Det jag tycker är intressant i kabeldiskussioner är att "motståndarna" bombarderar med vetenskapliga argument om varför man måste ha fel när man hör skillnad.
Vetenskapen är ointressant för mig, låter det bättre så är det bättre.
Ett exempel, med lite hifianknytning, är när CD-formatet kom. Det sk. perfekta ljudet. Det lät skit jämfört med analogt, men fick ändå så mycket följare, eftersom det var digitalt, och därför perfekt från press och hela vägen ut till högtalarna.
Vem skulle vilja sitta med en första generationens CD-spelare idag?
En intressant observation som jag har gjort genom åren är att många av "dom som hör skillnad", beskriver skillnaderna i "musikaliska" termer, eller i upplevelsen (ex. roligare att lyssna på), medan "hard core" hifi-entusiaster ofta beskriver ljudet (ljudbild, svärta, kontroll).
Personligen tycker jag att ljudbeskrivningar är helt irrelevanta, jag vill veta om A är mer engagerande/roligare att lyssna på än B, man kan inte gå fel då.
Bra inlägg!
Jag lyssnar på musik för att njuta, ryckas med och bli emotionellt påverkad.
Det många skulle sammanfatta med musikalitet.
Andra vill meka och bygga hifi, och andra vill mäta.
Vissa njuter av designen, vissa att det är antingen billigt, andra av att det ör dyrt.
En del samlar på prylar, andra bara på musik.
En del utövar musik, andra lyssnar bara live.
Många utövar en kombination dessa.
Låt oss ha respekt för allas ”böjelser”
Ja kablar är olika bra, ofta är de dyrare sämre.
Vilket även gäller hifiprylar.
Ökad komplexitet och överdesignade prylar är sällan bra.
Det bra kostar dock oftast en slant, men man behöver lyssna på mycket prylar innan manhittar sin prererens.
Jag är beroende av livekänsla, dynamik och ös.
Detaljer, ljudbild och exakthet…ingen prio.
Live är min måttstock och där är ovanstående inget man tänker på!
Däremot…Är Stones på spelhumör och är det partystämning? Hoppar o dansar alla?
Vill ingen gå hem?
PS
Väljer bil efter stereons kvaliteter. Ni fattar ju hur illa sjukdomen är ;-)