Reseberättelse.
Hemma igen efter nästan 7 veckors expedition i Nepal.
Jag skriver en längre reseberättelse för intresserade.
För andra kommer här en kort sammanfattning.
Ett fantastiskt 7 veckors äventyr med mängder av oförutsedda omständigheter.
Det blev ingen toppbestigning men jag nådde Everest camp3 på ca 7200 möh Beläget på en uthackad hylla högt upp på Lhotse face branta blå isvägg.
Jag hade inte räknat med att förlora så mycket kroppsvikt och därmed energi och styrka.
Syrebristen tvingar fram en vilopuls på nästan 120 mot min normala under 60 slag per minut.
Kroppen går på högvarv för att bibehålla kroppstemperaturen i den extrema kylan. Tillsammans med 6-8h hård klättring varje dag där man hela tiden flämtar efter luft.
Kroppsvikten rasar vilket jag inte hade råd med som väldigt smal redan innan.
Utmattad tvingades jag avbryta och ta mig ned igen.
Lärdomen blir att man behöver äta upp sig före och ha ordentlig marginal för att kunna arbeta hårt på den extrema höjden och i den kylan.
Av 11 medlemmar blev vi bara 3 kvar till slut.
4 tvingades evakuera med helikopter av hälsoskäl.
HACE - High Altitude Cerebral Eudema var allvarligast. Blake och Peter drabbades båda i Camp2 på 6400 m höjd.
En utmaning för helikopter att nå så högt. <se video>
Så sent som för drygt 10 år sedan var gränsen för helikopter ca 6000 höjdmeter.
Helikopterpiloten ville först göra en long line rescue, men vi lyckades ordna en provisorisk helipad.
*============================================
Längre berättelse:
Resan började och slutade i Kathmandu .
När vi kom dit den 4e april var det samma myllrande, kaotiska plats som alltid.
När vi reste hem en nästan öde stad i lockdown med utegångsförbud förutom 2h varje dag.
Efter några dagar där hade alla medlemmar samlats och vi hade provianterat och kompletterat vår utrustning.
Vi flög så till Lukla som är en minst sagt spännande flygplats.
Hillary and Tensing Airport är så nära Everest det går att flyga på ca 2700m höjd.
Rullbanan börjar vid ett brant stup och slutar med en bergvägg.
Piloten har bara ett försök på sig att landa, utan någon möjlighet till "go around".
Därifrån började vandringen uppåt och fram mot berget.
Det tog oss 10 dagar med långsam stigning och acklimatisering fram till Everest basecamp (EBC). Vi sov i tält redan från början vilket var behagligt på de relativt låga höjderna mellan 3000 och 4000 möh.
Lukla - Namche Bazaar - Pangboche - Tengboche -- Lobuche - Gorak shep.
Landskapet förändras långsamt från frodiga dalgångar längs med floden som vi korsar över en mängd hängbroar. Möten med karavaner av jakar som forslar utrustning upp till baslägret.
Nästan ödsligt jämfört med ett normalt år, då mängder av trekkers vandrar samma led för att få uppleva Everest basläger.
I år bara klättringsexpeditioner med sina medlemmar, bärare och sherpas.
Snart försvinner all grönska och kvar blir en karg marsliknande sten och bergsöken.
Den sista dagens vandring går vi på en snötäckt glaciär och nu faller temperaturen rejält.
Efter tio dagar är vi så framme i baslägret (EBC) på 5350 möh.
Vi installerar oss i våra tält och förbereder oss på att stanna här en dryg vecka innan den första klättringen uppför berget ska börja.
Baslägret är för det mesta snötäckt och temperaturskilnaden mellan dag och natt extrem.
Under dagtid uppåt +20 grader C och det blir olidligt varmt i tältet.
Men så fort solen försvinner så faller temperaturen på en halvtimme till -20 C.
Sover med dundräkten på i sovsäcken.
Syrebristen gör att vilopulsen redan här ligger på långt över 100 mot normala knappt 60 slag per minut.
Varje ansträngning framkallar häftig avhämtning.
Efter en tung acklimatiseringsklättring uppför berget Pumori till ca 5900 möh bestämmer sig två medlemmar för att avbryta expeditionen och återvända till Kathmandu med helikopter.
En tredje medlem börjar få svåra problem att andas och läkaren i baslägret konstaterar vatten i lungorna och HAPE (High Altitude Pulmonary Eudema).
Räddningshelikopter tillkallas och flyger snabbt ner Paul till lägre höjd.
Efter några dagars vård i Kathmandu får han resa hem till USA med stränga instruktioner att under längre tid undvika hög höjd.
Att sova i tält på glaciären är speciellt i början.
Det hörs hela tiden ljud innifrån den. Smällar och knarrande när isen rör sig.
Lägret ligger i en ravin omgiven av berg: Everest, Pumori och Nuptse.
Varje natt väcks vi av "Serac falls", delar av glaciären på bergssluttningarna som lossnar och drar med sig snölaviner längre ner.
I början kastar vi oss ur tälten för att se om vi är hotade. Senare lär vi oss att de inte når fram till baslägret.
Det snöar i baslägret och högre upp på berget vilket gör att leden upp genom isfallet, Khumbu icefall, måste inspekteras av de s.k icefall doctors varje dag och ledas om eller friläggas.
Så efter en dryg vecka öppnas ett fönster med bra väder och en stjärnklar natt väcks vi, tar på utrustningen: selar, hjälmar, stegjärn, isyxor etc och börjar klättra uppåt genom isfallet.
I år är leden svårare än normalt med bredare glaciärsprickor (crevasser) som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras ner i och upp igen på andra sidan. Det tar oss snabbaste nästan 8h mot normala mindre än 6. För våra långsammaste tar det hela natten och hela nästa dag att ta sig upp till camp1.
Isfallet är en hinderbana med väldiga isväggar och glaciärsprickor. Leden går oavbrutet uppåt i sicksack.
Vi säkrar oss i fasta rep som dragits av isdoktorerna men måste efter ca var 20e meter koppla ur oss och koppla i nästa sektion av leden.
Efter 7 och en halv timmes klättring nära målet är jag utmattad och råkar ut för en olycka. Jag står på en smal brygga mellan två väldiga glaciärsprickor och ska koppla in mig i nästa sektion då jag faller ner i den ena crevassen. Jag räddas av att jag inte hunnit koppla loss mig från repet. Blir hängande en bit ner i sprickan och får fram min isyxa för att försöka Klättra upp själv men får snart hjälp av två sherpas som kastar ner ett rep som jag fäster i selen så att de kan hjälpa mig upp.
Känner mig skärrad efteråt. Kunde gått mycket värre. Slingorna som vi säkrar med är tunna och vi använder enkla snabb-karbiner eftersom skruvkarbiner snabbt fryser igen i den stränga kylan.
Tänker på Göran Kropp vars karbin inte hade stängts ordentligt när han råkade ut för sin tragiska olycka.
Camp1 öppnar upp sig och vi stapplar äntligen in i tälten som våra sherpas har förberett.
Klättringen mellan camp1 till camp2 går genom Western CWM som är en relativt flack del av berget.
Men i år så tvingas vi passera ett antal breda ”crevasser” som inte kan överbryggas med stegar utan måste klättras nerför och upp igen på andra sidan.
Vi har två dagars ”rest day” i camp2 eftersom luften börjar bli så tunn, lufttrycket minskar och därmed syrehalten.
Varje ansträngning gör här att man flämtar häftigt.
På morgonen vaknar vi av upprörda röster.
Vi delar tält och rösten kommer från Jake och Blakes tält.
Jake har upptäckt att Blake pratar osammanhängande.
Flera enkla frågor, som var vi är, vilket år och var han bor kan han inte att svara på.
Don misstänker direkt HACE (High Altitude Cerebral Eudema) och ringer efter räddningshelikopter.
Vi sätter in syrgas och bevakar tillståndet medan vi väntar på räddningshelikoptern.
Det är molnigt och helikoptern tvingas vänta i baslägret på en lucka i molnen.
På den här höjden är alla moln under oss.
De vill helst göra en long line rescue, d v s fälla ner en lina med en sele medan helikoptern hovrar över camp2.
Vi intygar att vi har frigjort en heli-pad som går att landa på.
För drygt 20 år sedan på 1990-talet hade räddningshelikoptrar inte kunnat hämta på den här höjden (6400m). Då var gränsen för räddning vid camp1 på 6100m.
Blake hämtas upp och flygs direkt till Kathmandu där han får stanna på sjukhus innan han få återvända hem.
Vi har ingen möjlighet att kommunicera hem men på hemsidan för expeditionen meddelar man för andra gången att en medlem har evakuerats till ett sjukhus i Kathmandu.
Det är inte roligt för de som följer oss hemifrån och det ska inte heller bli sista gången.
Nästa etapp är tung klättring i tunn luft.
Camp2 till camp3 innebär isklättring uppför Lohtse face.
I år är Lhotse face en ren isvägg med ca 60 graders lutning.
Varje steg känns så tungt att man helst vill ge upp.
Ett steg upp, stanna och hänga i repet, och flämta efter andan...
Väl uppe i Camp3 sover vi natten på 7200 möh.bara
Vaknar och inser att mina krafter är helt slut.
Att ta mig ner igen från den här höjden blir en kraftansträngning.
Nere igen i baslägret vill vi alla bara ta oss ner på lägre höjd.
Jag, Jake, Peter och Eric går tillsammans ner till Lobuche på ca 4900 möh.
Vi stannar 4 dagar och vilar och äter så mycket vi orkar.
Pizza till lunch och middag och däremellan choklad – snickers.
Men jag märker att jag inte kan återhämta min normalvikt.
När jag efter 4 dagar går tillbaka upp till baslägret är jag fortfarande så mycket svagare att jag förstår att jag inte kommer att klara att klättra vidare uppför berget.
Tvingas inse att jag måste avbryta expeditionen.
Känslan är så tung – jag var den starkaste på vägen upp och fram till klättringen uppför isfallet.
Att inte ha sett till att ha byggt upp kroppens depåer inför en sån här exppedition är oförslåtligt…
Nu efter en dryg vecka hemma när två av mina expeditionsmedlemmar nått toppen av Everest börjar jag såklart planera för nästa försök att besegra berget.
- sådant beröm gör ju att man bara blir mer taggad att hitta på en höststrapats också och återkomma med fler rapporter!
