Nä, det är ingen oburen Rolex som legat i bankfack de senaste tio åren. Det är en välanvänd lite lätt misshandlad Tissot som varit med mig i ur och skur. Vi träffades för första gången någon gång under början eller mitten av nittiotalet, borde ha varit när jag gick ut högstadiet eller på en födelsedag som jag förärades den. Otroligt stolt minns jag att jag var, Tissot och titan, bra skit helt enkelt. Bar den dag ut och dag in, inte ens under lumpen åkte den av.
Fortsatte i gröna kläder och det ställdes andra krav på uret på handleden, en Casio införskaffades och Tissot fick endast lite handledstid på helgerna. Till slut stannade den och blev liggande bortglömd i en låda.
I en flytt för lite drygt ett år sedan kom den fram ur sitt ide. Kunde förnimma samma känsla av lycka som när jag plockade fram den för allra första gången för 25år sedan. Då bestämde jag mig. Den ska väckas till liv igen. Batteribyte visade sig vara lönlöst, ett nytt hjärta var det som behövdes.
Så nu är den tillbaka runt handleden med ett nytt urverk innanför skalet. Men det viktigaste finns kvar, alla märken och repor som påminner mig om allt vi gjort tillsammans.