Ett djur är i allra högsta grad en familjemedlem
Vet inte hur många människor jag bett dra åt helvete när de vräkt ur sig ” det var ju ändå bara en katt”.
Min Selma gick bort för 1,5 år sen och henne tänker jag på varenda dag.
-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
Tråden för katter, raser och utställning!
- Trådstartare Husse
- Start datum
Vet inte hur många människor jag bett dra åt helvete när de vräkt ur sig ” det var ju ändå bara en katt”.
Min Selma gick bort för 1,5 år sen och henne tänker jag på varenda dag.
Hundägare brukar få mer förståelse för sin sorg, det är min uppfattning. Katters status är såpass låg, har ju varit det historiskt, så allmänheten tycks betrakta katter som opersonliga varelser man inte riktigt kan eller behöver fästa sig vid...eller nåt åt det hållet. Tyvärr.
Minns inte om du skrivit varför Selma togs bort, men jag har för mig att det var ett ganska snabbt beslut?
Den biten är också väldigt svår att hantera - att behöva ta ett snabbt beslut och inte riktigt hinna med att ta farväl.
Men, att ta det rätta beslutet är en sista kärlekshandling som man ger sitt husdjur som lider. Försöker intala mig det än idag.
Även om vi gärna ville ha kvar vår katt i några dagar till (med hjälp av smärtstillande).
Palliativ vård tycks inte förekomma lika mycket här jämfört med t ex i USA.
Selma led av lunginflammation och hjärtfel, vilket är vanligt hos Maine coon, samt så var njurarna i dåligt skick och det var ett väldigt snabbt beslut.
Veterinären ansåg inte att det var någon idé att försöka komma tillrätta med problemen eftersom han trodde att det i slutändan inte skulle gå vägen.
Både jag och min fru har väl alltid ansett oss som hundmänniskor, då vi båda är uppvuxna med hund och oftast har haft minst två under alla dom år vi levt ihop. Detta ändrades dock när vår äldsta som skaffade katt. Efter ett tag fick han så dåligt samvete då har var borta så mycket att katten "tillfälligt" hamnade hos oss. Indra älskade våra hundar så tillfälligt blev permanent:
En katt är ju ingen katt så vi skaffade en kompis i form av Ebbe:
Tyvärr gick Indra bort något år senare (hjärtat bara stannade) så med hänvisning till att en katt är ingen katt skaffade vi Tella. Hon hade gått i avel och haft ett par kullar men råkade ut för livmoderinflamation, kastrerades och hamande hos oss vid ca 3 års ålder.
Då hon nu är en bit över 16 år tror jag knappast att det blir någon mera katt i närtid, men vi har i alla fall insett att man kan vara både hund- och kattmänniska. Att sen både hundarna och katterna är fullvärdiga familjemedlemmar är en självklarhet.
Ja, jag känner igen hälsoproblemen som MC drabbas oftare av än andra.
Jag tror att veterinären tog rätt beslut. En del säger ju att veterinärer ibland vill ta bort ett djur fastän det kanske inte behövs, men jag tror ändå att de ser hela prognosbilden framför sig som ägarna kanske inte alltid gör.
Men det är skitsvårt.
Lite tråkiga nyheter idag tyvärr, i en av dom trevligaste trådarna på KS. Ebbe, med en månad kvar till 17 år, har idag lämnat jordelivet efter en kort tids sjukdom. Troligen en kombination av njursvikt och en lättare hjärnblödning. Med tanke på hur dåligt han verkade må dom sista dagarna var beslutet enkelt. Han var knappt ett år när han kom hem till oss och har alltså varit min trogna killkompis i familjen under 16 kärnfriska år, tills nu. Hoppas att du får det bra på andra sidan och vi saknar dig redan!
Det här är den sista bilden jag tog på honom för en annan tråd i fredags och det lär tyvärr inte bli flera, så i fortsättningen får ni nöja er med Tella.
Fy fan! Beklagar eran förlust av lilla Ebbe, har ju fått äran att träffa han flertalet gånger och han var verkligen en GO katt
Både jag och min fru har väl alltid ansett oss som hundmänniskor, då vi båda är uppvuxna med hund och oftast har haft minst två under alla dom år vi levt ihop. Detta ändrades dock när vår äldsta som skaffade katt. Efter ett tag fick han så dåligt samvete då har var borta så mycket att katten "tillfälligt" hamnade hos oss. Indra älskade våra hundar så tillfälligt blev permanent:
En katt är ju ingen katt så vi skaffade en kompis i form av Ebbe:
Tyvärr gick Indra bort något år senare (hjärtat bara stannade) så med hänvisning till att en katt är ingen katt skaffade vi Tella. Hon hade gått i avel och haft ett par kullar men råkade ut för livmoderinflamation, kastrerades och hamande hos oss vid ca 3 års ålder.
Då hon nu är en bit över 16 år tror jag knappast att det blir någon mera katt i närtid, men vi har i alla fall insett att man kan vara både hund- och kattmänniska. Att sen både hundarna och katterna är fullvärdiga familjemedlemmar är en självklarhet.
Extra roligt att Indra tyckte om hundarna!
Jag var definitivt en hundmänniska innan jag träffade min fru. Hon propsade att vi skulle ha katt. Jag tyckte katter var läskiga då jag haft ett barndomstrauma med en katt involverad. Hade väl ungefär samma inställning till katter som de flesta hade.
Men ja, rest is history. Jag är mer kattmänniska än hundmänniska idag.
Vi förlorade vår gammelkatt i midsomras, jag tyckte det var svårt att skaffa katt igen.
Men nya lilla katten är verkligen en solstråle, även man samtidigt tänker mycket på gammelkatten som lever kvar i minnet
Vi förlorade vår gammelkatt i midsomras, jag tyckte det var svårt att skaffa katt igen.
Men nya lilla katten är verkligen en solstråle, även man samtidigt tänker mycket på gammelkatten som lever kvar i minnet
Ja, jag minns förlusten du skrev om...
Sant. Det jag menade var att folk i allmänhet (alltså inte kattägare) inte lägger något värde i att äga en katt utan de tycker att de är utbytbara.
Vi har givetvis funderat på att adoptera en / två katter, men katthemmen brukar ställa rätt höga krav - Det ska vara barnfritt, man måste ha snälla befintliga katter osv.
Katter som kommer från katthem bär ju ofta med sig traumatiska upplevelser och jag förstår att de vill ha en lugn och optimal miljö för dem.
Wilson gick inte bra ihop med våra två katter så där finns det heller inga garantier att en ny katt kommer att komma bra överens med dem. Vi vill helst ha en bondkatt men vill heller inte stödja back yard breeding osv. Men en dag kommer vi nog utöka vår kattfamilj! Kattungar är alltid lättare för befintliga katter att acceptera, så det lutar åt ungkatt(er). Men tiden får utvisa.
Imorgon hämtar vi askan efter Wilson. Ska ta en liten mängd aska från urnan och ordna en liten minnesplats hemma tänkte vi. Resten ska vi sprida ut där hans förra matte är.
Tassen rakt på smörmackan. Sen slickar skurken.
Sitter och låtsas som ingenting men sen kommer kobra-anfallet.
FlipSwede
Guld
Det var ledsamt att höra. Dina inlägg har varit väldigt uppskattade av mig och gett mig många leenden.Lite tråkiga nyheter idag tyvärr, i en av dom trevligaste trådarna på KS. Ebbe, med en månad kvar till 17 år, har idag lämnat jordelivet efter en kort tids sjukdom. Troligen en kombination av njursvikt och en lättare hjärnblödning. Med tanke på hur dåligt han verkade må dom sista dagarna var beslutet enkelt. Han var knappt ett år när han kom hem till oss och har alltså varit min trogna killkompis i familjen under 16 kärnfriska år, tills nu. Hoppas att du får det bra på andra sidan och vi saknar dig redan!
Det här är den sista bilden jag tog på honom för en annan tråd i fredags och det lär tyvärr inte bli flera, så i fortsättningen får ni nöja er med Tella.
Nu har Angel och Babycat ytterligare en svensk kompis att lata sig med I solen vid Regnbågsbrons slut där de väntar på oss.
Jag är inte redo för en ny heltidsKatt ännu,men matar två som med jämna mellanrum dyker upp I min skog....så vi får väl se.
Wilson
Min svarta katt som åt lite mer gröt som barn hälsar. Här med köksbord för skalaLiten häxkatt.
Hörlurar för jämförelse, en riktig minikatt.
En liten Panther ju!Min svarta katt som åt lite mer gröt som barn hälsar. Här med köksbord för skala
Svarta katter är underskattade!
Har hört att svarta katter ratas för att de är svåra att fånga på bild.
Har hört att svarta katter ratas för att de är svåra att fånga på bild.
Idag har vi varit hos tandläkaren och tagit bort 2 tänder pga tandlossning och en pga forl på 11årige Baloo. Och slutnotan 10 000 kr. Ufffa! Men nu ska han inte ha ont, det var viktigast….
Usch, Forl är en sån lömsk och hemsk tandsjukdom.
Gör tydligen så ont på katterna att de reagerar på beröring även under narkos.
Men utåt kan de visa noll symtom.
Tydligen drabbas minst 1/3 av alla katter.
Men 10tkr låter galet dyrt. Är det Anicura ni går till? Låter som deras priser iaf. Jag tror vi betalar i snitt 6-7 tkr varje gång vår ene katt drabbas och då drar de ut flera tänder. Själva tandutdragningen kostar inte så mycket ser jag på specifikationen utan det är allt omkring, narkos, röntgen osv.
Agria började med tilläggsförsäkring för forl för några år sedan, (tyvärr för sent för vår ene katt som fick forl innan tillägget kom), men om du/ni har flera katter som varit forl-fria kan det ju vara värt att ha denna försäkring.
Ja, mycket svårt för husse att förstå. Det jag reagerade på var att det fjäskades mer och mer om att få mjuka maten som enbart serveras som godis, en tesked på morgonen och en på kvällen…
Och tur att man jobbar så mycket hemma nu för tiden, det hjälper mycket till för att ha koll på pälsklingarna….
Senast hos veterinären vägde hon 7 kg. Frågade om hon var 'tjock', men veterinären sa att hon bara är stor för en honkatt. Panter-statusen är kanske tveksam, men grannens hund är rädd för henne. Så här är hon drottningen i djungeln
Hur katten skulle se ut på bild var inte i tankarna när vi skaffade henne, men alla ser olika på saken.Svarta katter är underskattade!
Har hört att svarta katter ratas för att de är svåra att fånga på bild.
Här är en dagsfärsk bild som kanske kan övertala eventuella tvivlare!
Vänligen,
Martin
