Hej!
Jag har aldrig intresserat mig det bittersta för klockor. Men nu är jag här!
Och fortfarande är klockan för mig främst verktyg, inte accessoar.
Kanske för att jag genom hela livet alltid haft allt från golvur till fina armbandsur så nära inpå mig.
Farsan, nu bortgången, sålde Junghans och Genfa väggur till Stjärnurmakarna ända från tidigt -50 fram till 70-talet.
Sedan gick han över till armbandsur och sålde Alpina men främst det mindre kända märket Mildia.
(en av dessa otaliga mer anonyma no-thrills märkena med ETA-verk från Schweiz som fortfarande fanns på den tiden).
1980 for jag till Schweiz på ett år för att lära mig franska, på deltid satt jag och monterade klockarmband i La Chaux-des-Fonds.
Minns att begreppen om dåvarande skandinavisk marknad var rätt dimmiga på fabriken.
De hade svårt att förstå att svensken då ville ha rejäla klockor, inte såna där tunna eleganta smyckeur
som Italienarna älskade att snofsa med…
Detta var alltså långt innan nyentusiasmen för ”timepieces” och dagens välkända kategoriseringar som dressur, dykare, chrono etc.
Allt sånt fanns såklart men det var bara olika klockor helt enkelt. Inte samma ”nördande” som det är idag.
Jag äger EN klocka, en Tissot PRC 100 T-sport.
Har dängt med den i både det ena och andra under varje dag i 20 år nu.
Funkar perfekt, så den får sägas ha varit prisvärd.
Kanske kanske att jag köper en till.
Lurar på en Junghans Max Bill handuppdragen som komplement.
Sen räcker det
/ Lasse