Dirty Loops har tydligen blivit signade av Quincy Jones. Tar de upp det i dokumentären?
-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
laketwig's numera sporadiska skivtips ...
- Trådstartare laketwig
- Start datum
Jag vet inte vilka de är, men dokumentären är klart klart sevärd, om man är intresserad av musik och dess yttersta mening och en massa annan sedelärande klokskap. Jag var tvungen att titta på den 3 ggr för att inte missa något.
Jag ska kolla in den mao, Dirty Loops är bandet jag tipsade om lite högre upp i tråden. De har pluggat musik tillsamans på Stockholms Kungliga Musikhögskola, bas, trummis, ljudtekniker samt deras sångare är bland det tightaste jag någonsin sett. Man får MJ off the wall/tidig Jamiroquai/Brand New Heavies vibes.
Men nu har du fått tipset om den separata musik-tråden, så fortsätt diskussionen där
2021-02-23
Min första tjänsteresa till USA gick till Raleigh, North Carolina, för att under en vecka i början på 1998 utbilda vår US-personal. Jag blev dock kvar under helgen då jag övertalades att i början på veckan efter hälsa på hos en kund i Kanada som jag hade varit inblandad med tidigare. Gick givetvis i affärer under helgen och blev pålurad den här skivan (och ett par till) av vår platschef. Nu är det min tur att försöka lura på er den ...
Counting Crows - August and Everything After (1993/2007)
Adam Duritz (sång, låtskrivare) och David Bryson (gitarr) bildade bandet i San Francisco 1991. Efter att har provat sig fram med några olika andra musiker stabiliserade sig sättningen och man spelade in demos av en bunt låtar som senare skulle hamna på deras debutplatta. Skivbolagen anade jättepotential så till slut var det nio (!) bolag som bjöd över varandra för att få ge dom ett skivkontrakt. Internt på skivbolagen gick dom under namnet "Accounting Crows". Till slut blev det Geffen som vann och debutplattan, tillika dagens skivtips, släpptes 1993. Med topplacerade singlar som Mr. Jones, Round Here, Omaha och Rain King har albumet sålt platina i ett antal länder, dessutom sju gånger om i USA. Jag har efteråt uppgraderat min tidiga version med den remastrade från 2007. Den innehåller även några demos men framför allt en extra CD med en konsert inspelad i Paris 1994, där merparten av låtarna från studioskivan finns med. Givetvis är det den versionen jag länkar till på Spotify.
Man har gett ut många skivor efter den här, både studio och live, men ingen kommer i närheten av debutplattan. Visst, det finns bra låtar på alla men dom är betydligt ojämnare. Svår musik att sätta en etikett på men en blandning av alternativ- och rotrock, med influenser från t ex The Band och Van Morrison, är väl inte helt fel.
Spotify shortcut powered by @Träff :
Min första tjänsteresa till USA gick till Raleigh, North Carolina, för att under en vecka i början på 1998 utbilda vår US-personal. Jag blev dock kvar under helgen då jag övertalades att i början på veckan efter hälsa på hos en kund i Kanada som jag hade varit inblandad med tidigare. Gick givetvis i affärer under helgen och blev pålurad den här skivan (och ett par till) av vår platschef. Nu är det min tur att försöka lura på er den ...
Counting Crows - August and Everything After (1993/2007)
Adam Duritz (sång, låtskrivare) och David Bryson (gitarr) bildade bandet i San Francisco 1991. Efter att har provat sig fram med några olika andra musiker stabiliserade sig sättningen och man spelade in demos av en bunt låtar som senare skulle hamna på deras debutplatta. Skivbolagen anade jättepotential så till slut var det nio (!) bolag som bjöd över varandra för att få ge dom ett skivkontrakt. Internt på skivbolagen gick dom under namnet "Accounting Crows". Till slut blev det Geffen som vann och debutplattan, tillika dagens skivtips, släpptes 1993. Med topplacerade singlar som Mr. Jones, Round Here, Omaha och Rain King har albumet sålt platina i ett antal länder, dessutom sju gånger om i USA. Jag har efteråt uppgraderat min tidiga version med den remastrade från 2007. Den innehåller även några demos men framför allt en extra CD med en konsert inspelad i Paris 1994, där merparten av låtarna från studioskivan finns med. Givetvis är det den versionen jag länkar till på Spotify.
Man har gett ut många skivor efter den här, både studio och live, men ingen kommer i närheten av debutplattan. Visst, det finns bra låtar på alla men dom är betydligt ojämnare. Svår musik att sätta en etikett på men en blandning av alternativ- och rotrock, med influenser från t ex The Band och Van Morrison, är väl inte helt fel.
Spotify shortcut powered by @Träff :
Senast ändrad:
2021-02-23
Min första tjänsteresa till USA gick till Raleigh, North Carolina, för att under en vecka i början på 1998 utbilda vår US-personal. Jag blev dock kvar under helgen då jag övertalades att i början på veckan efter hälsa på hos en kund i Kanada som jag hade varit inblandad med tidigare. Gick givetvis i affärer under helgen och blev pålurad den här skivan (och ett par till) av vår platschef. Nu är det min tur att försöka lura på er den ...
Counting Crows - August and Everything After (1993/2007)
Adam Duritz (sång, låtskrivare) och David Bryson (gitarr) bildade bandet i San Francisco 1991. Efter att har provat sig fram med några olika andra musiker stabiliserade sig sättningen och man spelade in demos av en bunt låtar som senare skulle hamna på deras debutplatta. Skivbolagen anade jättepotential så till slut var det nio (!) bolag som bjöd över varandra för att få ge dom ett skivkontrakt. Internt på skivbolagen gick dom under namnet "Accounting Crows". Till slut blev det Geffen som vann och debutplattan, tillika dagens skivtips, släpptes 1993. Med topplacerade singlar som Mr. Jones, Round Here, Omaha och Rain King har albumet sålt platina i ett antal länder, dessutom sju gånger om i USA. Jag har efteråt uppgraderat min tidiga version med den remastrade från 2007. Den innehåller även några demos men framför allt en extra CD med en konsert inspelad i Paris 1994, där merparten av låtarna från studioskivan finns med. Givetvis är det den versionen jag länkar till på Spotify.
Man har gett ut många skivor efter den här, både studio och live, men ingen kommer i närheten av debutplattan. Visst, det finns bra låtar på alla men dom är betydligt ojämnare. Svår musik att sätta en etikett på men en blandning av alternativ- och rotrock, med influenser från t ex The Band och Van Morrison, är väl inte helt fel.
Spotify shortcut powered by @Träff :
Trevlig tråd det här, alltid något nytt att lyssna på innan lunch på tisdagar.
Hade nog bara hört Mr Jones tidigare men skivan var riktigt bra, gillade de akustiska bonuslåtarna men live-skivor har aldrig varit min grej.
2021-03-02
Fortsätter på förra veckans tema med en till skiva som jag blev pålurad av platschefen i Raleigh den där helgen i början på 1998:
Hootie & the Blowfish - Cracked Rear View (1994)
Bandet bildades 1986 i South Carolina men jämfört med förra veckans Counting Crows gick det trögt att säkra ett skivkontrakt. Det dröjde ända till 1993 och två egenfinansierade EP'n innan man lyckades. Året efter kom debutskivan, dvs dagens skivtips. Med tanke på att den till dags datum har sålts i över 21 miljoner exemplar och genererade fyra topplacerade singlar kan man ju fundera på hur fel dom andra skivbolagen bedömde den då grungedominerade US-marknaden.
Man har gett ut fem studioalbum till men precis som med Counting Crows kommer inget i närheten av debuten.
Spotify shortcut powered by @Träff :
Fortsätter på förra veckans tema med en till skiva som jag blev pålurad av platschefen i Raleigh den där helgen i början på 1998:
Hootie & the Blowfish - Cracked Rear View (1994)
Bandet bildades 1986 i South Carolina men jämfört med förra veckans Counting Crows gick det trögt att säkra ett skivkontrakt. Det dröjde ända till 1993 och två egenfinansierade EP'n innan man lyckades. Året efter kom debutskivan, dvs dagens skivtips. Med tanke på att den till dags datum har sålts i över 21 miljoner exemplar och genererade fyra topplacerade singlar kan man ju fundera på hur fel dom andra skivbolagen bedömde den då grungedominerade US-marknaden.
Man har gett ut fem studioalbum till men precis som med Counting Crows kommer inget i närheten av debuten.
Spotify shortcut powered by @Träff :
Den där har legat på min topp 10 sen den kom ut. Mycket bra platta!2021-02-23
Min första tjänsteresa till USA gick till Raleigh, North Carolina, för att under en vecka i början på 1998 utbilda vår US-personal. Jag blev dock kvar under helgen då jag övertalades att i början på veckan efter hälsa på hos en kund i Kanada som jag hade varit inblandad med tidigare. Gick givetvis i affärer under helgen och blev pålurad den här skivan (och ett par till) av vår platschef. Nu är det min tur att försöka lura på er den ...
Counting Crows - August and Everything After (1993/2007)
Adam Duritz (sång, låtskrivare) och David Bryson (gitarr) bildade bandet i San Francisco 1991. Efter att har provat sig fram med några olika andra musiker stabiliserade sig sättningen och man spelade in demos av en bunt låtar som senare skulle hamna på deras debutplatta. Skivbolagen anade jättepotential så till slut var det nio (!) bolag som bjöd över varandra för att få ge dom ett skivkontrakt. Internt på skivbolagen gick dom under namnet "Accounting Crows". Till slut blev det Geffen som vann och debutplattan, tillika dagens skivtips, släpptes 1993. Med topplacerade singlar som Mr. Jones, Round Here, Omaha och Rain King har albumet sålt platina i ett antal länder, dessutom sju gånger om i USA. Jag har efteråt uppgraderat min tidiga version med den remastrade från 2007. Den innehåller även några demos men framför allt en extra CD med en konsert inspelad i Paris 1994, där merparten av låtarna från studioskivan finns med. Givetvis är det den versionen jag länkar till på Spotify.
Man har gett ut många skivor efter den här, både studio och live, men ingen kommer i närheten av debutplattan. Visst, det finns bra låtar på alla men dom är betydligt ojämnare. Svår musik att sätta en etikett på men en blandning av alternativ- och rotrock, med influenser från t ex The Band och Van Morrison, är väl inte helt fel.
Spotify shortcut powered by @Träff :
2021-03-09
Dags för lite brittisk 70-talsblues av det tuffare slaget:
Chicken Shack - Imagination Lady (1972)
Bandet bildades redan 1965 med Stan Webb (gitarr, sång) som frontfigur. Man för väl en ganska tynande tillvaro nu men under åren har 40 olika mer eller mindre kända medlemmar passerat med Stan Webb som den enda konstanten. Efter att under ett par år ha spelat på klubbar i Hamburg lyckades man 1967 få ett skivkontrakt och debuten släpptes tidigt året efter. Den fick en del framgångar, mycket tack vare Christine Perfect (keyboard, sång), som snart därefter satsade på en solokarriär och senare gick med i Fleetwood Mac, då gift under namnet Christine McVie.
Redan innan dagens tips landade i skivaffärerna fyra år senare hade ett antal medlemmar kommit och gått. Året innan försvann t ex hela bandet bakom Stan Webb till Savoy Brown, där i sin tur hela bandet bakom Kim Simmonds hade lämnat för att bilda Foghat*). In kommer nu John Glascock (bas, senare i Jethro Tull) och Paul Hancox (trummor). Tillsammans fick man till en riktigt bra och tung bluesskiva, där Webbs gitarrspel och röst verkligen glänser. Merparten av spåren låter som om det vore inspelat live i studio. Ska man klaga på något så kunde man ha skippat det tidstypiska trum- och bassolot i spår 6. Jag må ha varit trummis själv i över 30 år, men trumsolon på skivor är skittråkigt ...
*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-2#post-1993210
Spotify shortcut powered by @Träff :
Dags för lite brittisk 70-talsblues av det tuffare slaget:
Chicken Shack - Imagination Lady (1972)
Bandet bildades redan 1965 med Stan Webb (gitarr, sång) som frontfigur. Man för väl en ganska tynande tillvaro nu men under åren har 40 olika mer eller mindre kända medlemmar passerat med Stan Webb som den enda konstanten. Efter att under ett par år ha spelat på klubbar i Hamburg lyckades man 1967 få ett skivkontrakt och debuten släpptes tidigt året efter. Den fick en del framgångar, mycket tack vare Christine Perfect (keyboard, sång), som snart därefter satsade på en solokarriär och senare gick med i Fleetwood Mac, då gift under namnet Christine McVie.
Redan innan dagens tips landade i skivaffärerna fyra år senare hade ett antal medlemmar kommit och gått. Året innan försvann t ex hela bandet bakom Stan Webb till Savoy Brown, där i sin tur hela bandet bakom Kim Simmonds hade lämnat för att bilda Foghat*). In kommer nu John Glascock (bas, senare i Jethro Tull) och Paul Hancox (trummor). Tillsammans fick man till en riktigt bra och tung bluesskiva, där Webbs gitarrspel och röst verkligen glänser. Merparten av spåren låter som om det vore inspelat live i studio. Ska man klaga på något så kunde man ha skippat det tidstypiska trum- och bassolot i spår 6. Jag må ha varit trummis själv i över 30 år, men trumsolon på skivor är skittråkigt ...
*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-2#post-1993210
Spotify shortcut powered by @Träff :
2021-03-16
Jag ska ärligt erkänna att att jag inte är någon stor fantast av Bob Dylan som artist, men det hindrar givetvis inte att jag har en rejäl bunt av hans skivor. Har lite svårt för hans röst*) och arrangemangen av musiken, som blir mer som en bakgrund till dom ofta poetiska texterna. Däremot har han helt klart skrivit ett stort antal mycket bra låtar som andra artister har gjort i bättre versioner än originalen. Ta Jimi Hendrix version av All Along the Watchtower t ex eller Willie Niles hyllningsskiva som jag tipsade om för ett par år sedan**). Hittade en till hyllningsskiva bland hyllorna som också tillför en hel del till originalen, men på ett annat sätt:
Bryan Ferry - Dylanesque (2007)
Bryan Ferry har haft en lång och mycket framgångsrik karriär, dels som frontperson i glamrockbandet Roxy Music, dels som soloartist. Redan på första soloskivan, These Foolish Things (1973), gjorde han en utmärkt cover på Dylans A Hard Rain's a-Gonna Fall. Det skulle dock dröja 34 år till innan han tog steget fullt ut med ett helt album. Jämfört med Willy Niles rockigare versioner av låtarna är den här skivan lite mera tillbakalutad, på Bryan Ferrys typiska lätt dekadenta sätt. I båda fallen blir resultatet riktigt bra och låtarna passar båda två perfekt, trots att dom är väldigt olika som artister. Det säger en del om styrkan i Dylans låtskatt, som han ju själv kan framföra live i väldigt olika versioner ...
*) "... with a voice like sand and glue" (Song for Bob Dylan - David Bowie)
**) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-2#post-1913630
Spotify shortcut powered by @Träff :
Hade ingen Spotifylänk till tipset om Willy Nile så den kommer här om ni vill jämföra ...
Jag ska ärligt erkänna att att jag inte är någon stor fantast av Bob Dylan som artist, men det hindrar givetvis inte att jag har en rejäl bunt av hans skivor. Har lite svårt för hans röst*) och arrangemangen av musiken, som blir mer som en bakgrund till dom ofta poetiska texterna. Däremot har han helt klart skrivit ett stort antal mycket bra låtar som andra artister har gjort i bättre versioner än originalen. Ta Jimi Hendrix version av All Along the Watchtower t ex eller Willie Niles hyllningsskiva som jag tipsade om för ett par år sedan**). Hittade en till hyllningsskiva bland hyllorna som också tillför en hel del till originalen, men på ett annat sätt:
Bryan Ferry - Dylanesque (2007)
Bryan Ferry har haft en lång och mycket framgångsrik karriär, dels som frontperson i glamrockbandet Roxy Music, dels som soloartist. Redan på första soloskivan, These Foolish Things (1973), gjorde han en utmärkt cover på Dylans A Hard Rain's a-Gonna Fall. Det skulle dock dröja 34 år till innan han tog steget fullt ut med ett helt album. Jämfört med Willy Niles rockigare versioner av låtarna är den här skivan lite mera tillbakalutad, på Bryan Ferrys typiska lätt dekadenta sätt. I båda fallen blir resultatet riktigt bra och låtarna passar båda två perfekt, trots att dom är väldigt olika som artister. Det säger en del om styrkan i Dylans låtskatt, som han ju själv kan framföra live i väldigt olika versioner ...
*) "... with a voice like sand and glue" (Song for Bob Dylan - David Bowie)
**) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-2#post-1913630
Spotify shortcut powered by @Träff :
Hade ingen Spotifylänk till tipset om Willy Nile så den kommer här om ni vill jämföra ...
2021-03-23
Vad gör en engelsman i New York om det band man är med i helt plötsligt lägger av? Jo, man startar ett eget.
Foreigner - Foreigner (1977)
Fram till 1976 hann Mick Jones (gitarr, keyboards, sång) avverka ett antal band där det mest kända är Spooky Toth. När dom upplöstes 1974 började han spela med Leslie West (tidigare i Mountain) men det bandet lade av 1976. Leslie Wests manager uppmuntrade då honom att starta ett eget band. Sagt och gjort. Ett antal olika brittiska och amerikanska musiker provades med varierande resultat, men till slut saknades det bara en sångare. Mellan 40 och 50 olika kandidater testades men ingen passade in perfekt. Efter att ha hört en skiva med det avsomnade amerikanska bandet Black Sheep erbjöd han deras sångare, Lou Gramm, att komma och provsjunga. Alla bitar föll på plats och ett antal demos spelades in under namnet Trigger. Skivbolagen var rätt kallsinniga men till slut nappade Atlantic Records. Man fick dock problem direkt då det visade sig att namnet Trigger redan var upptaget av ett annat band. Då hälften av dom sex medlemmarna var amerikaner och den andra halvan britter kom Mick Jones upp med namnet Foreigner, då halva bandet alltid skulle vara utlänningar oavsett om dom spelade i USA eller England.
Deras första album (dagens skivtips) blev en stor framgång mycket tack vare singeln Feels Like the First Time, men hela skivan är klart bra. Dom efterföljande fyra skivorna sålde också mycket bra, framför allt i USA, men med undantag för 4 så är dom betydligt ojämnare än debuten. Den femte t ex, Agent Provocateur (1984), innehöll deras mest kända låt (I Want to Know What Love Is) men var för övrigt en rätt medioker historia. Efter ytterligare en ojämn skiva och oenighet med Mick Jones om bandets inriktning lämnade Lou Gramm bandet för en solokarriär*). Bandet finns fortfarande med Mick Jones som enda kvarvarande originalmedlem. Även om det finns en och annan bra låt på alla deras skivor så är det debuten och 4 som är den riktiga behållningen.
Spotify shortcut powered by @Träff :
*) Var i Boston under en vecka i maj 2015. Höll ett par föredrag och jobbade som "expert" på världskonferensen som mitt företag höll för sina kunder. Under galamiddagen sista kvällen var det som vanligt ett uppdåd av artister som underhöll oss; Shelby Lynne, Spandau Ballet och sist men inte minst, Lou Gramm tillsammans med husbandet RPJ Band:
Hittade till och med en video på nätet från tillfället, dock bara med RPJ Band. Notera samma gitarrist som i min bild på Lou Gramm ovan. Rick Parfitt Junior (sångaren) är son till sin nu avlidna namne från Status Quo.
Kan ni hitta mig i publiken ...?
Vad gör en engelsman i New York om det band man är med i helt plötsligt lägger av? Jo, man startar ett eget.
Foreigner - Foreigner (1977)
Fram till 1976 hann Mick Jones (gitarr, keyboards, sång) avverka ett antal band där det mest kända är Spooky Toth. När dom upplöstes 1974 började han spela med Leslie West (tidigare i Mountain) men det bandet lade av 1976. Leslie Wests manager uppmuntrade då honom att starta ett eget band. Sagt och gjort. Ett antal olika brittiska och amerikanska musiker provades med varierande resultat, men till slut saknades det bara en sångare. Mellan 40 och 50 olika kandidater testades men ingen passade in perfekt. Efter att ha hört en skiva med det avsomnade amerikanska bandet Black Sheep erbjöd han deras sångare, Lou Gramm, att komma och provsjunga. Alla bitar föll på plats och ett antal demos spelades in under namnet Trigger. Skivbolagen var rätt kallsinniga men till slut nappade Atlantic Records. Man fick dock problem direkt då det visade sig att namnet Trigger redan var upptaget av ett annat band. Då hälften av dom sex medlemmarna var amerikaner och den andra halvan britter kom Mick Jones upp med namnet Foreigner, då halva bandet alltid skulle vara utlänningar oavsett om dom spelade i USA eller England.
Deras första album (dagens skivtips) blev en stor framgång mycket tack vare singeln Feels Like the First Time, men hela skivan är klart bra. Dom efterföljande fyra skivorna sålde också mycket bra, framför allt i USA, men med undantag för 4 så är dom betydligt ojämnare än debuten. Den femte t ex, Agent Provocateur (1984), innehöll deras mest kända låt (I Want to Know What Love Is) men var för övrigt en rätt medioker historia. Efter ytterligare en ojämn skiva och oenighet med Mick Jones om bandets inriktning lämnade Lou Gramm bandet för en solokarriär*). Bandet finns fortfarande med Mick Jones som enda kvarvarande originalmedlem. Även om det finns en och annan bra låt på alla deras skivor så är det debuten och 4 som är den riktiga behållningen.
Spotify shortcut powered by @Träff :
*) Var i Boston under en vecka i maj 2015. Höll ett par föredrag och jobbade som "expert" på världskonferensen som mitt företag höll för sina kunder. Under galamiddagen sista kvällen var det som vanligt ett uppdåd av artister som underhöll oss; Shelby Lynne, Spandau Ballet och sist men inte minst, Lou Gramm tillsammans med husbandet RPJ Band:
Hittade till och med en video på nätet från tillfället, dock bara med RPJ Band. Notera samma gitarrist som i min bild på Lou Gramm ovan. Rick Parfitt Junior (sångaren) är son till sin nu avlidna namne från Status Quo.
Kan ni hitta mig i publiken ...?
Senast ändrad:
2021-03-30
Min fru gillar hårdrock och framför allt power metal, något jag brukar tröttna på rätt snabbt. Oftast duktiga musiker och fantastiska sångare, men många gånger är det lite som att bli överkörd av en ångvält. Föredrar lite mera nyanserad musik helt enkelt. Ibland måste man dock våga lämna sin comfort zone och slänga sig ut i det okända, t ex när man blir övertalad av sin fru att lyssna på en av hennes senaste anskaffningar ...
Bonfire - Fistful of Fire (2020)
Det här tyska bandet bildades redan 1972 av Hans Ziller (gitarr) i Ingolstadt (AUDI's hemstad), men då under namnet Cacumen. Ett album och många medlemmar senare bytte man 1986 på skivbolagets inrådan namn till Bonfire. Fast Forward 16 studioskivor, 7 liveskivor och oräkneliga medlemsbyten så är vi framme vid dagens skivtips. För att vara klassad som hårdrock måste jag säga att skivan är ovanligt melodisk och lättlyssnad. Som förväntat är det hög klass på gitarrspelet och sången, men även bra variation på låtarna. Ger faktiskt lite mersmak och det finns ju som sagt en rejäl bunt tidigare skivor att kolla upp, även för mig ...
Spotify shortcut powered by @Träff :
Min fru gillar hårdrock och framför allt power metal, något jag brukar tröttna på rätt snabbt. Oftast duktiga musiker och fantastiska sångare, men många gånger är det lite som att bli överkörd av en ångvält. Föredrar lite mera nyanserad musik helt enkelt. Ibland måste man dock våga lämna sin comfort zone och slänga sig ut i det okända, t ex när man blir övertalad av sin fru att lyssna på en av hennes senaste anskaffningar ...
Bonfire - Fistful of Fire (2020)
Det här tyska bandet bildades redan 1972 av Hans Ziller (gitarr) i Ingolstadt (AUDI's hemstad), men då under namnet Cacumen. Ett album och många medlemmar senare bytte man 1986 på skivbolagets inrådan namn till Bonfire. Fast Forward 16 studioskivor, 7 liveskivor och oräkneliga medlemsbyten så är vi framme vid dagens skivtips. För att vara klassad som hårdrock måste jag säga att skivan är ovanligt melodisk och lättlyssnad. Som förväntat är det hög klass på gitarrspelet och sången, men även bra variation på låtarna. Ger faktiskt lite mersmak och det finns ju som sagt en rejäl bunt tidigare skivor att kolla upp, även för mig ...
Spotify shortcut powered by @Träff :
2021-04-06
Gör det lite enkelt för mig idag (skyller på påskhelgen) med ett nysläpp från några som har varit med ett par gånger tidigare*).
Magnum - Dance of the Black Tattoo (2021)
Nysläpp är väl korrekt men materialet är inte nytt, förutom att det inte har funnits tillgängligt på CD tidigare. Man har sammanställt en bunt låtar som tidigare bara har funnits som extraspår på olika DVD'er, bara som nerladdning via deras fanclub och några outgivna radio edits. Merparten av spåren är bra liveversioner av låtarna, men även studiospåren är klart bra. En inte helt nödvändig skiva om man som jag har alla deras album, men det hindrar inte att den definitivt är värd att lyssna på om man gillar Magnum. Dessutom är det ju aldrig fel att ha en komplett samling ...
*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-5#post-2681886
Spotify shortcut powered by @Träff :
Gör det lite enkelt för mig idag (skyller på påskhelgen) med ett nysläpp från några som har varit med ett par gånger tidigare*).
Magnum - Dance of the Black Tattoo (2021)
Nysläpp är väl korrekt men materialet är inte nytt, förutom att det inte har funnits tillgängligt på CD tidigare. Man har sammanställt en bunt låtar som tidigare bara har funnits som extraspår på olika DVD'er, bara som nerladdning via deras fanclub och några outgivna radio edits. Merparten av spåren är bra liveversioner av låtarna, men även studiospåren är klart bra. En inte helt nödvändig skiva om man som jag har alla deras album, men det hindrar inte att den definitivt är värd att lyssna på om man gillar Magnum. Dessutom är det ju aldrig fel att ha en komplett samling ...
*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-5#post-2681886
Spotify shortcut powered by @Träff :
Senast ändrad:
2021-04-13
Idag blir det det senaste släppet från några som också har varit med tidigare*), nämligen ett av mina favoritband från Polen.
Millenium - The Sin (2020)
Dom sju dödssynderna tycks vara ett intressant tema som flera band har baserat ett album på, Magenta t ex med sin Seven från 2004. Bara så att ni vet, dom sju dödssynderna är:
Som vanligt har Ryszard Kramarski (keyboard) knåpat ihop en bunt riktigt bra och lättlyssnade låtar, där Piotr Plonkas gitarr också som vanligt får gott om utrymme att glänsa. Addera till en perfekt produktion och mix så har du helt klart en av deras bättre skivor, kanske den bästa ...
*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-4#post-2270654
Spotify shortcut powered by @Träff :
Idag blir det det senaste släppet från några som också har varit med tidigare*), nämligen ett av mina favoritband från Polen.
Millenium - The Sin (2020)
Dom sju dödssynderna tycks vara ett intressant tema som flera band har baserat ett album på, Magenta t ex med sin Seven från 2004. Bara så att ni vet, dom sju dödssynderna är:
- Högmod (Pride)
- Vällust (Lust)
- Vrede (Wrath)
- Frosseri (Gluttony)
- Lättja (Sloth)
- Girighet (Greed)
- Avund (Envy)
Som vanligt har Ryszard Kramarski (keyboard) knåpat ihop en bunt riktigt bra och lättlyssnade låtar, där Piotr Plonkas gitarr också som vanligt får gott om utrymme att glänsa. Addera till en perfekt produktion och mix så har du helt klart en av deras bättre skivor, kanske den bästa ...
*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-4#post-2270654
Spotify shortcut powered by @Träff :
2021-04-20
När det här gänget var med i ett tips första gången valde jag mellan tre olika album. Till slut bestämde jag mig*) men ett år senare tog jag en till av dom tre**). Snart har ytterligare två år gått och nu är det äntligen dags för den tredje och sista riktiga höjdaren som det här seglivade bandet har gett ut:
Nazareth - Hair of the Dog (1975)
Visst, dom efterföljande fyra albumen under 70-talet har väl en och annan bra låt men som helhet kommer dom inte i närheten av dagens tips. Sen kom 80-talet med sina syntar och trummaskiner. Få var dom rockband som kunde motstå frestelsen att hänga på vad som då var kommersiellt gångbart och Nazareth var inte ett av dom. Priset var att man tappade sin identitet och gav ut mediokra album, något man aldrig riktigt hämtade sig ifrån.
Min utgåva av albumet är en remastrad version från 2001. Den har ett antal bonusspår, bl a dunderhiten Love Hurts som tidigare bara fanns som en singel och på EP'n Hot Tracks. Resten av bonusen är mestadels B-sidor till singlar. Spotify's version är en utökad remaster från 2010, där en stor del av bonusspåren är utbytta mot liveversioner av samma låtar samt tre livespår till. Oavsett vilken version man lyssnar på så är det en höjdarskiva och en välbehövlig påminnelse om hur bra rocken var på 70-talet ...
*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-4#post-2483531
**) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-6#post-2901570
Fotnot: "Hair of the dog", eller "Hair of the dog that bit you" som det egentligen heter, är det engelska uttrycket för en "återställare", dvs något alkoholhaltigt man dricker dagen efter för att försöka minska effekten av en baksmälla ...
Spotify shortcut powered by @Träff :
När det här gänget var med i ett tips första gången valde jag mellan tre olika album. Till slut bestämde jag mig*) men ett år senare tog jag en till av dom tre**). Snart har ytterligare två år gått och nu är det äntligen dags för den tredje och sista riktiga höjdaren som det här seglivade bandet har gett ut:
Nazareth - Hair of the Dog (1975)
Visst, dom efterföljande fyra albumen under 70-talet har väl en och annan bra låt men som helhet kommer dom inte i närheten av dagens tips. Sen kom 80-talet med sina syntar och trummaskiner. Få var dom rockband som kunde motstå frestelsen att hänga på vad som då var kommersiellt gångbart och Nazareth var inte ett av dom. Priset var att man tappade sin identitet och gav ut mediokra album, något man aldrig riktigt hämtade sig ifrån.
Min utgåva av albumet är en remastrad version från 2001. Den har ett antal bonusspår, bl a dunderhiten Love Hurts som tidigare bara fanns som en singel och på EP'n Hot Tracks. Resten av bonusen är mestadels B-sidor till singlar. Spotify's version är en utökad remaster från 2010, där en stor del av bonusspåren är utbytta mot liveversioner av samma låtar samt tre livespår till. Oavsett vilken version man lyssnar på så är det en höjdarskiva och en välbehövlig påminnelse om hur bra rocken var på 70-talet ...
*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-4#post-2483531
**) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-6#post-2901570
Fotnot: "Hair of the dog", eller "Hair of the dog that bit you" som det egentligen heter, är det engelska uttrycket för en "återställare", dvs något alkoholhaltigt man dricker dagen efter för att försöka minska effekten av en baksmälla ...
Spotify shortcut powered by @Träff :
2021-04-27
Fortsätter på samma tema som förra veckan, dvs brittisk rejäl rock. Dom här gamla rävarna har också varit med tidigare men idag blir det ett nysläpp:
Thunder - All the Right Noices (2021)
Det har gått fyra år sedan det senaste albumet med nytt studiomaterial från det här gänget, så det var verkligen dags. Det nya albumet var dock värt att vänta på, för vad jag sa om förra skivan*) gäller den här också:
"Tillbaks i riktigt fin form med en bunt låtar som fastnar direkt. Danny Bowes röst är lika bra som alltid och detsamma gäller Luke Morleys gitarr. Klart fall av en "må bra-skiva", som passar perfekt i bilen på hög volym ..."
Det var dom bra nyheterna. Nu till dom dåliga. Spotify har bara standardutgåvan och inte min japanska 2-CD-utgåva. Ni går miste om fyra klart bra extraspår som definitivt hade platsat på skivan. Dessutom åtta live-i-studio-versioner av spår från standardutgåvan, som nästan är bättre än studioversionerna ...
*) https://klocksnack.se/threads/laket...spotifylista-i-inlägg-169.67791/#post-1752001
Spotify shortcut powered by @Träff :
Fortsätter på samma tema som förra veckan, dvs brittisk rejäl rock. Dom här gamla rävarna har också varit med tidigare men idag blir det ett nysläpp:
Thunder - All the Right Noices (2021)
Det har gått fyra år sedan det senaste albumet med nytt studiomaterial från det här gänget, så det var verkligen dags. Det nya albumet var dock värt att vänta på, för vad jag sa om förra skivan*) gäller den här också:
"Tillbaks i riktigt fin form med en bunt låtar som fastnar direkt. Danny Bowes röst är lika bra som alltid och detsamma gäller Luke Morleys gitarr. Klart fall av en "må bra-skiva", som passar perfekt i bilen på hög volym ..."
Det var dom bra nyheterna. Nu till dom dåliga. Spotify har bara standardutgåvan och inte min japanska 2-CD-utgåva. Ni går miste om fyra klart bra extraspår som definitivt hade platsat på skivan. Dessutom åtta live-i-studio-versioner av spår från standardutgåvan, som nästan är bättre än studioversionerna ...
*) https://klocksnack.se/threads/laket...spotifylista-i-inlägg-169.67791/#post-1752001
Spotify shortcut powered by @Träff :
2021-05-04
Vad gör man om man under förra året hade planerat en jubileumskonsert för att fira att det var 20 år sedan bandets genombrottskiva släpptes? Jo, man hyr en konsertlokal och spelar hela skivan men utan publik. Givetvis spelades hela konserten in och även filmades, så trots corona kan vi nu njuta av resutatet, både ljud- och bildmässigt:
RPWL - God Has Failed - Live & Personal (2021)
När jag hörde studioskivan första gången för många år sedan trodde jag inte mina öron. Hur kan man göra en skiva som påminner så mycket om Pink Floyd utan att plagiera? Lite mera melodiskt och putsat men mycket tydligt var inspirationen kom ifrån. När musiken dessutom är så fantastiskt bra står den stadigt på egna ben och är lätt en av mina 10 bästa skivor som jag tar med mig till en öde ö.
Jag har redan tipsat om studioskivan i uppsamlingsposten som ligger först i den här tråden, så hur står sig den här liven i jämförelse? Den är lite mera klinisk och avskalad än studioversionen, då det saknas en del ljudeffekter som bl a inleder och binder ihop spåren här och där. Det känns också konstigt att lyssna på en liveskiva utan något publikljud. Men med det sagt är den fortfarande en höjdare i kraft av dom fantastiska låtarna, det perfekta framförandet och en ljudkvalitet/mix som inte lämnar något att önska. Som bonus får vi dessutom covers på två Pink Floyd-låtar på slutet. Dom ska ha heder för att ha genomfört projektet trots att det inte gick att genomföra som tänkt från början, dvs med publik. Bara att dra upp volymen och njuta ...
Fotnot: Av ursprungliga RPWL är det bara WL kvar, nämligen Kalle Wallner (gitarr) och Yogi Lang (keyboard och sång).
Spotify shortcut powered by @Träff :
Då konserten som sagt också filmades får ni här även ett videosmakprov på en av höjdarlåtarna, kanske den bästa:
Vill ni jämföra med studioskivan, vilket jag rekommenderar, så finns den här:
Vad gör man om man under förra året hade planerat en jubileumskonsert för att fira att det var 20 år sedan bandets genombrottskiva släpptes? Jo, man hyr en konsertlokal och spelar hela skivan men utan publik. Givetvis spelades hela konserten in och även filmades, så trots corona kan vi nu njuta av resutatet, både ljud- och bildmässigt:
RPWL - God Has Failed - Live & Personal (2021)
När jag hörde studioskivan första gången för många år sedan trodde jag inte mina öron. Hur kan man göra en skiva som påminner så mycket om Pink Floyd utan att plagiera? Lite mera melodiskt och putsat men mycket tydligt var inspirationen kom ifrån. När musiken dessutom är så fantastiskt bra står den stadigt på egna ben och är lätt en av mina 10 bästa skivor som jag tar med mig till en öde ö.
Jag har redan tipsat om studioskivan i uppsamlingsposten som ligger först i den här tråden, så hur står sig den här liven i jämförelse? Den är lite mera klinisk och avskalad än studioversionen, då det saknas en del ljudeffekter som bl a inleder och binder ihop spåren här och där. Det känns också konstigt att lyssna på en liveskiva utan något publikljud. Men med det sagt är den fortfarande en höjdare i kraft av dom fantastiska låtarna, det perfekta framförandet och en ljudkvalitet/mix som inte lämnar något att önska. Som bonus får vi dessutom covers på två Pink Floyd-låtar på slutet. Dom ska ha heder för att ha genomfört projektet trots att det inte gick att genomföra som tänkt från början, dvs med publik. Bara att dra upp volymen och njuta ...
Fotnot: Av ursprungliga RPWL är det bara WL kvar, nämligen Kalle Wallner (gitarr) och Yogi Lang (keyboard och sång).
Spotify shortcut powered by @Träff :
Då konserten som sagt också filmades får ni här även ett videosmakprov på en av höjdarlåtarna, kanske den bästa:
Vill ni jämföra med studioskivan, vilket jag rekommenderar, så finns den här:
2021-05-11
Dom här ungtupparna trampar vidare i Led Zeppelins fotspår:
Greta Van Fleet - The Battle at Garden's Gate (2021)
Tipsade ju om deras tidigare album och en EP för ett tag sen*) men nu är det dags för ett helt nytt album. Gillade ni det ni hörde då lär ni inte bli besvikna nu heller, då man fortsätter i samma lite skitiga bluesrockstil som dom "lånat" från LZ. Inte så mycket av utveckling mellan skivorna kanske, men å andra sidan ska man väl inte pilla för mycket på ett vinnande koncept.
Precis som med Thunder för ett par veckor sedan sitter jag med en japansk utgåva med två extraspår, medans ni får nöja er med standardskivan på Spotify.
*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-5#post-2555263
Spotify shortcut powered by @Träff :
Dom här ungtupparna trampar vidare i Led Zeppelins fotspår:
Greta Van Fleet - The Battle at Garden's Gate (2021)
Tipsade ju om deras tidigare album och en EP för ett tag sen*) men nu är det dags för ett helt nytt album. Gillade ni det ni hörde då lär ni inte bli besvikna nu heller, då man fortsätter i samma lite skitiga bluesrockstil som dom "lånat" från LZ. Inte så mycket av utveckling mellan skivorna kanske, men å andra sidan ska man väl inte pilla för mycket på ett vinnande koncept.
Precis som med Thunder för ett par veckor sedan sitter jag med en japansk utgåva med två extraspår, medans ni får nöja er med standardskivan på Spotify.
*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-5#post-2555263
Spotify shortcut powered by @Träff :
Dr Hochblume
Silver
Tack! Detta var en tidigt bra överraskning. Jag och äldsta dottern lyssnar en del på LZ och nu har vi hittat något nytt.2021-05-11
Dom här ungtupparna trampar vidare i Led Zeppelins fotspår:
Greta Van Fleet - The Battle at Garden's Gate (2021)
Tipsade ju om deras tidigare album och en EP för ett tag sen*) men nu är det dags för ett helt nytt album. Gillade ni det ni hörde då lär ni inte bli besvikna nu heller, då man fortsätter i samma lite skitiga bluesrockstil som dom "lånat" från LZ. Inte så mycket av utveckling mellan skivorna kanske, men å andra sidan ska man väl inte pilla för mycket på ett vinnande koncept.
Precis som med Thunder för ett par veckor sedan sitter jag med en japansk utgåva med två extraspår, medans ni får nöja er med standardskivan på Spotify.
*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-5#post-2555263
Spotify shortcut powered by @Träff :
2021-05-18
Trodde vi hade hört det sista från dom här, men det fanns tydligen något i arkiven som passerade nålsögat:
Pink Floyd - Live at Knebworth 1990 (2021)
Inte mycket att tillägga som jag inte sagt tidigare*) mer än att den är inspelad fyra år innan deras sista turné, som jag tack vare en rejäl portion tur hade nöjet av att få se. Dom skulle komma till Göteborg 1994-08-27 så jag försökte förgäves att få tag på biljetter när dom släpptes under våren. En polare på jobbet lyckades och trackade mig i ett halvår för det. När så dagen inföll ringde det i min telefon vid 11-tiden. Det var en av min frus kusiner som skulle dit med ett gäng där en hastigt hade blivit sjuk. Han undrade om jag var intresserad av att ta över biljetten? Den dummaste fråga jag har fått i hela mitt 67-åriga liv och jag fick en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.
Gissa om min jobbpolare fick höra måndagen efter ...
*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-9#post-3544821
Spotify shortcut powered by @Träff :
Trodde vi hade hört det sista från dom här, men det fanns tydligen något i arkiven som passerade nålsögat:
Pink Floyd - Live at Knebworth 1990 (2021)
Inte mycket att tillägga som jag inte sagt tidigare*) mer än att den är inspelad fyra år innan deras sista turné, som jag tack vare en rejäl portion tur hade nöjet av att få se. Dom skulle komma till Göteborg 1994-08-27 så jag försökte förgäves att få tag på biljetter när dom släpptes under våren. En polare på jobbet lyckades och trackade mig i ett halvår för det. När så dagen inföll ringde det i min telefon vid 11-tiden. Det var en av min frus kusiner som skulle dit med ett gäng där en hastigt hade blivit sjuk. Han undrade om jag var intresserad av att ta över biljetten? Den dummaste fråga jag har fått i hela mitt 67-åriga liv och jag fick en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.
Gissa om min jobbpolare fick höra måndagen efter ...
*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-9#post-3544821
Spotify shortcut powered by @Träff :
2021-05-25
Det är lätt hänt att vissa skivor med lite mera okända band hamnar i glömska i min skivsamling om närmare 6.000 CD'n. Rotade för ett tag sedan efter en viss skiva att tipsa om, men när jag hittade den kände jag inte igen skivan som stod till höger om den. In i CD-spelaren och konstaterade att den var riktigt bra. Efter lite Googlande insåg jag att dom hade gjort en till senare skiva. Bara och skaffa och nu när den är här får den bli dagens skivtips:
Smokey Fingers - Promised Land (2016)
Hade jag inte Googlat hade jag utgått ifrån att det här gänget hörde hemma i USA. Gissa min förvåning när det visar sig att dom är från Italien. Bandet bildades 2008 och består av fyra killar som efter att ha spelat sydstatsrock i olika tributeband ville göra något eget inom musikstilen. Tack vare den självfinansierade EP'n Smokey Fingers (2009) fick man en hel del spelningar runt hela Italien, vilket i sin tur ledde till ett skivkontrakt. Det första albumet, Columbus Way, kom 2011 och hittade in bland mina skivhyllor vid oklar tidpunkt och av någon nu glömd anledning. Bandet utnämndes till årets nykomlingar 2011 av flera musiktidningar, vilket genererade spelningar på festivaler i USA och Europa.
Det första albumet, som också finns på Spotify, innehåller lite småskitig sydstatsrock av klart godkänt märke. Uppföljaren, dvs dagens skivtips, är lite mer mogen och putsad men levererar fortfarande samma typ av gitarrdrivna sydstatrock där slide, dobro och även någon enstaka fiol får utrymme. Den utmärkta sångaren sjunger dessutom med perfekt amerikansk uttal, helt utan den typiska italienska brytningen, så det är inte så konstigt att jag från början trodde att dom kom från USA ...
Spotify shortcut powered by @Träff :
Det är lätt hänt att vissa skivor med lite mera okända band hamnar i glömska i min skivsamling om närmare 6.000 CD'n. Rotade för ett tag sedan efter en viss skiva att tipsa om, men när jag hittade den kände jag inte igen skivan som stod till höger om den. In i CD-spelaren och konstaterade att den var riktigt bra. Efter lite Googlande insåg jag att dom hade gjort en till senare skiva. Bara och skaffa och nu när den är här får den bli dagens skivtips:
Smokey Fingers - Promised Land (2016)
Hade jag inte Googlat hade jag utgått ifrån att det här gänget hörde hemma i USA. Gissa min förvåning när det visar sig att dom är från Italien. Bandet bildades 2008 och består av fyra killar som efter att ha spelat sydstatsrock i olika tributeband ville göra något eget inom musikstilen. Tack vare den självfinansierade EP'n Smokey Fingers (2009) fick man en hel del spelningar runt hela Italien, vilket i sin tur ledde till ett skivkontrakt. Det första albumet, Columbus Way, kom 2011 och hittade in bland mina skivhyllor vid oklar tidpunkt och av någon nu glömd anledning. Bandet utnämndes till årets nykomlingar 2011 av flera musiktidningar, vilket genererade spelningar på festivaler i USA och Europa.
Det första albumet, som också finns på Spotify, innehåller lite småskitig sydstatsrock av klart godkänt märke. Uppföljaren, dvs dagens skivtips, är lite mer mogen och putsad men levererar fortfarande samma typ av gitarrdrivna sydstatrock där slide, dobro och även någon enstaka fiol får utrymme. Den utmärkta sångaren sjunger dessutom med perfekt amerikansk uttal, helt utan den typiska italienska brytningen, så det är inte så konstigt att jag från början trodde att dom kom från USA ...
Spotify shortcut powered by @Träff :
2021-06-01
Dåligt med tid i helgen och igår så det får bli en snabbis ihopsnodd nu på morgonen. Det sista halvåret har det pumpats ut åtskilliga hundra liveskivor med allehanda artister. Det verkar som om skivbolagen har dammsugit arkiven efter glömda eller tidigare ratade liveinspelningar nu när inga konserter längre ges pga coronaskiten. Många är rätt mediokra men ibland har det dykt upp ett guldkorn, som den här t ex:
Steve Miller Band - Live! Breaking Ground August 3, 1977 (2021)
Miller har varit med tidigare*) så jag hoppar över detaljerna och bara konstaterar att den här liveskivan innehåller 80 minuter av hans bästa låtar i bra versioner. Ljudkvaliteten är inte perfekt men vad gör det när musiken är så bra ...
*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-8#post-3429796
Spotify shortcut powered by @Träff :
Dåligt med tid i helgen och igår så det får bli en snabbis ihopsnodd nu på morgonen. Det sista halvåret har det pumpats ut åtskilliga hundra liveskivor med allehanda artister. Det verkar som om skivbolagen har dammsugit arkiven efter glömda eller tidigare ratade liveinspelningar nu när inga konserter längre ges pga coronaskiten. Många är rätt mediokra men ibland har det dykt upp ett guldkorn, som den här t ex:
Steve Miller Band - Live! Breaking Ground August 3, 1977 (2021)
Miller har varit med tidigare*) så jag hoppar över detaljerna och bara konstaterar att den här liveskivan innehåller 80 minuter av hans bästa låtar i bra versioner. Ljudkvaliteten är inte perfekt men vad gör det när musiken är så bra ...
*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/page-8#post-3429796
Spotify shortcut powered by @Träff :
Senast ändrad:
2021-06-08
Dags för något lite mera ovanligt för att komma från min skivsamling, nämligen en fransk folkrockopera baserad på kelternas legender:
Alan Simon - Excalibur I - The Legend of the Celts (1998/2018)
Den här franska killen har komponerat allt från enskilda låtar åt andra artister till stora musikprojekt under eget namn. Det förstnämda har genererat ett stort kontaktnät bland musiker som senare hjälpt honom att genomföra det sistnämnda. Dagens skivtips är kanske det mest kända exemplet på ett större projekt, som från början var tänkt som en trilogi men som i dagsläget har genererat fyra album. Jag har länge haft dom tre sista men den första, dvs dagens tips, har varit slutsåld i många år. Jag har dessutom tills helt nyligen missat att det 2018 kom en remastrad nyutgåva för att fira 20-årsjubileumet av albumet. Nåja, nu är samlingen komplett i alla fall.
En temaskiva som sagt, baserad på keltiska legender. Här hittar du referenser till King Arthur, Merlin, The Knights of the Round Table och givetvis svärdet Excalibur. Sången är mestadels på engelska men bitvis även på franska, precis som korta talade inslag mellan några låtar. Det kryllar av gästartister, där Roger Hodgson (ex Supertramp) och Fairport Convention kanske är dom mest kända. Simon har även medverkat på Hodgsons soloskivor*). En klart bra skiva, precis som dom tre efterföljande som tyvärr inte finns på Spotify.
*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-2#post-1966934
Spotify shortcut powered by @Träff :
Dags för något lite mera ovanligt för att komma från min skivsamling, nämligen en fransk folkrockopera baserad på kelternas legender:
Alan Simon - Excalibur I - The Legend of the Celts (1998/2018)
Den här franska killen har komponerat allt från enskilda låtar åt andra artister till stora musikprojekt under eget namn. Det förstnämda har genererat ett stort kontaktnät bland musiker som senare hjälpt honom att genomföra det sistnämnda. Dagens skivtips är kanske det mest kända exemplet på ett större projekt, som från början var tänkt som en trilogi men som i dagsläget har genererat fyra album. Jag har länge haft dom tre sista men den första, dvs dagens tips, har varit slutsåld i många år. Jag har dessutom tills helt nyligen missat att det 2018 kom en remastrad nyutgåva för att fira 20-årsjubileumet av albumet. Nåja, nu är samlingen komplett i alla fall.
En temaskiva som sagt, baserad på keltiska legender. Här hittar du referenser till King Arthur, Merlin, The Knights of the Round Table och givetvis svärdet Excalibur. Sången är mestadels på engelska men bitvis även på franska, precis som korta talade inslag mellan några låtar. Det kryllar av gästartister, där Roger Hodgson (ex Supertramp) och Fairport Convention kanske är dom mest kända. Simon har även medverkat på Hodgsons soloskivor*). En klart bra skiva, precis som dom tre efterföljande som tyvärr inte finns på Spotify.
*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-2#post-1966934
Spotify shortcut powered by @Träff :
Finns en livskiva hittade jag och den finns på Spotify också. Det här är trevlig musik tycker jag
Tack! Från -99 men inte hört den. Däremot har jag hört den här från 2019:
2021-06-15
Jag fick en väldigt trevlig julklapp av min yngsta son julen 2019, nämligen biljetter till en konsert med det här gänget på Cirkus i Stockholm. Ursprungligt datum var 2020-05-14, men vi vet ju alla vad som hände förra våren så den sköts fram till 2021-05-03. Givetvis blev den framflyttad på nytt i år så nu är det 2022-06-02 som gäller. Vi får hoppas att dom här gamla uvarna fortfarande är så pigga och krya då så att dom orkar genomföra en konsert ...
Yes - Yes (1969)
Bandets ursprung kan spåras tillbaka till 1967, då bassisten Chris Squire (RIP) bildade ett rockband för lite klubbspelningar. En klubbägare tipsade honom om sångaren Jon Anderson, som direkt fick ersätta den tidigare sångaren i bandet. Ett år senare byttes även trummisen ut mot Bill Bruford. Utöver gitarristen Peter Banks (som var med från början) tillkom Tony Kaye på keyboards och gjorde den första versionen av bandet komplett. Den här uppsättningen av bandet hann spela in två album, varav den första är dagens tips. En mycket snällare och mera lättlyssnad skiva än dom betydligt komplexare som kom senare, men man kan givetvis ana spår av det som skulle göra bandet till en världsattraktion.
Efter oenligheter under inspelningen av det andra albumet slutade gitarristen Peter Banks och ersattes av Steve Howe. Inget av dom två första albumen hade sålt något vidare men med The Yes Album (1971) började det hända saker. När sen Tony Kaye fick sparken och ersattes av Rick Wakeman på keyboards var den mest framgångsrika uppsättningen av bandet komplett. Resten är, som det heter, historia ...
Spotify shortcut powered by @Träff :
Jag fick en väldigt trevlig julklapp av min yngsta son julen 2019, nämligen biljetter till en konsert med det här gänget på Cirkus i Stockholm. Ursprungligt datum var 2020-05-14, men vi vet ju alla vad som hände förra våren så den sköts fram till 2021-05-03. Givetvis blev den framflyttad på nytt i år så nu är det 2022-06-02 som gäller. Vi får hoppas att dom här gamla uvarna fortfarande är så pigga och krya då så att dom orkar genomföra en konsert ...
Yes - Yes (1969)
Bandets ursprung kan spåras tillbaka till 1967, då bassisten Chris Squire (RIP) bildade ett rockband för lite klubbspelningar. En klubbägare tipsade honom om sångaren Jon Anderson, som direkt fick ersätta den tidigare sångaren i bandet. Ett år senare byttes även trummisen ut mot Bill Bruford. Utöver gitarristen Peter Banks (som var med från början) tillkom Tony Kaye på keyboards och gjorde den första versionen av bandet komplett. Den här uppsättningen av bandet hann spela in två album, varav den första är dagens tips. En mycket snällare och mera lättlyssnad skiva än dom betydligt komplexare som kom senare, men man kan givetvis ana spår av det som skulle göra bandet till en världsattraktion.
Efter oenligheter under inspelningen av det andra albumet slutade gitarristen Peter Banks och ersattes av Steve Howe. Inget av dom två första albumen hade sålt något vidare men med The Yes Album (1971) började det hända saker. När sen Tony Kaye fick sparken och ersattes av Rick Wakeman på keyboards var den mest framgångsrika uppsättningen av bandet komplett. Resten är, som det heter, historia ...
Spotify shortcut powered by @Träff :
Senast ändrad:
2021-06-22
Mycket tid har gått åt till sol och bad dom senaste dagarna, så det blir en kortis idag med min senaste skivanskaffning:
Styx - Crash of the Crown (2021)
Då dom har varit med tidigare*) går vi rakt på skivan. Vi bjuds som vanligt på lite pompös rock och stämsång av bästa märke, inte helt olikt det Queen brukade leverera. Man kan även ana influenser från Beatles här och där. Varierad men inte ett svagt spår, så det är bara att dra upp volymen, luta sig tillbaka och njuta ...
*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/#post-1798040
Fotnot: Gårdagens koppling till Springsteens The River är ju inte helt fel, då Styx är namnet på den flod som i grekisk mytologi avdelar de levandes värld från dödsriket.
Spotify shortcut powered by @Träff :
Mycket tid har gått åt till sol och bad dom senaste dagarna, så det blir en kortis idag med min senaste skivanskaffning:
Styx - Crash of the Crown (2021)
Då dom har varit med tidigare*) går vi rakt på skivan. Vi bjuds som vanligt på lite pompös rock och stämsång av bästa märke, inte helt olikt det Queen brukade leverera. Man kan även ana influenser från Beatles här och där. Varierad men inte ett svagt spår, så det är bara att dra upp volymen, luta sig tillbaka och njuta ...
*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd-med-träffs-spotifylista-i-inlägg-169.67791/#post-1798040
Fotnot: Gårdagens koppling till Springsteens The River är ju inte helt fel, då Styx är namnet på den flod som i grekisk mytologi avdelar de levandes värld från dödsriket.
Spotify shortcut powered by @Träff :
Senast ändrad:
2021-06-29
Idag blir det en gammal favorit. När jag i princip hade gett upp om det här bandet så reser dom sig igen och levererar en höjdare ...
Deep Purple - Purpendicular (1996)
I slutet på 80-talet fick Ian Gillan sparken efter musikaliska oenigheter med Ritchie Blackmore. Efter att ha provat ett antal sångare fick Joe Lynn Turner (Rainbow) jobbet. Han fick bara vara med på albumet Slaves and Masters (1990) och den efterföljande turnén, men sen fick även han gå då dom övriga i bandet och skivbolaget ville ha tillbaka Gillan på sång. Blackmore protesterade men "övertalades" ekonomiskt att ge det en ny chans. Resultatet blev albumet The Battle Rages On... (1993). Mycket av materialet var skrivet tillsammans med Turner och Blackmore gillade inte Gillans sätt att framföra låtarna. Det slutade med att Blackmore lämnade bandet för gott efter en konsert i Helsingfors i november 1993. Bandet var mitt uppe i en bokad turné så Joe Satriani blixtinkallades för att slutföra den. Han erbjöds därefter en permanent plats men var tvungen att tacka nej pga kontraktet med sitt skivbolag.
Nu satt man riktigt illa till. Dom senaste skivorna hade sålt dåligt och den stora publiken svek under dom efterföljande turnéerna. Man var nära att ge upp men alla var beredda att ge det en chans till. Enhälligt valde man att erbjuda Steve Morse (Dixie Dregs/Kansas) jobbet som gitarrist, vilket han accepterade. Det visade sig vara ett lyckodrag som vitaliserade hela bandet, vilket hörs tydligt på dagens skivtips, det första albumet med Morse på gitarr. Borta är dom trötta försöken att leva på gamla meriter och istället bjuds vi på en varierad och fräsch samling låtar med riktigt bra gung, där alla medlemmarna får glänsa lagom mycket. Jag minns fortfarande hur jag lyfte på båda ögonbrynen första gången jag hörde skivan. Hade som sagt nästan gett upp om dom men det fick jag lov att omvärdera. Man har gjort en bunt album till efter det här, men som helhet kommer inget i närheten av Purpendicular. Tydligen trivs man bra ihop också, då bandet med ett undantag fortfarande är intakt. 2002 valde Jon Lord (RIP) att satsa på en solokarriär och ersattes av Don Airey (keyboard).
Spotify shortcut powered by @Träff :
Idag blir det en gammal favorit. När jag i princip hade gett upp om det här bandet så reser dom sig igen och levererar en höjdare ...
Deep Purple - Purpendicular (1996)
I slutet på 80-talet fick Ian Gillan sparken efter musikaliska oenigheter med Ritchie Blackmore. Efter att ha provat ett antal sångare fick Joe Lynn Turner (Rainbow) jobbet. Han fick bara vara med på albumet Slaves and Masters (1990) och den efterföljande turnén, men sen fick även han gå då dom övriga i bandet och skivbolaget ville ha tillbaka Gillan på sång. Blackmore protesterade men "övertalades" ekonomiskt att ge det en ny chans. Resultatet blev albumet The Battle Rages On... (1993). Mycket av materialet var skrivet tillsammans med Turner och Blackmore gillade inte Gillans sätt att framföra låtarna. Det slutade med att Blackmore lämnade bandet för gott efter en konsert i Helsingfors i november 1993. Bandet var mitt uppe i en bokad turné så Joe Satriani blixtinkallades för att slutföra den. Han erbjöds därefter en permanent plats men var tvungen att tacka nej pga kontraktet med sitt skivbolag.
Nu satt man riktigt illa till. Dom senaste skivorna hade sålt dåligt och den stora publiken svek under dom efterföljande turnéerna. Man var nära att ge upp men alla var beredda att ge det en chans till. Enhälligt valde man att erbjuda Steve Morse (Dixie Dregs/Kansas) jobbet som gitarrist, vilket han accepterade. Det visade sig vara ett lyckodrag som vitaliserade hela bandet, vilket hörs tydligt på dagens skivtips, det första albumet med Morse på gitarr. Borta är dom trötta försöken att leva på gamla meriter och istället bjuds vi på en varierad och fräsch samling låtar med riktigt bra gung, där alla medlemmarna får glänsa lagom mycket. Jag minns fortfarande hur jag lyfte på båda ögonbrynen första gången jag hörde skivan. Hade som sagt nästan gett upp om dom men det fick jag lov att omvärdera. Man har gjort en bunt album till efter det här, men som helhet kommer inget i närheten av Purpendicular. Tydligen trivs man bra ihop också, då bandet med ett undantag fortfarande är intakt. 2002 valde Jon Lord (RIP) att satsa på en solokarriär och ersattes av Don Airey (keyboard).
Spotify shortcut powered by @Träff :
Måste hålla bättre koll på den här tråden. Behöver helt klart lite nytt att lyssna på
Tack för delning!2021-06-29
Idag blir det en gammal favorit. När jag i princip hade gett upp om det här bandet så reser dom sig igen och levererar en höjdare ...
Deep Purple - Purpendicular (1996)
I slutet på 80-talet fick Ian Gillan sparken efter musikaliska oenigheter med Ritchie Blackmore. Efter att ha provat ett antal sångare fick Joe Lynn Turner (Rainbow) jobbet. Han fick bara vara med på albumet Slaves and Masters (1990) och den efterföljande turnén, men sen fick även han gå då dom övriga i bandet och skivbolaget ville ha tillbaka Gillan på sång. Blackmore protesterade men "övertalades" ekonomiskt att ge det en ny chans. Resultatet blev albumet The Battle Rages On... (1993). Mycket av materialet var skrivet tillsammans med Turner och Blackmore gillade inte Gillans sätt att framföra låtarna. Det slutade med att Blackmore lämnade bandet för gott efter en konsert i Helsingfors i november 1993. Bandet var mitt uppe i en bokad turné så Joe Satriani blixtinkallades för att slutföra den. Han erbjöds därefter en permanent plats men var tvungen att tacka nej pga kontraktet med sitt skivbolag.
Nu satt man riktigt illa till. Dom senaste skivorna hade sålt dåligt och den stora publiken svek under dom efterföljande turnéerna. Man var nära att ge upp men alla var beredda att ge det en chans till. Enhälligt valde man att erbjuda Steve Morse (Dixie Dregs/Kansas) jobbet som gitarrist, vilket han accepterade. Det visade sig vara ett lyckodrag som vitaliserade hela bandet, vilket hörs tydligt på dagens skivtips, det första albumet med Morse på gitarr. Borta är dom trötta försöken att leva på gamla meriter och istället bjuds vi på en varierad och fräsch samling låtar med riktigt bra gung, där alla medlemmarna får glänsa lagom mycket. Jag minns fortfarande hur jag lyfte på båda ögonbrynen första gången jag hörde skivan. Hade som sagt nästan gett upp om dom men det fick jag lov att omvärdera. Man har gjort en bunt album till efter det här, men som helhet kommer inget i närheten av Purpendicular. Tydligen trivs man bra ihop också, då bandet med ett undantag fortfarande är intakt. 2002 valde Jon Lord (RIP) att satsa på en solokarriär och ersattes av Don Airey (keyboard).
Spotify shortcut powered by @Träff :