Jag ville ju egentligen inte ha en klocka. Jag kunde den inte. Men de tvingade mig! Mina dumma föräldrar! Vad visste de (eller jag) om tid?
Visarna flyttade sig ju hela tiden, jag förstod inte hur det funkade eller att de visade nåt överhuvudtaget. En stor och en liten visare, jag fattade ingenting!
Nej mamma, jag vill inte ha klockan! Du måste lära dig klockan, tyckte mamma. Du måste vara hemma en viss tid! Vad? En viss tid? Jag förstod aldrig varför, vad var tid?
Klockan var lika obegriplig som att knyta skosnören så att en rosett skapades från en hög med snöre. Men vad gör klockan för nytta?
Snörena gjorde ju iallafall så att skon fastnade på foten, men vad gjorde klockan? Tid var fortfarande fullständigt ointressant.
Klockan lixom bara hängde där......på handleden......som en död skalbagge.
Tonår, fortfarande fruktansvärt ointressant med skalbaggen på handleden.
Nu är jag äldre och börjar helt plötsligt sukta efter snygga grejer att ha på handleden!
Så jag har shoppat en del och jag har en liten samling på 9 skalbaggar som jag älskar och jag byter faktiskt ur varje dag. Jag har köpt en klocklåda som alla mina klockor får plats i och jag putsar dem när de säger till att de är smutsiga.
Vad då, klockor pratar? Såklart de inte pratar med mig......eller......?
Och nej, jag är inte rik och mina klockor kostar inte en triljon! Men huvudsaken är väl att mina klockor älskar mig och inte biter mig (skämt, jag vet inte om ni klockmönniskor fattar skämt
)
Jag älskar iallafall era foton av era snygga klockor, jag tycker ofta att herrur är mycket snyggare än damur, men de är alldeles för stora för min handled, så jag kan ju aldrig använda dem, tyvärr. För jag är trots allt en dam.
Vi ses!
