla högt upp på Lhotse face branta blå isvägg.


Jag hade inte räknat med att förlora så mycket kroppsvikt och därmed energi och styrka.
Syrebristen tvingar fram en vilopuls på nästan 120 mot min normala under 60 slag per minut.

Kroppen går på högvarv för att bibehålla kroppstemperaturen i den extrema kylan. Tillsammans med 6-8h hård klättring varje dag där man hela tiden flämtar efter luft.

Kroppsvikten rasar vilket jag inte hade råd med som väldigt smal redan innan.
Utmattad tvingades jag avbryta och ta mig ned igen.
Lärdomen blir att man behöver äta upp sig före och ha ordentlig marginal för att kunna arbeta hårt på den extrema höjden och i den kylan.

Av 11 medlemmar blev vi bara 3 kvar till slut.
4 tvingades evakuera med helikopter av hälsoskäl.
HACE - High Altitude Cerebral Eudema var allvarligast. Blake och Peter drabbades båda i Camp2 på 6400 m höjd.

En utmaning för helikopter att nå så högt. <se video>

Så sent som för drygt 10 år sedan var gränsen för helikopter ca 6000 höjdmeter.
Helikopterpiloten ville först göra en long line rescue, men vi lyckades ordna en provisorisk helipad.



*============================================

Längre berättelse:
Resan började och slutade i Kathmandu .
När vi kom dit den 4e april var det samma myllrande, kaotiska plats som alltid.
När vi reste hem en nästan öde stad i lockdown med utegångsförbud förutom 2h varje dag.

Efter några dagar där hade alla medlemmar samlats och vi hade provianterat och kompletterat vår utrustning.
Vi flög så till Lukla som är en minst sagt spännande flygplats.
Hillary and Tensing Airport är så nära Everest det går att flyga på ca 2700m höjd.
Rullbanan börjar vid ett brant stup och slutar med en bergvägg.
Piloten har bara ett försök på sig att landa, utan någon möjlighet till "go around".

Därifrån började vandringen uppåt och fram mot berget.
Det tog oss 10 dagar med långsam stigning och acklimatisering fram till Everest basecamp (EBC). Vi sov i tält redan från början vilket var behagligt på de relativt låga höjderna mellan 3000 och 4000 möh.


Lukla - Namche Bazaar - Pangboche - Tengboche -- Lobuche - Gorak shep.
Landskapet förändras långsamt från frodiga dalgångar längs med floden som vi korsar över en mängd hängbroar. Möten med karavaner av jakar som forslar utrustning upp till baslägret.
Nästan ödsligt jämfört med ett normalt år, då mängder av trekkers vandrar samma led för att få uppleva Everest basläger.
I år bara klättringsexpeditioner med sina medlemmar, bärare och sherpas.
Snart försvinner all grönska och kvar blir en karg marsliknande sten och bergsöken.
Den sista dagens vandring går vi på en snötäckt glaciär och nu faller temperaturen rejält.
Efter tio dagar är vi så framme i baslägret (EBC) på 5350 möh.
Vi installerar oss i våra tält och förbereder oss på att stanna här en dryg vecka innan den första klättringen uppför berget ska börja.


Baslägret är för det mesta snötäckt och temperaturskilnaden mellan dag och natt extrem.
Under dagtid uppåt +20 grader C och det blir olidligt varmt i tältet.
Men så fort solen försvinner så faller temperaturen på en halvtimme till -20 C.


Sover med dundräkten på i sovsäcken.
Syrebristen gör att vilopulsen redan här ligger på långt över 100 mot normala knappt 60 slag per minut.


Varje ansträngning framkallar häftig avhämtning.
Efter en tung acklimatiseringsklättring uppför berget Pumori till ca 5900 möh bestämmer sig två medlemmar för att avbryta expeditionen och återvända till Kathmandu med helikopter.
En tredje medlem börjar få svåra problem att andas och läkaren i baslägret konstaterar vatten i lungorna och HAPE (High Altitude Pulmonary Eudema).
Räddningshelikopter tillkallas och flyger snabbt ner Paul till lägre höjd.
Efter några dagars vård i Kathmandu får han resa hem till USA med stränga instruktioner att under längre tid undvika hög höjd.


Att sova i tält på glaciären är speciellt i början.
Det hörs hela tiden ljud innifrån den. Smällar och knarrande när isen rör sig.
Lägret ligger i en ravin omgiven av berg: Everest, Pumori och Nuptse.
Varje natt väcks vi av "Serac falls", delar av glaciären på bergssluttningarna som lossnar och drar med sig snölaviner längre ner.
I början kastar vi oss ur tälten för att se om vi är hotade. Senare lär vi oss att de inte når fram till baslägret.


Det snöar i baslägret och högre upp på berget vilket gör att leden upp genom isfallet, Khumbu icefall, måste inspekteras av de s.k icefall doctors varje dag och ledas om eller friläggas.

Så efter en dryg vecka öppnas ett fönster med bra väder och en stjärnklar natt väcks vi, tar på utrustningen: selar, hjälmar, stegjärn, isyxor etc och börjar klättra uppåt genom isfallet.
I år är leden svårare än normalt med bredare glaciärsprickor (crevasser) som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras ner i och upp igen på andra sidan. Det tar oss snabbaste nästan 8h mot normala mindre än 6. För våra långsammaste tar det hela natten och hela nästa dag att ta sig upp till camp1.


Isfallet är en hinderbana med väldiga isväggar och glaciärsprickor. Leden går oavbrutet uppåt i sicksack.
Vi säkrar oss i fasta rep som dragits av isdoktorerna men måste efter ca var 20e meter koppla ur oss och koppla i nästa sektion av leden.
Efter 7 och en halv timmes klättring nära målet är jag utmattad och råkar ut för en olycka. Jag står på en smal brygga mellan två väldiga glaciärsprickor och ska koppla in mig i nästa sektion då jag faller ner i den ena crevassen. Jag räddas av att jag inte hunnit koppla loss mig från repet. Blir hängande en bit ner i sprickan och får fram min isyxa för att försöka Klättra upp själv men får snart hjälp av två sherpas som kastar ner ett rep som jag fäster i selen så att de kan hjälpa mig upp.
Känner mig skärrad efteråt. Kunde gått mycket värre. Slingorna som vi säkrar med är tunna och vi använder enkla snabb-karbiner eftersom skruvkarbiner snabbt fryser igen i den stränga kylan.
Tänker på Göran Kropp vars karbin inte hade stängts ordentligt när han råkade ut för sin tragiska olycka.

Camp1 öppnar upp sig och vi stapplar äntligen in i tälten som våra sherpas har förberett.

Klättringen mellan camp1 till camp2 går genom Western CWM som är en relativt flack del av berget.

Men i år så tvingas vi passera ett antal breda ”crevasser” som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras nerför och upp igen på andra sidan.

Vi har två dagars ”rest day” i camp2 eftersom luften börjar bli så tunn, lufttrycket minskar och därmed syrehalten.

Varje ansträngning gör här att man flämtar häftigt.

På morgonen vaknar vi av upprörda röster.

Vi delar tält och rösten kommer från Jake och Blakes tält.

Jake har upptäckt att Blake pratar osammanhängande.

Flera enkla frågor, som var vi är, vilket år och var han bor kan han inte att svara på.

Don misstänker direkt HACE (High Altitude Cerebral Eudema) och ringer efter räddningshelikopter.

Vi sätter in syrgas och bevakar tillståndet medan vi väntar på räddningshelikoptern.

Det är molnigt och helikoptern tvingas vänta i baslägret på en lucka i molnen.

På den här höjden är alla moln under oss.

De vill helst göra en long line rescue, d v s fälla ner en lina med en sele medan helikoptern hovrar över camp2.

Vi intygar att vi har frigjort en heli-pad som går att landa på.

För drygt 20 år sedan på 1990-talet hade räddningshelikoptrar inte kunnat hämta på den här höjden (6400m). Då var gränsen för räddning vid camp1 på 6100m.

Blake hämtas upp och flygs direkt till Kathmandu där han får stanna på sjukhus innan han få återvända hem.

Vi har ingen möjlighet att kommunicera hem men på hemsidan för expeditionen meddelar man för andra gången att en medlem har evakuerats till ett sjukhus i Kathmandu.

Det är inte roligt för de som följer oss hemifrån och det ska inte heller bli sista gången.


Nästa etapp är tung klättring i tunn luft.

Camp2 till camp3 innebär isklättring uppför Lohtse face.

I år är Lhotse face en ren isvägg med ca 60 graders lutning.

Varje steg känns så tungt att man helst vill ge upp.

Ett steg upp, stanna och hänga i repet, och flämta efter andan...

Väl uppe i Camp3 sover vi natten på 7200 möh.bara


Vaknar och inser att mina krafter är helt slut.

Att ta mig ner igen från den här höjden blir en kraftansträngning.

Nere igen i baslägret vill vi alla bara ta oss ner på lägre höjd.

Jag, Jake, Peter och Eric går tillsammans ner till Lobuche på ca 4900 möh.

Vi stannar 4 dagar och vilar och äter så mycket vi orkar.

Pizza till lunch och middag och däremellan choklad – snickers.

Men jag märker att jag inte kan återhämta min normalvikt.

När jag efter 4 dagar går tillbaka upp till baslägret är jag fortfarande så mycket svagare att jag förstår att jag inte kommer att klara att klättra vidare uppför berget.

Tvingas inse att jag måste avbryta expeditionen.

Känslan är så tung – jag var den starkaste på vägen upp och fram till klättringen uppför isfallet.

Att inte ha sett till att ha byggt upp kroppens depåer inför en sån här exppedition är oförslåtligt…

Nu efter en dryg vecka hemma när två av mina expeditionsmedlemmar nått toppen av Everest börjar jag såklart planera för nästa försök att besegra berget.

Tack för en grym artikel. Trevligaste läsningen på länge!

 

[seikodiverr]

Reseberättelse.


Hemma igen efter nästan 7 veckors expedition i Nepal.
Jag skriver en längre reseberättelse för intresserade.
För andra kommer här en kort sammanfattning.


Ett fantastiskt 7 veckors äventyr med mängder av oförutsedda omständigheter.
Det blev ingen toppbestigning men jag nådde Everest camp3 på ca 7200 möh Beläget på en uthackad hylla högt upp på Lhotse face branta blå isvägg.


Jag hade inte räknat med att förlora så mycket kroppsvikt och därmed energi och styrka.
Syrebristen tvingar fram en vilopuls på nästan 120 mot min normala under 60 slag per minut.

Kroppen går på högvarv för att bibehålla kroppstemperaturen i den extrema kylan. Tillsammans med 6-8h hård klättring varje dag där man hela tiden flämtar efter luft.

Kroppsvikten rasar vilket jag inte hade råd med som väldigt smal redan innan.
Utmattad tvingades jag avbryta och ta mig ned igen.
Lärdomen blir att man behöver äta upp sig före och ha ordentlig marginal för att kunna arbeta hårt på den extrema höjden och i den kylan.

Av 11 medlemmar blev vi bara 3 kvar till slut.
4 tvingades evakuera med helikopter av hälsoskäl.
HACE - High Altitude Cerebral Eudema var allvarligast. Blake och Peter drabbades båda i Camp2 på 6400 m höjd.

En utmaning för helikopter att nå så högt. <se video>

Så sent som för drygt 10 år sedan var gränsen för helikopter ca 6000 höjdmeter.
Helikopterpiloten ville först göra en long line rescue, men vi lyckades ordna en provisorisk helipad.



*============================================

Längre berättelse:
Resan började och slutade i Kathmandu .
När vi kom dit den 4e april var det samma myllrande, kaotiska plats som alltid.
När vi reste hem en nästan öde stad i lockdown med utegångsförbud förutom 2h varje dag.

Efter några dagar där hade alla medlemmar samlats och vi hade provianterat och kompletterat vår utrustning.
Vi flög så till Lukla som är en minst sagt spännande flygplats.
Hillary and Tensing Airport är så nära Everest det går att flyga på ca 2700m höjd.
Rullbanan börjar vid ett brant stup och slutar med en bergvägg.
Piloten har bara ett försök på sig att landa, utan någon möjlighet till "go around".

Därifrån började vandringen uppåt och fram mot berget.
Det tog oss 10 dagar med långsam stigning och acklimatisering fram till Everest basecamp (EBC). Vi sov i tält redan från början vilket var behagligt på de relativt låga höjderna mellan 3000 och 4000 möh.


Lukla - Namche Bazaar - Pangboche - Tengboche -- Lobuche - Gorak shep.
Landskapet förändras långsamt från frodiga dalgångar längs med floden som vi korsar över en mängd hängbroar. Möten med karavaner av jakar som forslar utrustning upp till baslägret.
Nästan ödsligt jämfört med ett normalt år, då mängder av trekkers vandrar samma led för att få uppleva Everest basläger.
I år bara klättringsexpeditioner med sina medlemmar, bärare och sherpas.
Snart försvinner all grönska och kvar blir en karg marsliknande sten och bergsöken.
Den sista dagens vandring går vi på en snötäckt glaciär och nu faller temperaturen rejält.
Efter tio dagar är vi så framme i baslägret (EBC) på 5350 möh.
Vi installerar oss i våra tält och förbereder oss på att stanna här en dryg vecka innan den första klättringen uppför berget ska börja.


Baslägret är för det mesta snötäckt och temperaturskilnaden mellan dag och natt extrem.
Under dagtid uppåt +20 grader C och det blir olidligt varmt i tältet.
Men så fort solen försvinner så faller temperaturen på en halvtimme till -20 C.


Sover med dundräkten på i sovsäcken.
Syrebristen gör att vilopulsen redan här ligger på långt över 100 mot normala knappt 60 slag per minut.


Varje ansträngning framkallar häftig avhämtning.
Efter en tung acklimatiseringsklättring uppför berget Pumori till ca 5900 möh bestämmer sig två medlemmar för att avbryta expeditionen och återvända till Kathmandu med helikopter.
En tredje medlem börjar få svåra problem att andas och läkaren i baslägret konstaterar vatten i lungorna och HAPE (High Altitude Pulmonary Eudema).
Räddningshelikopter tillkallas och flyger snabbt ner Paul till lägre höjd.
Efter några dagars vård i Kathmandu får han resa hem till USA med stränga instruktioner att under längre tid undvika hög höjd.


Att sova i tält på glaciären är speciellt i början.
Det hörs hela tiden ljud innifrån den. Smällar och knarrande när isen rör sig.
Lägret ligger i en ravin omgiven av berg: Everest, Pumori och Nuptse.
Varje natt väcks vi av "Serac falls", delar av glaciären på bergssluttningarna som lossnar och drar med sig snölaviner längre ner.
I början kastar vi oss ur tälten för att se om vi är hotade. Senare lär vi oss att de inte når fram till baslägret.


Det snöar i baslägret och högre upp på berget vilket gör att leden upp genom isfallet, Khumbu icefall, måste inspekteras av de s.k icefall doctors varje dag och ledas om eller friläggas.

Så efter en dryg vecka öppnas ett fönster med bra väder och en stjärnklar natt väcks vi, tar på utrustningen: selar, hjälmar, stegjärn, isyxor etc och börjar klättra uppåt genom isfallet.
I år är leden svårare än normalt med bredare glaciärsprickor (crevasser) som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras ner i och upp igen på andra sidan. Det tar oss snabbaste nästan 8h mot normala mindre än 6. För våra långsammaste tar det hela natten och hela nästa dag att ta sig upp till camp1.


Isfallet är en hinderbana med väldiga isväggar och glaciärsprickor. Leden går oavbrutet uppåt i sicksack.
Vi säkrar oss i fasta rep som dragits av isdoktorerna men måste efter ca var 20e meter koppla ur oss och koppla i nästa sektion av leden.
Efter 7 och en halv timmes klättring nära målet är jag utmattad och råkar ut för en olycka. Jag står på en smal brygga mellan två väldiga glaciärsprickor och ska koppla in mig i nästa sektion då jag faller ner i den ena crevassen. Jag räddas av att jag inte hunnit koppla loss mig från repet. Blir hängande en bit ner i sprickan och får fram min isyxa för att försöka Klättra upp själv men får snart hjälp av två sherpas som kastar ner ett rep som jag fäster i selen så att de kan hjälpa mig upp.
Känner mig skärrad efteråt. Kunde gått mycket värre. Slingorna som vi säkrar med är tunna och vi använder enkla snabb-karbiner eftersom skruvkarbiner snabbt fryser igen i den stränga kylan.
Tänker på Göran Kropp vars karbin inte hade stängts ordentligt när han råkade ut för sin tragiska olycka.

Camp1 öppnar upp sig och vi stapplar äntligen in i tälten som våra sherpas har förberett.

Klättringen mellan camp1 till camp2 går genom Western CWM som är en relativt flack del av berget.

Men i år så tvingas vi passera ett antal breda ”crevasser” som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras nerför och upp igen på andra sidan.

Vi har två dagars ”rest day” i camp2 eftersom luften börjar bli så tunn, lufttrycket minskar och därmed syrehalten.

Varje ansträngning gör här att man flämtar häftigt.

På morgonen vaknar vi av upprörda röster.

Vi delar tält och rösten kommer från Jake och Blakes tält.

Jake har upptäckt att Blake pratar osammanhängande.

Flera enkla frågor, som var vi är, vilket år och var han bor kan han inte att svara på.

Don misstänker direkt HACE (High Altitude Cerebral Eudema) och ringer efter räddningshelikopter.

Vi sätter in syrgas och bevakar tillståndet medan vi väntar på räddningshelikoptern.

Det är molnigt och helikoptern tvingas vänta i baslägret på en lucka i molnen.

På den här höjden är alla moln under oss.

De vill helst göra en long line rescue, d v s fälla ner en lina med en sele medan helikoptern hovrar över camp2.

Vi intygar att vi har frigjort en heli-pad som går att landa på.

För drygt 20 år sedan på 1990-talet hade räddningshelikoptrar inte kunnat hämta på den här höjden (6400m). Då var gränsen för räddning vid camp1 på 6100m.

Blake hämtas upp och flygs direkt till Kathmandu där han får stanna på sjukhus innan han få återvända hem.

Vi har ingen möjlighet att kommunicera hem men på hemsidan för expeditionen meddelar man för andra gången att en medlem har evakuerats till ett sjukhus i Kathmandu.

Det är inte roligt för de som följer oss hemifrån och det ska inte heller bli sista gången.


Nästa etapp är tung klättring i tunn luft.

Camp2 till camp3 innebär isklättring uppför Lohtse face.

I år är Lhotse face en ren isvägg med ca 60 graders lutning.

Varje steg känns så tungt att man helst vill ge upp.

Ett steg upp, stanna och hänga i repet, och flämta efter andan...

Väl uppe i Camp3 sover vi natten på 7200 möh.bara


Vaknar och inser att mina krafter är helt slut.

Att ta mig ner igen från den här höjden blir en kraftansträngning.

Nere igen i baslägret vill vi alla bara ta oss ner på lägre höjd.

Jag, Jake, Peter och Eric går tillsammans ner till Lobuche på ca 4900 möh.

Vi stannar 4 dagar och vilar och äter så mycket vi orkar.

Pizza till lunch och middag och däremellan choklad – snickers.

Men jag märker att jag inte kan återhämta min normalvikt.

När jag efter 4 dagar går tillbaka upp till baslägret är jag fortfarande så mycket svagare att jag förstår att jag inte kommer att klara att klättra vidare uppför berget.

Tvingas inse att jag måste avbryta expeditionen.

Känslan är så tung – jag var den starkaste på vägen upp och fram till klättringen uppför isfallet.

Att inte ha sett till att ha byggt upp kroppens depåer inför en sån här exppedition är oförslåtligt…

Nu efter en dryg vecka hemma när två av mina expeditionsmedlemmar nått toppen av Everest börjar jag såklart planera för nästa försök att besegra berget.

Vilket äventyr! Och vilken entré till KS Explorers Club! Välkommen

I min bok är detta ett 100 procent lyckat äventyr:
1. Du tog dig hem igen.
2. Du lärde dig saker som gör att du kan ta dig längre om du väljer att göra ett nytt försök.

 

[papabear]

Verkligen tack för läsningen @slideruler Jag har varken erfarenheten eller kroppen för att bestiga Everest just nu men jag blir riktigt taggad bara av att läsa det du skriver och se dina bilder. Där kan man snacka minnen för livet ☺️ Stort lycka till med nästa försök!

 

[Leben]

Wow @slideruler

 

[Jibe]

Tack för att du delar med dig @slideruler, fin läsning och fina bilder. Galet äventyr, skönt att du kom hem välbehållen. Berget kommer alltid att finnas där.

 

[slideruler]

Några korta videosnuttar som jag lagt upp.

Heli rescue of Blake from camp2 at 6350 meters - the highest possible for heli rescue...

crevasse fall (me being rescued by two sherpas)

avalanche nuptse

Lukla tekeoff

yaks crossing a suspension bridge

in the Khumbu icefall

 

[Staafen]

Några korta videosnuttar som jag lagt upp.

Heli rescue of Blake from camp2 at 6350 meters - the highest possible for heli rescue...

crevasse fall (me being rescued by two sherpas)

avalanche nuptse

Lukla tekeoff

yaks crossing a suspension bridge

in the Khumbu icefall

Det blir till att koppla upp till TV:n när jag kommer hem från gymmet. 😃

 

[NickL]

Grymt äventyr @slideruler, fantastiskt bra jobbat! Verkligen mäktigt att läsa om!
Man har sån respekt för dessa death zone berg alltså.

 

[NiklasF]

När jag tömde brevlådan idag fann jag ett kuvert adresserat till Klocksnack Explorers Club. Jag blev lika förvånad som nyfiken och skyndade mig för att öppna kuvertet.

Det visade sig vara ett skriftligt intyg på att vårt vapen är granskat och godkänt av Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik. Inte så illa, om jag får säga det själv!

 

[Zorin]

När jag tömde brevlådan idag fann jag ett kuvert adresserat till Klocksnack Explorers Club. Jag blev lika förvånad som nyfiken och skyndade mig för att öppna kuvertet.

Det visade sig vara ett skriftligt intyg på att vårt vapen är granskat och godkänt av Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik. Inte så illa, om jag får säga det själv!

Snyggt jobbat!
Deras egna vapen var ju för övrigt i en klass för sig (som sig bör kanske)

 

[Norrland]

Reseberättelse.


Hemma igen efter nästan 7 veckors expedition i Nepal.
Jag skriver en längre reseberättelse för intresserade.
För andra kommer här en kort sammanfattning.


Ett fantastiskt 7 veckors äventyr med mängder av oförutsedda omständigheter.
Det blev ingen toppbestigning men jag nådde Everest camp3 på ca 7200 möh Beläget på en uthackad hylla högt upp på Lhotse face branta blå isvägg.


Jag hade inte räknat med att förlora så mycket kroppsvikt och därmed energi och styrka.
Syrebristen tvingar fram en vilopuls på nästan 120 mot min normala under 60 slag per minut.

Kroppen går på högvarv för att bibehålla kroppstemperaturen i den extrema kylan. Tillsammans med 6-8h hård klättring varje dag där man hela tiden flämtar efter luft.

Kroppsvikten rasar vilket jag inte hade råd med som väldigt smal redan innan.
Utmattad tvingades jag avbryta och ta mig ned igen.
Lärdomen blir att man behöver äta upp sig före och ha ordentlig marginal för att kunna arbeta hårt på den extrema höjden och i den kylan.

Av 11 medlemmar blev vi bara 3 kvar till slut.
4 tvingades evakuera med helikopter av hälsoskäl.
HACE - High Altitude Cerebral Eudema var allvarligast. Blake och Peter drabbades båda i Camp2 på 6400 m höjd.

En utmaning för helikopter att nå så högt. <se video>

Så sent som för drygt 10 år sedan var gränsen för helikopter ca 6000 höjdmeter.
Helikopterpiloten ville först göra en long line rescue, men vi lyckades ordna en provisorisk helipad.



*============================================

Längre berättelse:
Resan började och slutade i Kathmandu .
När vi kom dit den 4e april var det samma myllrande, kaotiska plats som alltid.
När vi reste hem en nästan öde stad i lockdown med utegångsförbud förutom 2h varje dag.

Efter några dagar där hade alla medlemmar samlats och vi hade provianterat och kompletterat vår utrustning.
Vi flög så till Lukla som är en minst sagt spännande flygplats.
Hillary and Tensing Airport är så nära Everest det går att flyga på ca 2700m höjd.
Rullbanan börjar vid ett brant stup och slutar med en bergvägg.
Piloten har bara ett försök på sig att landa, utan någon möjlighet till "go around".

Därifrån började vandringen uppåt och fram mot berget.
Det tog oss 10 dagar med långsam stigning och acklimatisering fram till Everest basecamp (EBC). Vi sov i tält redan från början vilket var behagligt på de relativt låga höjderna mellan 3000 och 4000 möh.


Lukla - Namche Bazaar - Pangboche - Tengboche -- Lobuche - Gorak shep.
Landskapet förändras långsamt från frodiga dalgångar längs med floden som vi korsar över en mängd hängbroar. Möten med karavaner av jakar som forslar utrustning upp till baslägret.
Nästan ödsligt jämfört med ett normalt år, då mängder av trekkers vandrar samma led för att få uppleva Everest basläger.
I år bara klättringsexpeditioner med sina medlemmar, bärare och sherpas.
Snart försvinner all grönska och kvar blir en karg marsliknande sten och bergsöken.
Den sista dagens vandring går vi på en snötäckt glaciär och nu faller temperaturen rejält.
Efter tio dagar är vi så framme i baslägret (EBC) på 5350 möh.
Vi installerar oss i våra tält och förbereder oss på att stanna här en dryg vecka innan den första klättringen uppför berget ska börja.


Baslägret är för det mesta snötäckt och temperaturskilnaden mellan dag och natt extrem.
Under dagtid uppåt +20 grader C och det blir olidligt varmt i tältet.
Men så fort solen försvinner så faller temperaturen på en halvtimme till -20 C.


Sover med dundräkten på i sovsäcken.
Syrebristen gör att vilopulsen redan här ligger på långt över 100 mot normala knappt 60 slag per minut.


Varje ansträngning framkallar häftig avhämtning.
Efter en tung acklimatiseringsklättring uppför berget Pumori till ca 5900 möh bestämmer sig två medlemmar för att avbryta expeditionen och återvända till Kathmandu med helikopter.
En tredje medlem börjar få svåra problem att andas och läkaren i baslägret konstaterar vatten i lungorna och HAPE (High Altitude Pulmonary Eudema).
Räddningshelikopter tillkallas och flyger snabbt ner Paul till lägre höjd.
Efter några dagars vård i Kathmandu får han resa hem till USA med stränga instruktioner att under längre tid undvika hög höjd.


Att sova i tält på glaciären är speciellt i början.
Det hörs hela tiden ljud innifrån den. Smällar och knarrande när isen rör sig.
Lägret ligger i en ravin omgiven av berg: Everest, Pumori och Nuptse.
Varje natt väcks vi av "Serac falls", delar av glaciären på bergssluttningarna som lossnar och drar med sig snölaviner längre ner.
I början kastar vi oss ur tälten för att se om vi är hotade. Senare lär vi oss att de inte når fram till baslägret.


Det snöar i baslägret och högre upp på berget vilket gör att leden upp genom isfallet, Khumbu icefall, måste inspekteras av de s.k icefall doctors varje dag och ledas om eller friläggas.

Så efter en dryg vecka öppnas ett fönster med bra väder och en stjärnklar natt väcks vi, tar på utrustningen: selar, hjälmar, stegjärn, isyxor etc och börjar klättra uppåt genom isfallet.
I år är leden svårare än normalt med bredare glaciärsprickor (crevasser) som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras ner i och upp igen på andra sidan. Det tar oss snabbaste nästan 8h mot normala mindre än 6. För våra långsammaste tar det hela natten och hela nästa dag att ta sig upp till camp1.


Isfallet är en hinderbana med väldiga isväggar och glaciärsprickor. Leden går oavbrutet uppåt i sicksack.
Vi säkrar oss i fasta rep som dragits av isdoktorerna men måste efter ca var 20e meter koppla ur oss och koppla i nästa sektion av leden.
Efter 7 och en halv timmes klättring nära målet är jag utmattad och råkar ut för en olycka. Jag står på en smal brygga mellan två väldiga glaciärsprickor och ska koppla in mig i nästa sektion då jag faller ner i den ena crevassen. Jag räddas av att jag inte hunnit koppla loss mig från repet. Blir hängande en bit ner i sprickan och får fram min isyxa för att försöka Klättra upp själv men får snart hjälp av två sherpas som kastar ner ett rep som jag fäster i selen så att de kan hjälpa mig upp.
Känner mig skärrad efteråt. Kunde gått mycket värre. Slingorna som vi säkrar med är tunna och vi använder enkla snabb-karbiner eftersom skruvkarbiner snabbt fryser igen i den stränga kylan.
Tänker på Göran Kropp vars karbin inte hade stängts ordentligt när han råkade ut för sin tragiska olycka.

Camp1 öppnar upp sig och vi stapplar äntligen in i tälten som våra sherpas har förberett.

Klättringen mellan camp1 till camp2 går genom Western CWM som är en relativt flack del av berget.

Men i år så tvingas vi passera ett antal breda ”crevasser” som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras nerför och upp igen på andra sidan.

Vi har två dagars ”rest day” i camp2 eftersom luften börjar bli så tunn, lufttrycket minskar och därmed syrehalten.

Varje ansträngning gör här att man flämtar häftigt.

På morgonen vaknar vi av upprörda röster.

Vi delar tält och rösten kommer från Jake och Blakes tält.

Jake har upptäckt att Blake pratar osammanhängande.

Flera enkla frågor, som var vi är, vilket år och var han bor kan han inte att svara på.

Don misstänker direkt HACE (High Altitude Cerebral Eudema) och ringer efter räddningshelikopter.

Vi sätter in syrgas och bevakar tillståndet medan vi väntar på räddningshelikoptern.

Det är molnigt och helikoptern tvingas vänta i baslägret på en lucka i molnen.

På den här höjden är alla moln under oss.

De vill helst göra en long line rescue, d v s fälla ner en lina med en sele medan helikoptern hovrar över camp2.

Vi intygar att vi har frigjort en heli-pad som går att landa på.

För drygt 20 år sedan på 1990-talet hade räddningshelikoptrar inte kunnat hämta på den här höjden (6400m). Då var gränsen för räddning vid camp1 på 6100m.

Blake hämtas upp och flygs direkt till Kathmandu där han får stanna på sjukhus innan han få återvända hem.

Vi har ingen möjlighet att kommunicera hem men på hemsidan för expeditionen meddelar man för andra gången att en medlem har evakuerats till ett sjukhus i Kathmandu.

Det är inte roligt för de som följer oss hemifrån och det ska inte heller bli sista gången.


Nästa etapp är tung klättring i tunn luft.

Camp2 till camp3 innebär isklättring uppför Lohtse face.

I år är Lhotse face en ren isvägg med ca 60 graders lutning.

Varje steg känns så tungt att man helst vill ge upp.

Ett steg upp, stanna och hänga i repet, och flämta efter andan...

Väl uppe i Camp3 sover vi natten på 7200 möh.bara


Vaknar och inser att mina krafter är helt slut.

Att ta mig ner igen från den här höjden blir en kraftansträngning.

Nere igen i baslägret vill vi alla bara ta oss ner på lägre höjd.

Jag, Jake, Peter och Eric går tillsammans ner till Lobuche på ca 4900 möh.

Vi stannar 4 dagar och vilar och äter så mycket vi orkar.

Pizza till lunch och middag och däremellan choklad – snickers.

Men jag märker att jag inte kan återhämta min normalvikt.

När jag efter 4 dagar går tillbaka upp till baslägret är jag fortfarande så mycket svagare att jag förstår att jag inte kommer att klara att klättra vidare uppför berget.

Tvingas inse att jag måste avbryta expeditionen.

Känslan är så tung – jag var den starkaste på vägen upp och fram till klättringen uppför isfallet.

Att inte ha sett till att ha byggt upp kroppens depåer inför en sån här exppedition är oförslåtligt…

Nu efter en dryg vecka hemma när två av mina expeditionsmedlemmar nått toppen av Everest börjar jag såklart planera för nästa försök att besegra berget.

Imponerande 👊 vilken upplevelse och utmaning!

 

[Berns]

När jag tömde brevlådan idag fann jag ett kuvert adresserat till Klocksnack Explorers Club. Jag blev lika förvånad som nyfiken och skyndade mig för att öppna kuvertet.

Det visade sig vara ett skriftligt intyg på att vårt vapen är granskat och godkänt av Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik. Inte så illa, om jag får säga det själv!

Jag tycker det här är så otroligt häftigt. Vi är en klubb med eget heraldiskt vapen. Vi är liksom adeln bland alla klubbar.
Du gör ett grymt jobb @NiklasF

 

[kungmikael]

Häftigt! Bra jobbat @NiklasF, vi är många som uppskattar ditt engagemang!

 

[Bagarebergstrom]

Detta blir ju mer glass och ballong med rosa flufffluff jämfört med många andras äventyr men har inte ägt någon av klockmodellerna vid tidigare vandringar. Passar på nu och hoppas med tiden kunna fylla på tråden med lite vassare rapporter

Björnö naturreservat, Stockholm
19-20 juni 2021
Temp ~28 gr.

Målet med vandringen var att koppla bort jobbet som till vardags snor mycket energi samt att umgås med vänner.

Resan började på SL-pendeln mot Årstaberg där vi tog bil sista biten mot Björnö. En tant fick en böter för att ha köpt fel biljett och försvarsmakten gjorde reklam för Backpacking med LK100. Skönt med AC!

Väl på plats drog vi på oss ryggsäckarna och traskade upp mot öns högsta punkt för att ta en kaffe.

Efter en vandring runt ön med badpaus så slog vi upp tältet på en strand, riktning mot nordväst för att kunna klippa solnedgången.

Middagen bestod av Stockholmare (en korv att rekommendera) över öppen eld. Tunnbröd, pulvermos och rikliga mängder räksallad. Riktigt fint att kunna lyxa till det på en 24 h.-tur.

Väcktes på morgonen av 15 får som härjade runt tältet. Helt vindstilla och dåligt med ventilation i tältet, lika bra att gå upp.



Pannkakor på trangia och morgondopp, helt OK!

Vandring till östsidan där jag sitter i skrivande stund. En fridykare eller rysk spion fastnade på bild.

Måluppfyllelse: Noll stress vilket var skönt efter en jobbig arbetsvecka. Trevlig men kort vandring, barnvänliga stigar och platser att tälta på för den som får lust att besöka med familjen.

 

[NiklasF]

Vilken härlig vandring @Bagarebergstrom, och välkommen som medlem #22 i Klocksnack Explorers Club! Björnö naturreservat låter som något man bör besöka. Pluspoäng för Poseidonmärket på flaskan

EDIT:
Bra att du fick en bild på den eventuella spionen. Det är bara att skicka till VB Marinen

Områdesansvar:
Hela riket

Telefon:
08-788 95 50

E-post:
[email protected]

 

[Bagarebergstrom]

Vilken härlig vandring @Bagarebergstrom, och välkommen som medlem #22 i Klocksnack Explorers Club! Björnö naturreservat låter som något man bör besöka. Pluspoäng för Poseidonmärket på flaskan

Tack @NiklasF kul grupp att få vara med i. Verkligen schysst ställe om man har för avsikt att bada. En hel del som fridyker här, ser ut att finnas en led att följa i vattnet.

 

[NiklasF]

Tack @NiklasF kul grupp att få vara med i. Verkligen schysst ställe om man har för avsikt att bada. En hel del som fridyker här, ser ut att finnas en led att följa i vattnet.

Kul! Du är hemskt välkommen!
Jag har redan börjat kolla på datum för ett besök till Björnö.

 

[Berns]

Jag och @NiklasF har diskuterat med CWC om att ta fram ett natoband med KS Explorers Club’s egna tryck på.

Det är den mörkgråa men med vårt tryck på.
Vi vill kolla intresset hos övriga att köpa band. De kommer kosta ca 150kr st plus frakt (29kr).
Om vi får ihop tillräckligt många som är intresserade så lägger vi beställningen och tar hem banden.
Rösta med emojis

”Like” = kan tänka mig att köpa ett
”Love” = köper gärna två till tre stycken
”Haha” = köper gärna tre till fem stycken
”Wow” = köper gärna fem till tio stycken
”Sad” = Nej vill inte köpa, har inget behov
”Angry” = Nej vill inte köpa, för dyrt

 

[NiklasF]

Värt att nämna är att alla, medlem eller, kommer kunna köpa band 👍

 

[McNulty]

Jag och @NiklasF har diskuterat med CWC om att ta fram ett natoband med KS Explorers Club’s egna tryck på.

Det är den mörkgråa men med vårt tryck på.
Vi vill kolla intresset hos övriga att köpa band. De kommer kosta ca 150kr st plus frakt (29kr).
Om vi får ihop tillräckligt många som är intresserade så lägger vi beställningen och tar hem banden.
Rösta med emojis

”Like” = kan tänka mig att köpa ett
”Love” = köper gärna två till tre stycken
”Haha” = köper gärna tre till fem stycken
”Wow” = köper gärna fem till tio stycken
”Sad” = Nej vill inte köpa, har inget behov
”Angry” = Nej vill inte köpa, för dyrt

Grymt initiativ grabbar! Kommer passa bra på min CWC 😎

 

[NiklasF]

Grymt initiativ grabbar! Kommer passa bra på min CWC 😎

CWC kommer också att släppa deras watch strap loop med svenska flaggan på om någon månad. Den kombon 👌