Fram tom ca 50-talet använde man (liksom större delen av klockvärlden) radiumbaserad lysmassa. Därefter verkar man, vad jag har kunnat förstå, inte ha tagit vägen via tritium utan till former av "självlysande färg" utan användning av radioaktiva ämnen, vilket ju är väldigt bra.
Det är lätt att klaga på lyskraften idag, men det beror nog mer på att klockorna är typ 50 år gamla än att man hade dålig teknik när det begav sig. Jag tycker man kan tänka som så att om det är väldigt dålig fart på lumet så kan man se det som att tavla och visare är i mer originalskick än om det lyser så att det knakar i plexit. Om du har lysmassa som över huvud taget går att "ladda upp" med ljus kan du vara tämligen säker på att färgen inte är radiumbaserad.
Min klocka på handleden idag, Amphibian typ 350 från uppskattat andra halvan av 60-talet, verkar ha kvar original-lume på både tavla och visare. Det går att skrämma igång lumet med exempelvis en UV-lampa, men det är inte många sekunder det håller...
... De är ju inte min sak att påpeka, men det vanligaste kanske annars är att man visar upp bilder i den omvända ordningen, typ "titta så pyttelite rost det blev kvar när jag var klar med min behandling av boetten, som var jätterostig när jag började"...
